Text till bild

Vi kysstes med mer än löften innan jag for till Brighton för språkresan. Jag skrev vykort där jag skrev "jag saknar dig" och berättade något lustigt om familjen jag bodde i. Royal Pavilion och St Nicholaus Church hade bleknat och krullat sig redan i vykortsstället. Kanske var det sant det jag skrev om saknad, kanske borde jag skrivit om den oro som gröpte ur mig och förvandlade mig till en skugga av det som borde varit en skrattande flicka arm i arm med väninnor på en brittisk badort.

Du verkade tärd när jag kom tillbaks med förfinat uttal och utökat ordförråd. Ensamheten och min frånvaro hade gjort något med dig. Dina föräldrar hade rest till skärgården. Du var ensam kvar i stan. Jag ställde ut skålar med skålar med ättika för din mammas skull, för att vädra bort röken från alla cigaretterna du rökt.

Vi låg i din smala säng tätt omslingrade, andades varandras närhet, sökte tröst där bara sorger fanns. Jag lånade pappas kamera och fotograferade i ett försök att tränga igenom den hinna som omgav dig. I mörkrummet blev du skinn och ben. Din hud blev konturer. I vätskebaden skapade jag dig. Med din magra kropp var du en tacksam modell. Med svart bläck skrev jag på mina kopior, ord som var värda att minnas. Jag skrev på engelska, svenska lät för hårt.

Dina naglar grävde sig in i min ryggrad när jag sa som det var, jag skulle till Uppsala efter sommaren. Du skulle rycka in. Jag såg rädslan dina ögon, rädslan för det som skulle göra dig till man, rädslan för din faders marschkängor. I din bokhylla fanns en klippbok. På de bruna sidorna fäste du Hiroshima, koncentrationsläger och skyttegravar. Du samlade död, som andra samlar fotbollshjältar.

Länge trodde jag det skulle bli vi, att vi var oavvisligt förenade genom barndom och en tragisk olycka, som vittnen till drunkningsdöden. Jag reste till Uppsala, som bestämt. Du svarade inte på mina brev och när jag kom hem till jul stod ditt barndomshem tomt. I förbigående fick jag veta; Jan har visst börjat knarka. Fann du någon frid i de droger du tog, innan de tog dig? The space between never and again,  hade jag skrivit på fotot.