Paret träffades när de slarvade sig igenom en två terminers skrivarkurs på folkhögskola. Istället för att skriva rökte de gräs och hade sex. Sen stack hon till Norge och han jobbade på välkända söderkrogar tillsammans med sin bäste vän för att få ihop pengar till en nepalresa. På något sätt ska jag förstå att de var unga, lyckliga och romantiska.
Trots bokens berättartekniska brister är den utgiven på kommersiellt förlag. Proffs räknar alltså med att tjäna pengar på den. Jag funderar på om den skildrar förlagsfolkets verklighet eller en massmedialt skapad idealbild av våra liv.
Det som irriterar mig mest är beskrivningen av deras yrkesliv. Han svischar omkring på krogarna på Söder innan han börjar på ett jobb där det finns avdelningar, avdelningschefer och firmafester. Begrepp som projekt, kund och budget nämns. Hennes jobb på bokförlaget är lite mer konkret beskrivet. Hon börjar som receptionist och får sedan sitta med i manusgruppen för att bedöma insända manus. Det är relativt enkelt. Redan efter första sidan går det att bedöma om en bok är bra eller inte. Är arbetsuppgifterna så abstrakta att det inte går att beskriva ett tjänstemannajobb utan att ta till innehållslösa ord som projekt och kundorientering? Förväntas alla veta vad de betyder? Folk bränner ju trots allt ut sig och drar på sig hjärnskador av den sortens arbetsuppgifter..
Mitt nyårslöfte att bara läsa bra böcker bröts innan halva januari gått. Ursäkta ett trist och oinspirerat inlägg.
Oinspirerat kanske, inte trist.
SvaraRaderaIntressant tycker jag. (En reflektion - arbetsplatsskildringar är det nog inte så gott om,)
SvaraRaderaTråkigt när baksidetexten lovar mer än vad boken kan leverera, bättre lycka nästa gång!
SvaraRadera