tisdag 31 mars 2015

Text till bild

Jag fann tidningsurklippet när vi städade efter pappa. Det låg under skrivbordsunderlägget. De tre uggleungarna satt på rad och väntade på sina döda möss. Fåglar var allt för pappa. Voljärerna med skadade rovfåglar, den hemlighetsfulla stödutmatningen av örnar, blicken mot himlen där korparna seglade. Nätterna fylldes av ljuden från ropande fåglar. Fotografen tog kort på mig tillsammans med uggleungarna. Jag hade en vit sommarklänning och sandaler med vristrem. Ankelsockorna hade korvat sig runt smalbenen. Fotografen gav mig en kola. Den var varm efter att ha legat i hans ficka och klibbade fast i mina tänder. Jag log mot honom och tog honom i handen för att visa min dockvagn. Hans hand kändes stilla och tung i min. Dockvagnen stod i gruset framför trappan. Han böjde sig ner och sa att dockan som låg under det virkade täcket var det finaste han sett och att jag var en fantastisk liten mamma. Jag vill minnas att bilden med mig och ugglorna var med i tidningen, men det verkar inte som pappa sparat den. Fåglarna fanns kvar, men inte jag.

måndag 30 mars 2015

Passera

Drömmarna
Passerar, förflyter
Förgängliga, förhoppningsfulla, flyktiga
Människans öde och hopp
Opåtalade

söndag 29 mars 2015

Ord på S

Välj fem ord på bokstaven S och skriv en text med minst 2 av dem. Det blev en sedesam cinquian som bl a innehåller snäll, smaka, sinnlig, småle och söndag

Söndagsmorgon
Smeker, småler
Snäll, samarbetsvillig, sedesam
Smakar, söker sött, selekterar
Sinnligt


lördag 28 mars 2015

Glömma

Månen står på högkant
Halv som aväten tallrik
Den mättes hår hänger
Framför och döljer ansiktet
Magnus Uggla spelas på
Festen på tredje våningen
Sällskapet blir fulla
Till Kung i baren
En husbil lirkar sig fram
Mellan de parkerade bilarna
Det står Hobby ovanför vindrutan
En Hobby som hobby
Paret under gatlyktan
Upplever sitt starkaste ögonblick
De fimpar sina cigaretter och går in
Här röstar 25 % på SD
Längre upp i backen vilar
Bostadsrätterna på ränteläget
Fångar ett ögonblick
En vanlig sekund
För att inte glömma

fredag 27 mars 2015

Nyfiken

Hur lång tid tar det att falla genom jordklotet?
Så länge jorden varit rund
Har fysikstudenterna räknat
Inte av nyfikenhet
Utan av tvång
Och funnit att det tar 42 minuter
Eller 38
Är man inte nyfiken
Får man ingenting veta
Hur känns det att falla
38 minuter
Eller 42

torsdag 26 mars 2015

Mena

Himlen är tenngrå och tänker på regn. Vinden ligger på från sydväst och lågtrycket vidgas framför mina ögon. Frösådderna trängs i köksfönstret och jag längtar efter jord och värme, att få ligga på knä och forma de spirande plantorna och se kålväxterna lyfta fiberduken med sina huvuden. Pelargonernas stammar har blivit grova och grönbleka under vintern. De har fällt de flesta av sina blad. Svalkan från glasrutorna och den konstgjorda belysningen har hållit flera av dem blommande. De väntar på våren lika ivrigt som jag, otåliga som kapplöpningshästar inför start.

I trädgårdstidningen läser jag en artikel om att fermentera frön inför sådd, för att minska risken för sjukdomar. Grönskan prunkar ur gamla trälådor och klängväxterna slingar runt en rödslammad spaljé. Det är alltid köksträdgården som lockat mig mest, att odla det som går att äta. Erics tidskrifter, som kommer i en strid ström, har jag samlat vid hans plats. Näringsliv. Samhälle. Ledarskap. Han är borta på konferens och tomheten gnager i mig. Utan honom blir jag den sista människan i världsalltet.

Brevet som är menat till oss båda står lutat mot vårelden i den vita krukan. Jag har öppnat kuvertet med hjälp av en bordskniv. Överkanten blev fransig och ojämn när jag sprättade. En kvinna som har döende i cancer har skrivit och bett att få askan strödd i vår trädgård. Vårt hem är den plats som betytt mest för henne i livet.

onsdag 25 mars 2015

Måla

Tonåringen kommer ut från behandlingsrummet. Jag lägger undan damtidningen och resemagasinet jag läst medan jag väntat. Tandläkarbesöket har dragit ut på tiden. Medan jag väntat har jag lärt mig ett nytt ord, spaångest. Det handlar om att det är svårt att välja vilken behandling man ska ta när man är på spa. Är bärnstensterapi bättre än manikyr? Ska man göra en ansiktsbehandling och vilken lera är i så fall den bästa? På nyheterna hinner det tyska planet störta flera gånger. Ungdomarna som var på väg hem från ett skolutbyte...Det är för vidrigt.

Efter tandläkarbesöket fortsätter vi vårt avbrutna samtal. Tonåringen målar upp minnesbilder från sin skolas resa till Bosnien (de flög - ni fattar) fjärran från resemagasinets glättiga foton på matt papper. På öarna är fisk en billig stapelvara, läser jag i en artikel om segling i Kroatien. Grönsakerna är färska. En kock sticker kniven i en rödaktig fisk. Havsbraxen är havets oxe. Att hyra en segelbåt med skeppare kostar ett par tusenlappar per person och vecka i lågsäsong. Ska man satsa på att segla eller på att upptäcka öarna? En banjospelare med rastaflätor och smalt ansikte sitter i ett gathörn i Oakland. I takt med att San Francisco blir allt dyrare förbättras Oaklands rykte. Stadsdelen är inte längre livsfarlig att vistas i. Optimism står det klottrat på en mur. En burleskartist tipsar om sitt New Orleans. Det finns ett före och efter Katrina. Man ska spana efter en foodtruck, där en tjej serverar utsökt latinamerikans mat.

Tonåringen säger:
-Vitt bröd och cigaretter. Det var vad som fanns, mamma. Grönsaker serverades inte. Cevapcicin dröp av fett. Pasta fanns och Coca-cola. Det var kulhål i varenda fasad. Var femte invånare hade vapen.
Jag suger i mig berättelserna om gathundar och minfält, slitna trådbussar och övergivna bondgårdar och sorterar in dem mellan sidorna i det påkostade resemagasinet.


tisdag 24 mars 2015

Sikt

Henrik sitter vid köksbordet när jag kommer in. Han lägger glasögonen åt sidan och skjuter undan de kommunala handlingarna, om fasaderna på Kärrholmen, han läst. De nya invånarna vill modernisera de pittoreska fiskarstugorna och slå upp nya fönster mot vattnet eller riva de tidstypiska sommarstugorna från 1950-talet. Byggnadsnämnden med Henrik i spetsen vill bevara det gamla och områdets ursprungliga karaktär. Vill man bygga nytt och ha ett kataloghus, behöver man inte söka sig till Kärrholmen, tycker han. Folk har förläst sig på heminredningstidningar.

-Hur var det ute? frågar han.
-Soligt men kallt där vinden kommer åt. Det var så märkligt. De river i stan. Jag såg tre gamla hus som bortskänkes. Gamla fina kåkar, med putsad fasad. Kringströms byggmästarvilla ska rivas. Bortskänkes mot avhämtning.
-Stengolf ska bygga nytt på tomten.
-En grått litet hus vid Nettos parkering. Mor Märtas stuga. Är inte den kulturmärkt? Om man kunde ta tillvara på gamla hus, skulle man kunna få ett drömhus som ser är hämtat ur en saga, gratis om man bara hade en tomt.

Mor Märtas stuga hade hägnats in med stålgaller. Den rosa ytterdörren stod på glänt. Det kändes som klängväxterna Mor Märta målat kring dörrposten kämpade för livet. Hennes tama fågel flaxade mot äppelträdet hon avbildat vid husknuten. En ung man med geometrisk skäggstubb på kinderna och svarta arbetsbyxor lastade en släpkärra. Ett par trädgårdsstolar av grön plast låg slängda på flaket. Jag skymtade ett lapptäcke och tre nötta nallar.
-Ska du renovera? frågade jag och tänkte på alla Mor Märtas väggmålningar. Hon hade täckt vägg efter vägg med målningar från sitt liv och sådant som hänt i världen.
-Vi får se vad det blir, sa killen. Tomten har ett fantastiskt läge.
Jag gick vidare. Inkilad i stödmuren fann jag en stickad vante, som jag tog upp och höll i handen. Det var en gammal vante, hårt stickad av tunt garn, mönstrad och försedd med en ovanlig tumkil. Jag bestämde mig för att ta hem vanten och försöka kopiera den.

-Det var inte bara husen som kändes egendomliga, fortsatte jag. När jag gick ut till Öa gick jag över stenbron. En flicka gick balansgång på räcket och höll sin mamma i handen. Det slog mig vilket siktdjup det var mellan valven. Jag har aldrig tänkt på det förut, men jag såg ett skeppsvrak under bron. Ett kyrkskepp, en av de stora roddbåtarna, som förr användes när man rodde till kyrkan. Den syntes så klart.
-Det är ingen båt, sa Henrik. Jeanette Nimermark har gjort en konstnärlig installation. Du har bara sett ett ljusspel.

söndag 22 mars 2015

Glittra

Jag träffar Lisette utanför ICA:s förbutik. Det ekar från kassorna. Välfyllda kundvagnar rasslar förbi. Stamgästerna, äldre män och tysta kvinnor, liknar ruggiga duvor där de sitter med händerna runt kaffemuggarna vid de rangliga caféborden. Kvarglömt glitter ligger som dekoration runt krukorna med plastblommor. Det luktar rengöringsmedel och ånga. Hon står vid gallergrinden som dras för när caféet är stängt. Hon håller en varmkorv i handen. Senapen hängen i en droppe från korvändan och hotar att falla ner på hennes yllejacka. Brödet är torrt och stelt och alldeles knöligt i servetten.
-Men, Nettan, vad roligt att se dig.
-Det samma, säger jag, och tänker på att ingen kallar mig Nettan nuförtiden. Hur är det?
-Bra säger, hon. Jag har köpt några Triss-lotter. Man ska aldrig sluta drömma, men när jag tänker vad de här lotterna har kostat mig....Jag kunde åkt till Kanarieöarna flera gånger om. Fast om man aldrig chansar kommer man aldrig att vinna.
Det slår mig att hennes ögon har slutat att glittra. De är lika matta som det grå hon skrapar från lotterna. Saga drar iväg vår kundvagn och jag ursäktar mig. Det är knappt så flickan räcker upp till handtaget.

lördag 21 mars 2015

Dra

Vaknar till snöfall
Drar snabbt täcket över mig
Somnar inte om


torsdag 19 mars 2015

Brukar

Jag brukar sällan vakna med huvudvärk. I morse gjorde jag det, trött och långt ifrån fullsövd. Huvudvärken börjar strax ovanför ögonbrynen och fortsätter i en båge upp över hjässan. Någonstans mitt på huvudet vänder huvudvärken och söker sig mot ögonen. Den kör nålar i ögonvitorna.

Rymden är kaotisk. Blodmåne, nymåne, vårdagjämning, solstormar, norrsken över södra Sverige och kommande solförmörkelse. Strömmarna i atmosfären får mitt skinn att svida. Jag tuggar på två rader som skulle kunna bli en dikt, upprepar dem för att inte glömma. Orden kastar in mig i halvdvala. De mals sönder mellan mina kindtänder. Jordens undergång har varit nära sedan människan började bruka jorden, sedan den första plogen sattes i marken eller den första ådern bröt dess yta eller den första skäran skar av den första säden, kanske längre än så...Vi har alltid levt i den yttersta tiden.

Astrid Lindgren säger att "ungdomen och ålderdomen är de värsta perioderna i en människas liv". Jag tänker på de unga som kämpar för sina liv, som sargar sin kroppar eller sjunker ner i depressioner. Orkar de drömma om en framtid och ha några planer för livet? Vad händer sen när drömmarna och planerna förverkligats eller bara visat sig vara en fåfäng illusion? Tomheten mäts i pengar och leda. Vad gör man med sitt liv och alla dagar som kommer och går?

Jag glor SVT Play och ser dokumentären Den som får finnas. Unga med Aspbergers syndrom berättar om sina liv. Jag ser ångest och utanförskap och en ung man som blivit star-strucked av att möta Bruno K Öijer. Öijer signerar sin bok och citerar Bob Dylan. Att bli sedd av någon...Kan man förstå en annan människa eller är den andre bara en projektionsyta för ens egna känslor?


onsdag 18 mars 2015

Sax

Kallar in tax
Tax kommer strax
Tar fram en sax
Klipper ner tax till max
Tax ser ut som en lax

tisdag 17 mars 2015

Hav

Fortsätter gårdagens, men eftersom det inte hände något speciellt, så går det bra att läsa fristående. 

Papperslapparna på fönstret river upp ett hav av känslor. Den sjunde vågen smulas sönder i ett brott av skum. På rutan har någon skrivit True love never die med hjälp av post-itlappar. Jag skjuter undan brickan med den halvätna laxsmörgåsen. Det smaksatta mineralvattnet skvalpar runt i glaset. Om kärleken dött, har den då varit en lögn redan från början. Jag skakar i hela kroppen och drar några djupa andetag för att samla mig. Luften inne på konditoriet är torr och sträv.

Mobiltelefonen ringer. Jag letar rätt på den i min handväska. Martins namn lyser mot mig på displayen.
-Hallå. Det är Sara.
Jag svarar i telefonen med ett framtvingat leende för att låta vänlig. Tre veckor. En paus. Vi måste hitta oss själva. Tänka. Fundera på framtiden. På avstånd hör jag Martins röst, och en man och en kvinna. Han talar med dem. Kvinnan skrattar. En fickringning. Ett misstag. Jag tänker slänga telefonen i golvet, men sansar mig och trycker bort samtalet. Jag vet att jag borde skaffa en ny telefon. Den gamla är fylld av honom och smeksamma SMS. Jag älskar dig. Jag saknar dig.

Föreläsningen på biblioteket är den Kände Författaren Ska Tala Om Sitt Liv Och Sitt Konstnärskap inför en publik av äldre damer i färggranna koftor och 22-åriga författarwannabees känns som ett oöverstigligt projekt. Fast jag sett fram mot föreläsningen i flera veckor bestämmer jag mig för att avstå. Jag har nog med mitt eget liv och orkar inte med någon annans känslostormar och trassliga relationer.

Servitören stryker förbi mitt bord. Han frågar om det smakar och om jag vill ha något mer. Jag försäkrar honom att allt är väl. När I will survive spelas på radion höjer han volymen och sneglar åt mitt håll.


måndag 16 mars 2015

Lime

Snömodden är decimeterdjup och sliskigt grå. Tågen är inställda eller försenade. Stadsbussarna kör med inställda turer. Chaufförerna ligger hemma med influensa. Förtvivlade människor med laptopväskor och svarta jackor trängs på hållplatserna. Jag bestämmer mig för att stanna kvar i stan i väntan på kvällens föreläsning på biblioteket och vänder tillbaks mot centrum.

Doften av hamburgare och flott sipprar ut från McDonalds. Ett gäng ungdomar bråkar i entrén. Det lättköpta lockar, men jag tar mig samman och går vidare till Cecils Konditori i nästa kvarter. En räkmacka kostar inte mer än ett standardiserat mål på en hamburgerkedja, intalar jag mig.

Det snöblandade regnet smälter från min yllekappa och bildar på pölar på golvet framför serveringsdisken. Kakorna, tefatsstora maränger, kanelbullar stora som två handflator och gula dammsugare, ligger på de övre hyllorna. Mackorna ligger längst ner. En inplastad räkbaguette gapar mot mig. Vallmofröna på brödskorpan får mig att tänka på pormaskar. En pyramid av blekrosa räkor balanserar på en tekaka. Varje räka har placerats på brödskivan med yttersta omsorg. Har räkor någon själ? Tänker räkor?
-Jag tar en laxsmörgås, säger jag.
-Så gärna, säger biträdet bakom disken och ler mot mig.
Det svarta håret är samlat i en hästsvans i nacken. Skäggstubben följer med i hans leende. Underarmarna är täckta med tatueringar i ett sinnrikt mönster. På serveringsförklädet står hans namn Petrus broderat.

Jag tar med mig smörgåsen och en Loka med limesmak och väljer ett av fönsterborden i det inre rummet. Den baljformade fåtöljen knarrar när jag sätter mig ner. Laxsmörgåsen smakar utsökt. Fisken är så mjäll att den smälter i munnen. Surdegsbrödet är både sött och syrligt, grönsakerna färska och kryddningen av färskoströran med ägg väl avvägd. Jag äter halva smörgåsen lite för fort, innan jag hejdar mig och ser ut genom fönstret. I ett av fönstren på andra sidan innergården har någon fäst upp ett rutnät av limegröna post-itlappar "True love never die".

söndag 15 mars 2015

Inuti

Det låg en handskriven lapp i brevlådan. Pappret var kraftigt och hade samma färg som vitmossa. De ojämna kanterna vittnade om att  stycket rivits loss från ett större ark. Texten hade skrivits med svart tusch. Bokstäverna var oregelbundna och verkade ha skrivits av ett barn. Jag tog pappret i nypan mellan tummen och pekfingret och bar in det och lade det på köksbordet. Fingrarna kändes kalla i vinden. Nagellacket på pekfingret hade börjat flagna.

-Har du någon aning om vad det här är? sa jag.
Henrik lade huvudet på sned och kisade över glasögonen. Den svarta skinnvästen han bar över flanellskjortan knarrade när han lutade sig mot ryggstödet på köksstolen. Kaffebryggaren puttrade på diskbänken och det doftade nybakat från sockerkakan som vilade under formen på skärbrädan.
-Ett telefonnummer. 08. Det är ett Stockholmsnummer. OSA senast 17 mars. Undertecknat Jan-Olof.
OSA betyder om svar anhålles. Någon vill att vi ska svara senast den 17 mars. Känner vi ens någon i Stockholm? Eller någon som heter Jan-Olof?
-När jag var ute och gick, såg jag en man på moped, sa jag. Jag hade stannat till på kullen och tittade på det stormfällda. En av ekarna hade splittrats. Den var alldeles murken inuti. Mannen körde längs villagatan. Han hade en dammoped och bar en orange hjälm. Mopeden ville sig knappt i uppförsbacken. Det gick sakta och jag såg att han tittade på brevlådorna. Vår brevlåda är skymd bakom kurvan, så den såg jag inte. Han påminde mig om ett barn som delar ut inbjudningar till ett barnkalas.
-Vad ska vi göra? Den här lappen får mig att känna som om vi hamnat i Dolda Kameran på TV.

lördag 14 mars 2015

Paj

Isskorpan
Töar, smälter
Gråvit, uppluckrad, murken
Pajar den med gångstaven
Vuxenpoäng

torsdag 12 mars 2015

73.2

Graeme Simsion - Projekt Rosie

Andra meningen på sid 73, inspirerade till en sonett

Claudia avbröt  mitt försök att jämka samman de stridande tillstånden i min hjärna. 

Claudia avbröt mina små försök
Att jämka samman det som ägde rum
I min hjärna och gjorde mig dum
Hon stod i skimrande solrök
Höll handen stilla och lugnt utsträckt mot mig
En uppenbarelse, vän och trankil
Håret lyftes av en plötslig vindil
Hon sa: Vet du vad jag känner för dig
Min hjärna sa nej och ja på en gång
Vad skulle hon berätta och vilja?
Jag såg henne darra och sen svälja
Tiden utan dig, har varit så lång
Kom i min famn, var nära, håll mig hårt
Gör ditt till det gemensamma vårt

onsdag 11 mars 2015

Bråk

IKEA
Frestar, lockar
Intelligent, trendigt, dumsmart
Det kommer bli bråk

(jag ska bara köpa det vi jag behöver)

tisdag 10 mars 2015

Personlighet

Om jag skulle ha en liten personlig tränare som satt på min axel och sa "flicka ta dig samman" med jämna mellanrum, skulle den stackars varelsen snart tappa rösten och bli alldeles geleartad av utmattning. Skulle den dessutom våga säga något om "det enda man kan ändra på är sin personlighet" eller eller "allt är en fråga om vilja", skulle jag slå till den så den föll ner på marken bakom mig. Stackarn, den är alldeles grön och liknar en gargoyle och har läst för mycket självhjälpslitteratur. Vad ska jag göra med den? Jag har döpt den till Bengt.

måndag 9 mars 2015

Sagolik

Vårkrokus
Spirar, expanderar
Liten, lila, ljuvlig
Inspirerande, glädjerik, livskraftig, tuff
Sagolik

lördag 7 mars 2015

Oförglömlig

Fortsätter tidigare puffar. Den första i berättelsen skrevs 12 feb och sen har jag puffat den lite sporadiskt. Jag tänker mig någon slags 1970-talsmiljö. En tonårsflicka har hittats drunknad och klasskamraterna sitter i matsalen och pratar om vad som hänt.

Blir en händelse oförglömlig i sig eller blir den hågkommen för att den återberättas? Minns jag det som hänt Catarina för att det faktiskt hänt eller för att jag envisas med att tänka på det? Hennes styvfar har tagit på mig, lagt handen på min axel och rufsat om mig i håret. Hans knubbiga fingrar trasslade in sig i mitt hår och nuddade min hårbotten. Handen på axeln sände rysningar längs min ryggrad och den tunna stråna på armarna reste sig. Vad hade han kunnat göra med mig om inte Catarina eller hennes mamma funnits där? Han rörde vid mig. Det var omöjligt för mig att se på honom. Jag stirrade på soffan i vardagsrummet. Den var randig i grönt och brunt. Det knottriga tyget matchade heltäckningsmattan. På soffbordet låg ett nummer av ICA-kuriren. Jag funderar på om jag ska berätta för Anki och Mari om Catarinas styvfar. Samtidigt känner jag mig smutsig och skyldig, som om jag haft något fräckt i ögonen och dragit honom till mig.

-Jag gillar inte hennes kille, säger jag.
Anki och Mari upphör med sitt tuggande och stirrar på mig. Jag andas in doften av trasigt knäckebröd och känner att jag är ute på djupt vatten. Ett skolmåltidsbiträde går förbi. Träskorna klapprar mot golvet. Hennes rock luktar ånga och starkt diskmedel. Benny är snygg och äldre än oss. Han är en av de som räknas. Är man ihop med en kille om Benny, så blir man någon.
-Han är inte klok, fortsätter jag.
-Benny? säger Mari. Han är ju skitsnygg. Vad har du mot honom?
Anki ler ett inåtvänt leende och upprepar det Mari sagt.




fredag 6 mars 2015

Parkera

Småstaden var precis så folktom, som man föreställer sig en småstad om natten. De sparsamt belysta skyltfönstren reflekterades i de regnblöta trottoarerna. En vit Skoda stod parkerad utanför den libanesiska hämtmatskiosken. Tankarna kring att vara den sista människan i världsalltet var inte långt borta. Det som fanns kvar var en Golf med trasig framlykta, en P-skiva på instrumentbrädan och nästan tom tank. Vägskyltarna visade mot norr, upp mot slätten. På tredje våningen i det gröna hyreshuset vid torget lyste en vardagsrumslampa,bortglömd eller ångestdämpande. Det räfflade glaset i lampkuporna förstärkte ljuset och teakarmarna kastade spindellika skuggor lägenhetens tak.

Tonåringen släpptes av utanför skolan och den väntade skolresebussen. Jag skickades hem utan att få säga hejdå ordentligt. Bilen tömdes på väskor och dörrarna stängdes med ett metalliskt läte. Bilen blev mitt fängelse. När jag kom hem lade jag mig igen och försökte hålla tankarna borta. En yxa slogs in i en vägg. Någon drack sig till dårskap och vrede. Ondskan och vreden var nära i vargtimmen. Jag svor på att det som hände inte var mitt, trots att yxan och whiskeyn var så påtagliga. Har det skett eller inte? Just som en av piggarna på spikmattan trängde in mellan två kotor i ryggraden, slog sig Sonja Åkesson ner vid fotändan på sängen.
-Vad gör du här, tänkte jag. Jag har inte läst dig på åratal. Vad vill du säga mig?
Sonja svarade inte. Hon rökte en cigarett. Händerna skälvde. Jag låg mycket stilla för att inte sparka till henne. En regnby slog mot rutan. Bakom molnen drev fullmånen, silvervit och klar, i marsnatten. Regnet tog natten i från mig. I andra länder skickas de unga till armén. Jag oroar mig för en skolresa. Någonstans i rummet andas hunden tungt. Hon gnyr i sina drömmar. Andras andetag livnär mig.

torsdag 5 mars 2015

Brådmogen + gro

Fortsätter tidigare puffar. Historen började den 12 feb och utspelas i någon slags 1970-talsmiljö. Jag tror den kan läsas fristående. En tonårsflicka har hittats drunknad och klasskamraterna sitter i matsalen och pratar om vad som hänt. 

-Det var inte så jag menade, sa jag och blängde på Anki.
Jag gillar inte att någon kallar mig dum.
-Det kanske hade hänt något, eftersom polisen kom, fortsätter jag.
-Min storasyster har Catarinas pappa, som tyskalärare, sa Marie.
Hon pratar tyst och tittar på den oaptitliga skolmaten på den repiga tallriken istället för oss.
-Styvfar, rättade Anki. Det är inte Catarinas riktiga pappa.
-Det spelar väl ingen roll. Han är sliskig. Fjäskar och gör sig till för de snygga tjejerna.
Jag gör en grimas och tänker på porrtidningarna som Catarina visat mig, styvpappans tidningar, som han har i en låda i sovrummet.
-Mor sa alltid att Catarina var brådmogen, sa Anki. Tidig för sin ålder. Sådana tjejer får problem för att de inte håller på sig. Det blir ingen ordning på dem. Hennes pappa tog livet av sig, hennes riktiga pappa, alltså. Man kommer inte till himlen om man gör det, utan hamnar i helvetet. Det är guds straff.
Mari skruvar på sig och sträcker sig efter ett knäckebröd. Hon brer långsamt halvsmält margarin över den knöligaste sidan på brödet. Man blir fet om man brer på den sidan av brödet. Det går åt mer smör då. Man ska bre på den släta sidan. En misstanke om att Catarina inte bara drunknat börjar gro i mig.






tisdag 3 mars 2015

Extas

Fortsätter tidigare puffar. Historien började den 12 feb och jag har skrivit sporadiskt på den sedan dess. Den bör gå att läsa fristående. Tänker mig någon slags 70-talsmiljö. 

Utanför matsalen sitter en affisch. Det trista gula pappret gör reklam för en konsert med gruppen Extas. Bandnamnet består av oregelbundna bokstäver som rivits ur tidningar och klistrats över ett grovkornigt foto på killarna i bandet. De har hängslen och bar överkropp. Jag vet inte varför affischen hänger där. Vi är ändå för unga att gå på Pigalle.

Jag får sällskap med Anki och Mari i matkön och hamnar vid deras bord. Det är fisk och spenat. I skolan är spenaten rinnande och mörkgrön, hemma är den blek och tjock som en pudding. Det faktum att jag faktiskt gillar spenat gör mig äcklig, vidrig och dum i huvudet. Jag petar ut lite trådigt fiskkött ur paneringen och försöker dölja den härskna smaken från den gråaktiga sejen genom att doppa den i spenatstuvningen.

-Catarina har dött, säger Anki.
Hennes röst låter ihålig och studsar mot sorlet i matsalen. Hennes knubbiga armar vilar mot bordskivan. Hon luktar sött, som nybakat bröd. En gång varje månad måste hon gå till skolsyster för att väga sig. Anki går i kyrkan. Hon har frågat mig flera gånger, men jag har alltid sagt nej. Jag kan inte tänka mig att sitta i ett rum tillsammans med andra och be till en gud som andra uppfunnit. Pappa har sagt att jag inte ska tro på gud och låta andra lura mig. Anki har mörkblå ögon, nästan som en bebis. Ögonen buktar utåt. Ögonfransarna är täta, men mycket ljusa. Hennes hår börjar bli fett och ligger tungt över axlarna. Mellan ögonen har hon fått en finne.
-De hittade henne vid badplatsen, säger jag. Igår eftermiddag. Polisen var där. De hade stängt av hela badplatsen. Man fick inte gå dit.
-Är det någon som mördat henne? säger Mari.
Trots att Marie har skolans dyraste kläder, tillhör hon inte det tuffa gänget, de som räknas. Sådana som Anki och jag får nöja oss med hemsytt, från Bengtsson tygfynd eller Spinneribolaget.
-Kommer inte alltid polisen om någon dött? säger jag.
-Du är ju dum, säger Anki. Folk dör ju på sjukhus. Inte kommer polisen dit bara för att någon dött.

måndag 2 mars 2015

Praktisk

Fortsätter tidigare puffar, bör kunna läsas fristående

Jag förstår att det är Anita, pappas kusin, som ringer. Hon vill ha hjälp med något praktiskt och det är pappa som ska hjälpa henne. Anitas egen man sitter i rullstol efter en olycka. Han dreglar och är sned i kroppen, lealös som en påkörd katt med bruten rygg. Anita matar honom med sked. Jag förstår inte hur hon klarar det, hur hon förstår vad han behöver och vill ha, när han bara sitter där och gurglar med saliven rinnande efter hakan.

Det är mamma som pratar med henne. Samtalet kommer snart in på Catarina, som har hittats död vid badplatsen.
-Om Mia sagt något? Nej, inte alls, säger mamma. Hon bara trotsar. Tjurig är hon. Jag får väl vara glad så länge hon går ut med Rollo. Det är ju trots allt för hennes skull vi har honom. Hon vägrar äta. Maten passar inte, lilla fröken. Är Catarina död säger du. Drunknad. Polisen kom. Har Mia sett något? Herregud. Jag måste sätta mig. Vet du om Mia sett något? Vad ska jag göra?

Jag har inte sett den döda kroppen, männen som bärgade den eller ambulansen som förde bort den. Trots allt vet jag att jag alltid kommer att minnas. Anita som klappade Rollo. Flickorna i nian som stod på klippan. Jag undrar hur det känns att lyfta en död kropp och bära iväg en människa som inte lever längre. Är kroppen lätt eller tung? Gör den motstånd ändå in i döden?

-Hur går det för hennes mamma? undrar mamma. Först hennes karl och sedan det här. Jo, jag vet att han var tyskunge. Kom från Norge, Catarinas pappa. Det är väl lätt att räkna ut. Kom hit och trodde att han kunde lämna allt bakom sig. Jag vet att man ska inte döma andra. Catarina och Mia har lekt en del. Lite egen den där flickan. Uppkäftig. Jag lite aldrig riktigt på henne. Om Catarina visste? Nej, det var väl mamman...


söndag 1 mars 2015

Text inspirerad av bok

Elly Griffiths - Huset vid havets slut. Brittisk deckare. 
Inspirationsmening: Vi ville inte bli fast på fel sida av stranden

-Vi ville inte bli fast på fel sida stranden, sa mamma och knyckte på nacken om jag någon gång frågade mamma varför vi flyttade.
Hon knyckte på nacken och vände sig bort från mig. Inte för nära älven, inte för nära industrierna som växte och förgiftade marken. Vi lämnade rucklen bakom oss och flyttade från mormor och morfar, där vi bott mina första år i vindslägenheten till deras egna hemsvilla. Jag minns att jag satt i det vassa gruset med hink och spade. Lutade jag huvudet bakåt tornade det gula huset upp sig över mig, skevt och vint. Det luktade nybakat från det öppna köksfönstret och morfar stod vid grinden och sa till någon som gjort honom sällskap från mötet på Folkets Hus:
-Fabrikörerna förslavar oss. Halva dagen sliter jag för deras vinster. Vad får jag för det? En förstörd rygg som inte går att räta på och lungor som inte går att andas med.

Jag växte upp med mammas nycker. Vi flyttade. Hon träffade någon ny. Allt skulle bli så bra. Vi flyttade. Hon fick jobb någon annanstans, en ny restaurang, ett nytt sjukhuskök och jag lärde mig att smälta in och aldrig fästa mig något.

Det var Jens som gjorde mig till fotograf, som fick mig att söka det beständiga i det förgängliga. Tillsammans reste vi runt och letade efter gamla hus och övergivna gårdar. Ibland bröt vi oss in för att fotografera, ibland stod dörrarna öppna, så vi kunde kliva rakt in bland hopknölade trasmattor, råttätna fåtöljer, odiskade grötkastruller och familjefoton på väggarna. Vi dokumenterade förfallet och jämförde våra bilder. Rädslan satt ofta som en vettskrämd katt i halsen på mig. Jag andades doften av muslort och mögel i de ruttnande kåkarna.
-Det är bönderna, sa Jens. De köper gårdarna för skogsmarken och låter kåkarna förfalla, fast de skulle kunna bli så fina om någon fick rusta upp dem i tid.

I Älvby Bruk bröt vi oss in en gul egna-hemsvilla. Vi började där. Att dokumentera det nedlagda pappersbruket skulle ta lång tid. Det låg en lapp på köksbordet, den enda möbel som fanns kvar i huset. Dagarna är som vilsna hundar. Jag rev lappen från blocket och stoppade den i kameraväskan. De lutande massonitskåpen med snabellås gjorde mig svimfärdig. Skafferidörren stod på glänt, likaså dörren till det inbyggda kylskåpet.
-Det är tomt här inne, sa Jens. Huset är bara ett skal.
-De verkar ha tagit med det mesta, sa jag.