Inuti

Det låg en handskriven lapp i brevlådan. Pappret var kraftigt och hade samma färg som vitmossa. De ojämna kanterna vittnade om att  stycket rivits loss från ett större ark. Texten hade skrivits med svart tusch. Bokstäverna var oregelbundna och verkade ha skrivits av ett barn. Jag tog pappret i nypan mellan tummen och pekfingret och bar in det och lade det på köksbordet. Fingrarna kändes kalla i vinden. Nagellacket på pekfingret hade börjat flagna.

-Har du någon aning om vad det här är? sa jag.
Henrik lade huvudet på sned och kisade över glasögonen. Den svarta skinnvästen han bar över flanellskjortan knarrade när han lutade sig mot ryggstödet på köksstolen. Kaffebryggaren puttrade på diskbänken och det doftade nybakat från sockerkakan som vilade under formen på skärbrädan.
-Ett telefonnummer. 08. Det är ett Stockholmsnummer. OSA senast 17 mars. Undertecknat Jan-Olof.
OSA betyder om svar anhålles. Någon vill att vi ska svara senast den 17 mars. Känner vi ens någon i Stockholm? Eller någon som heter Jan-Olof?
-När jag var ute och gick, såg jag en man på moped, sa jag. Jag hade stannat till på kullen och tittade på det stormfällda. En av ekarna hade splittrats. Den var alldeles murken inuti. Mannen körde längs villagatan. Han hade en dammoped och bar en orange hjälm. Mopeden ville sig knappt i uppförsbacken. Det gick sakta och jag såg att han tittade på brevlådorna. Vår brevlåda är skymd bakom kurvan, så den såg jag inte. Han påminde mig om ett barn som delar ut inbjudningar till ett barnkalas.
-Vad ska vi göra? Den här lappen får mig att känna som om vi hamnat i Dolda Kameran på TV.