lördag 31 oktober 2015

Fri

Pumpan på grannens trappa
Är fri att bli det den önskat
Ett snett leende
I mungipan en fet cigarr
En skiten morot
Att bli förförd av en filmstjärnepumpa

torsdag 29 oktober 2015

Tömma

Pappa har letat fram en tepåse åt mig. Jag doppar den försiktigt i teet och låter det tunna snöret hänga över kanten på koppen. Det är ett billigt te, inte en sådan sort jag själv skulle valt, ett te för sådana som inte dricker te. Pappa dricker kaffe. Han kokar upp vatten på spisen och låter vattnet rinna genom ett Melitta-filter ner i en glaskanna. Jag tror bara de ägt en enda kaffebryggare under sitt liv.

-Kraftbolaget har börjat tömma sjön, säger han.
-Tappar de mycket? säger jag.
Jag är förvånad över att pappa nämner sjön. Någon gång när jag var i tio-årsåldern så slutade vi vara vid sjön. Varför vet jag inte riktigt. Pappa kan ha kommit i bråk med sin bror och styvfar om bryggorna. Fisken kan ha försvunnit. Elritsorna som vi tog som agn och höll i en sump över sommaren var nästan helt borta en vår. Abborrarna nappade inte på annat än småfisk. Kanske var det så att jag började bli vuxen och han fjärmade sig från mig. Den sommaren började mamma gå in i dimman, utmattad och frånvarande. Vattendomarna gjorde det svårt att förtöja båtarna, då vattenståndet varierade. Imsjön blev ett barndomsminne, omöjligt att återuppväcka, ett syrligt doftminne av insjövatten. Jag låg hopkrupen på durken till ekan och sökte skydd mot kylan och vågorna som slog in över fören. Utombordaren fick skrovet att vibrera.
-De tappar en meter. Det finns någon dom på det.

Jag försökte tänka mig Imsjön en meter lägre. En mil lång är sjön och halvannan kilometer bred. I huvudet räknade jag på vattenmassorna och såg dem rusa genom turbinerna.
-Vad händer med fisken när de tappar så mycket?
Pappa ryckte på axlarna.
-Det har inte funnits fisk på många herrans år. Sjön är för sur.
-Kommer de att tappa mer?

Jag funderade på att säga något om vad som händer med en sjö när den förlorar sitt vatten. Ljungö, Ekö och Storön och Lillön sticker upp ur det som varit sjöbotten. De vindpinade träden står kvar på den karga marken och bildar högt belägna dungar. Klipporna som legat under vatten bär spår av alger. I djuphålorna står vattnet stilla och stinkande. Flygplansvraket,det tyska bombplanet som störtade 1944, och ingen lyckats finna ligger på den gamla sjöbotten. Piloten sitter kvar i styrhytten.

-Vem vet. säger pappa. Det går bara utför.
-Kommer mamma ner?
-Hon vilar. Jag hoppas hon orkar. Läkarna kan inte hitta något fel...Alla prover...



onsdag 28 oktober 2015

Text till bild

Jag kände mig som en snut i en amerikansk polisserie när jag kom in på BarA, en sådan som får förtroenden från påtända strippor med dödsångest. Det var Micke som lockat mig till krogen med en rad SMS om att han ville träffa mig. När jag tillslut gav med mig så och lovade att komma efter träningen, så sa han att han satt på krogen. Jag gick dit, nyduschad och träningsklädd, bara för att konstatera att han satt tillsammans med Henke och Matte. Ibland tror jag att man är ihop med killens kompisar lika mycket som man är tillsammans med killen. Henke och Matte är sådana som drar vitsar av typen "Kvinnor behöver värme och ömhet, släng dem i elementet, så blir de både varma och ömma" och kallar Änggården där jag bor för Pack-i-stan. Sen skrattar de och visar sina snusfläckiga tänder. Jag beställde en Cola light och såg att Miriam hängde vid bardisken.

tisdag 27 oktober 2015

Avbrott

Avbrott är alltid tillfälliga

Källa: Google

Om inte

Så är

Stefan Sauk

Inlåst i ett

Dystert rum

Med spacklade väggar

Och brun skrivtavla

måndag 26 oktober 2015

Ta med

Jag har läst ett nummer av Femina från våren 1965. Det är ofrånkomligt att ta med ett och annat från en sådan gulnad och lätt frasig läsupplevelse. E nsynsvag och rundnätt Yngve Gamlin har lärt mig gräla. Ett gräl är en uppfriskande familjeangelägenhet, som även ska omfatta familjens barn. Alla ska vara med. De vuxna ska inte smyga omkring och väsa i hörnen av återhållen ilska, utan allt ska fram.

Jag har lärt mig laga tisdagsmiddag. Stek djupfrysta hamburgare. När den ena sidan är färdig ska man vända hamburgaren och lägga en skiva ost på den stekta sidan. Osten smälter och ger hamburgaren en piffig smak. Till hamburgaren serverar man snabbmakaroner. Försöker föreställa mig en hamburgare i en veckotidning från 2015. Förmodligen mal man färsen själv av ekologisk högrev och man har en personlig relation både till bonden med gårdsbutik och den döda kon. Osten har man själv ystat eller köpt på ett avsides beläget mejeri (tre kilometer från närmaste bilväg) med begränsad produktion. Köksrenoveringen har kostat 250.000 och stekpannans provinens ska vi inte tala om.

Den som vill bli slank börja varje måltid med att dricka citronjuice. Citronjuicen tar bort aptiten för socker- och stärkelsehaltig föda och på så vis blir man slank utan att anstränga sig och den slanka kroppen klär man i en hemsydd Chaneldräkt eller en blommig klänning (tillklippt, bara att sy). När damerna dammsög hade de givetvis högklackade skor på fötterna.

söndag 25 oktober 2015

Bitmärke

Jag läste Gunilla Bodrejs bok Shopstop igår. Den handlar om ett år med frivilligt köpstopp. Inga nya kläder, inga rea på rean fynd, inga nya skor, inget smink, inget hårfärgningsmedel...

Boken lämnade bitmärken på själen och väckte en rad tankar. Vad är vi om vi inte kan konsumera? På vilket sätt gör shoppingen oss till människor? Bygger vi vår identitet kring de föremål som vi väljer att omge oss med? Vad betyder det att hitta en märkesklänning på rea eller att buda hem ett retrotyg på Tradera?

Boken är personlig och uppriktig, bitvis kanske för intim. Hon skriver om när hon rotar efter en ny mössa bland kvarglömda effekter och stjäl ett par vantar. När hon hittar en 50-talsmålning på en loppmarknad bryter hon köpstoppet. Habegäret blir för stort. 200 spänn. Det är inga pengar, utan en princip som bryts. Berättandet skapar närvaro. Jag vill ha tavlan, bara för att jag läst om den. Presenter köper hon hos konsthantverkare. Då finns det en människa bakom produkten. Någon som tillverkad den och bifogar sitt visitkort. Hon reflekterar över snålheten som dränerar lokalsamhället, när hon inte handlar på en av sommarens hantverksmarknader, där en kvinna säljer handstickade vantar och att det inte blir några pengar till bistånd när hon inte köper på second-hand. Att avstå från konsumtion är asocialt. Den som avstår shopping fjärmar sig från andra, konstaterar hon i boken. Istället för att köpa kläder lägger hon tid och pengar på annat. Dyrt bröd. Ekologiska produkter. Simhallar. Museum.

I samband med middagen pratade vi om föremål. Tonåringen nämnde sentimentalt njutningen med Lego. Att välja byggsats. Rasslet från kartongen. Själva byggandet. Jag pratade om yllebroderier och nämnde att jag ville ha en materialsats till en kudde (det är ju snart jul). Den långsamma njutningen. Valet av färg och motiv. Själva sömnaden. Stygn för styng. Materialet mot fingrarna. En kudde som pryder sin plats i årtionden. Ett föremål som inte är ett bruksföremål, utan sig själv nog. En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi, skrev Nina Björk 2007. Jag ska bli den människan.

fredag 23 oktober 2015

Mörkt

Utanför hyreshusen på Blåsippsgatan ligger ett lager cigarettfimpar i rännstenen. Fimparna är så många att de räcker upp till trottoarkanten och bildar en sluttning mellan trottoaren och gångbanan. Trots att Marja går Blåsippsgatan nästan varje dag har hon aldrig tänkt på fimparna. De måste ha samlats där under lång tid. Trots att fimparna fyller henne med avsmak känner hon ett plötsligt sug efter en cigg, att fylla kroppen med gift och göra skallen lätt och fokuserad för ett ögonblick. Hon har aldrig fastnat för att röka. I tonåren var hon den duktiga, som drog killar till sig som sa:
-Jag är så glad att du inte röker, gillar inte tjejer som gör det.
I ett halvår har hon varit sockerfri. Maten har reducerats till näring.

Gatskylten på husets fasad är nästan utnött av väder och vind. Det går knappt att urskilja bokstäverna som ska bilda ordet Blåsippsgatan. En kompis som jobbar på soc har sagt till Marja:
-Jag vet inte vem som äger det där huset, men de hyr inte ut till invandrare.
Marja vet att det ligger något underförstått i orden.

Hon tvekar om vilken väg hon ska välja i korsningen. Det skymmer och är snart mörkt. En kraftig vind drar genom skogen, ner mot samhället. Husen känns som papperstunna byggklossar omkring henne. Hon vet att hon bär sitt mörker inom sig, den känsla som kallas skam. Den ligger som en extra inälva i hennes mage och skaver på hennes tankar. Hon vet att ingen vill höra henne tala om självhatet. Att gå är ett sätt att slippa tankar. Innan hon gick ut läste hon en artikel om turkiska män som köper flyktingkvinnor. De unga, som är 12-15 år, är mest eftertraktade. Männen tar dem som bihustrur. Äktenskapen är inte juridiskt bindande, bara tillåtna enligt religionen. Blir kvinnan med barn sparkas hon ut och ersätts av någon ny. Kvinnor finns att köpa. Något faderskap behöver mannen inte erkänna. Hur är en människa som kan göra en 12-åring med barn funtad?

Går hon med stavar blir promenaden mer krävande, mer fysisk. Killarna på Vitsippsvägen med kamphundar och svällande muskler kan skratta åt henne, när hon går förbi och hon känner råheten längs gatorna. Ikväll vill hon bara vara ute, slippa TV och spekulationer i nyhetssändningarna, slippa tänka på blod och våld och slippa tänka på att ingen kan trösta henne på det sätt hon vill bli tröstad, i en tyst omfamning. Kanske kommer hon att sätta sig framför datorn och läsa om raskatter och katthem en stund med en kopp te med lugnande örter. En människa som reducerat sina tankar till intet...


onsdag 21 oktober 2015

Skugga

Fotoramarna kastar sin skugga i bokhyllan. Jag noterar det när jag dammtorkar. Ramarna är tunna och vita och utsirade och lutar sig mot en svart pappbit. Bilderna är Lisbets verk. Det är hon som placerat dem i min bokhylla. Lisbet i halvprofil när hon gifter sig med den där mejeristen från Vårgårda. Lisbets ungar. Bilderna tagna av någon okänd skolfotograf börjar gulna. Barnen har glest mellan tänderna. Mjuka tröjor döljer deras beniga kroppar.

Efter att avslutat den halvhjärtade städningen går jag ut i köket och häller upp en mugg kaffe från termosen. Utan att locka på Sigge går jag ut och ställer mig på trappan med muggen i handen. När västgötaspetsen känner draget från den öppna dörren vaknar han och rinner ut mellan mina ben. Sedan Niklasson tog ner skogen har jag fri sikt över maderna och upp mot åsen på andra sidan. Två ponnyhästar betar vid dungen som reser sig som en malplacerad vassrugge bredvid kärret. De är inbyltade i rosa täcken, som har samma färg som vitamintabletter med svart vinbärssmak. En flicka kliver över bäcken och närmar sig hästarna. I handen har hon en hink i samma färg som hästarnas täcken. Skimmeln sticker ner nosen i hinken och hon ger den bruna ponnyn en morot. Sen knäpper hon fast ett grimskaft under skimmelns haka och leder den några meter innan hon ger den en klapp och släpper lös den. Förmodligen tränar hon den för att inte fly när hon kommer. Flickan ska inte förknippas med någonting. Hon vänder ryggen åt hästarna och tar sig över bäcken och försvinner upp mot stallet. Hästarna börjar beta av det näringsfattiga höstgräset igen och jag ser ut över kärret. De vet inte vad som döljer sig där.


tisdag 20 oktober 2015

Besvärligt

Lakanen är fortfarande släta och bitvis svala. Hon ligger på sidan, med ryggen mot honom.
-Det är så besvärligt allting, sa hon innan hon vände sig bort.
Han lyssnar på hennes andetag, men vet inte om hon somnat eller bara låtsas sova. Rastlösheten får hans ben att rycka till. Mobiltelefonen ligger på sängbordet. Han vill, men vågar inte, låta handen söka sig till den.

måndag 19 oktober 2015

Råka

Jag har råkat se en kråka
Den hoppade som en hackspett
Runt en trädstam
Och ja, det är faktiskt sant
Jag har råkat se en kråka
I en annan fågels kropp

söndag 18 oktober 2015

Fuktig

Henrik körde in i P-fickan. En grön Skoda stod redan där och Henrik parkerade mot körriktningen. Kyrkogården skymtade bakom stenmuren. Kyrkan, stor nog att rymma befolkningen i en 1800-talssocken, låg på en liten kulle. Den röda graniten såg fuktig ut i dimman. Nyberga kyrka. Platsen var helt obekant för Mona.
-Vad ska du göra? undrade hon.
Henriks ena hand vilade på handbromsen. Hans andra låg kvar på ratten. Lite skräp hade fastnat i kardborren i ärmens nederkant.
-Jag ska gå ut en sväng. Följ med.

Kyrkogården vette ner mot skogen. Mona gick ett halvt steg bakom Henrik. Hon haltade lätt efter en skada i barndomen och hon tänkte att deras rörelser aldrig var synkroniserade. Antingen gick hon för snabbt eller för långsamt. Deras fötter knastrade i det röda gruset. Nere vid vattenkannorna hade kyrkan låtit resa ett kors. Det var fyra meter högt och tillverkat av grova stockar. Ett pinoredskap. Ett bödelsverktyg. Mona ryste när hon såg det.

Henrik vek av och började gå på gräset mellan två rader av gravstenar. De var nästan nere vid korset och befann sig på det som måste vara kyrkogårdens äldsta del. Flera av stenarna låg ner. Gräset växte runt om.  Några små planeringar där växterna byttes ut efter säsong fanns inte.
-Här ligger han. Min gamle släkting. Pappas farbror.
Henrik pekade med foten på gravstenen. Henrik Ahlgren. 1907-1976. Två män med samma namn. En död utan vittnesmål om familj eller börd, en annan med en kvinna vid sin sida.
-Vi gjorde ofta sådana här utflykter när jag var liten. Åkte runt och tittade på gravarna. Rensade lite ogräs och såg till planteringarna. Det har börjat växa på stenen. Man kanske skulle göra ren den.
-Det finns väl rengöringsmedel att köpa på Fonus? sa Mona och försökte föreställa sig Henrik på en ändlös odyssé mellan småländska landsortsgravar med en flaska rengöringsmedel i handen.
-Gjorde ni sådant? Åkte runt och tittade på gravar?
Han hade redan börjat gå mot bilen.
-Du vet väl att min släkt inte är sådan. Jo,vi var på kyrkogården ibland. Det hände. Pappa körde och Signe gick fram på egen hand. Morsans släkt. Den var ju inte riktig. Hon ville bara bort från dem.

lördag 17 oktober 2015

Vissla

I ett nedlagt missionshus på landet
Samlas traktens damer
De serverar kaffe med dopp
Säljer ostkaka, raggsockor och virkat julgranspynt
När Rune, som står utanför och kränger vildsvinskorv
Kommer in för en kopp och lite värme
Då visslar det till bland damerna
De lämnar sina stånd flockas kring Rune
Som skrockar och blåser på kaffet

fredag 16 oktober 2015

Strömma

Smeksamt
Tätt intill
Rogivande
Ömsint
Mage mot mage
Mjukt
Affirmativt

torsdag 15 oktober 2015

Stöta på

Ad Blokman stod mitt i rummet. Den rutiga flanellskjortan snuddade knappt vid de beniga axlarna. Jeansen satt löst över höfterna och den trasiga fållen petade nervöst på heltäckningsmattan. Han hade ett glas i handen och log mot dem som närmade sig, skakade hand med kommunalrådet och lät sig fotograferas tillsammans med hans hustru.

Målningarna på Galleri Kryzz pryddes av Blokmans målningar. Nyanserna av brunt fick mig att tänka på humusrikt mossvatten. Han målade i samma teknik som de gamla holländska mästarna. Brunt var hans enda färg och den gav ljus och mörker, hunger och mättnad. Jag hade läst om honom för flera år sedan och lagt hans konstnärskap på minnet, på samma sätt som man minns en snöflinga eller en fågel i ett träd. Han bodde i ett torp mellan Ingatorp och Mariannelund och jag vill minnas att han hade en kvinna.

Blokman uppvaktades av en kvinna i chockrosa klänning och blonderad page. Det verkade som hon skulle stöta på honom, trots att konstnären knappast var hennes typ. Jag funderade på att gå fram till honom och uttrycka min uppskattning, men känner att ord som "det är fantastiskt" och "jag uppskattar verkligen ditt konstnärskap" kändes tomma och futtiga inför det jag kände inför hans målningar. Istället studerade jag honom. Skjortärmarna var uppdragna till armbågarna. Underarmarna var täckta av mjuka hårstrån och händerna breda över knogarna. Mjukt hår bredde ut sig över den seniga bröstkorgen. Jag lindade tungan runt en salt pinne och försökte föreställa mig honom i duschen, med lockigt hår och yvigt skägg fuktat av det rinnande vattnet.

När jag kom hem frågade mig Mats om jag stött på någon på vernissagen. Jag svarade ja och nämnde några namn. Han satt framför TV:n och tittade på en fotbollsmatch och stönade över en betydelselös händelse och ett felaktigt domslut. Hur länge lever en fotbollsmatch i folkmedvetandet? Hur länge minns man en sträckt vrist och 1-1 i första halvlek? Mats låg utsträckt i soffan i mjukisbyxor och tennisskjorta. Jag måste få koppla av, Jeanette. Du vet hur hårt jag jobbar.

Middagen låg förberedd i kylskåpet. Jag skulle woka lövbiff och servera med sjögräsnudlar, mat tunn som luft, ett tvång för att ge mig en kropp, där skammen reducerats till hanterbara linjer. I skålen på köksbänken låg några äpplen. De lysta röda och vaxblanka mot den blekblå keramiken.
-Till efterrätt kommer jag att göra en äppelkaka, sa jag.
Det var slut med bantningen nu. Den salta pinnen och den söta cidern, som serverades ur en liten tumlare av genomskinlig plast, hade väckt hungern inom mig. Jag skulle börja äta igen och förlora kontrollen över mig själv. Äppelkakan var bara början. I morgon skulle jag äta nyttigt igen. Idag var bara början.

onsdag 14 oktober 2015

Borta

Affischerna var borta
Anslagstavlan täcktes
Av bruna handskrivna lappar
We need a revolution
Start love somebody

måndag 12 oktober 2015

Ord på B

Bob Hund är ett band som jag aldrig följt och därmed har begränsade kunskaper om. De verkar efter devisen "billiga lösningar" till varje pris. Härom året bad de om virkade lappar till sin backdrop, dvs det draperi som hänger i scenens bakkant. Lapparna skulle vara virkade i återbruksmaterial och vara bruna, beige eller blå och skickas in till Textilmuseet i Borås.

Jag virkade en mormorsruta av något beige garn jag hade liggande och avslutade med en blå rand för att rutan skulle få rätt mått, 30*30 cm. Det virkade byltades ihop och jag betalade för frimärken och skickade i väg bidraget, utan att tänka vidare på det. Dagens puff fick mig att tänka på ordet back-drop och jag googlade för att se om jag kunde hitta något om Bob Hunds virkade back-drop. Det fanns några bilder och jag lyckades hitta min egen ruta monterad precis i hundens öra på en av dem. När människor skapar och gör något tillsammans uppstår en speciell kraft, en värdefull styrka att bära med sig. Konsthantverksutställningen på Liljevalchs i samband med hemslöjdens hundra-års jubileum, textilmuseets projekt...Jag längtar efter något sådant igen, ett kollektivt skapat projekt, där alla kan delta, utifrån sina förutsättningar.

På http://textilefashioncenter.se/evenemang/svenska/textilmuseet/vernissagebobhundsbackdrop.5.43b30c7714cf9b4514a44450.html kan man läsa mer om projeket. Även bilden kommer därifrån.

Ord på B: Bob Hund, band, billiga, back-drop, Borås, beige, brun, blå mfl 

söndag 11 oktober 2015

Kontroll

I hemlighet fascineras jag av Bengt och Anita. När vi möts hälsar vi bara kort på varandra, grannar emellan. Ett stillsamt hej, följt av en kort nick. Skvallrar någon om dem, så lyssnar jag uppmärksamt. Bengt klipper gräset och skottar snö. Anita tycker om att baka äppelkakor. Receptet hittade hon i Hemmets Journal 1979. Varje år åker de till Kreta på semester. Samma resebolag, samma hotell och samma balkong. Ett år var de på Rhodos. Då trivdes de inte, fick jag höra. Jag vet inte om de strävar efter trygghet eller kontroll. Kanske är det så att rutinerna ger dem fullständig avkoppling. Stefan vägrar att åka tillbaks till de semesterorter vi tidigare besökt. Han säger att allting förändras och att vi bara skulle bli besvikna om vi återvände. Inget skulle vara som förr. De senaste åren har vi tillbringat i hans mammas sommarstuga.

lördag 10 oktober 2015

Originell

Osedd
Resenär
I skydd av tid
Ger
Inga signaler
Eller
Låter någon
Läsa dess tankar

fredag 9 oktober 2015

Bullig

Utekatterna
Stryker, övervakar
Betraktande, leklystna, lösdrivande
Skogskattskorsningen, bullig om magen
Fosterbärande

torsdag 8 oktober 2015

tisdag 6 oktober 2015

Se

Annika sitter framför TV:n. Hon har lagt en blommig filt över benen och fötterna vilar på en fotpall. Stickningen rör sig nästan automatiskt i hennes händer och håller henne kvar i det rum som kallas en möblerbar hall eller helt enkelt där uppe. Peter duschar. Ljudet från fläkten som ska driva fukten ur badrummet delar utrymme med det forsande vattnet. Ikväll sjunger han inte, det blir ingen Highway to hell så det dånar i kaklet.

TV:n visar ett program som Annika inte vill se. Det handlar om moderskap. Om mammor. Mellan reklaminslagen visas ett antal snabba sketcher. Ett gäng blonda väninnor skvallrar om tjejen som gått på toaletten under tjejmiddagen och rotar snabbt genom hennes handväska. Inga P-piller och en gammal tampong. När hon kommer tillbaks ställer de henne mot väggen och tvingar henne att erkänna att hon är gravid. Väninnorna, som alla är blonda och välvårdade, karriärmammor med lägenheter i Stockholms innerstad, berättar om sina helvetiska graviditeter, foglossningar och fladdrande blygdläppar och säger att förlossningen känns som en gigantisk orgasm. Bebisen ger en överdos av kärlek.

Orden från den sista blondinen för Annika att börja skaka. Inom sig vet hon att hon är ett barn som aldrig fått någon kärlek, aldrig förmått väcka den sortens känslor hos en kvinna. Peter har barn i ett tidigare äktenskap och hennes egen kropp har varit så tom och motsträvig att hon aldrig kunnat ge liv åt ett barn. Hennes väninnor skulle aldrig rota igenom en handväska. Det är tjejer som går yttervarvet på bokmässan och pratar med översättare av tjeckisk poesi eller åker till oansenliga grekiska öar för att vandra. Med sina män, eller någon annan väninna än Annika.

Peter kommer ut från badrummet. Han är insvept en mörkgrön morgonrock av tät frotté och luktar tvål och rakvatten. Skulle han lägga sig på marken med morgonrocken över sig skulle han likna ett stenparti. Han tar fjärrkontrollen och byter till Sportspegeln och säger:
-Vad tittar du på?
-Något humorprogram bara, säger hon och ser på hans bara fötter. Anklarna liknar maränger.
Peter sätter sig i fårskinnsfåtöljen och lossar skärpet runt magen.
-Tyckte om desserten? frågar Annika.
-Det som vi åt till efterrätt?
-Den var väl bra. Som vanligt.
-Inte för mastig då? Chokladmousse blir lätt det.


måndag 5 oktober 2015

Grov

Gräsmattan fylls av kråkor
Rakryggade söker de föda
Omsams konfererar de
Vålnadsgrå med tillsyn över världen

söndag 4 oktober 2015

Någonting

Ibland läser någonting som går rakt in i hjärtat, sådant som i sin klarhet är enkelt och självklart, men ändå svårt att leva upp till. Ord som man väljer att spara, för dess klokskaps skull, men är i för långa för att rymmas på en broderad bonad. Jag tänker mig dem som en trasmatta på ett nyskurat golv. Det luktar fortfarande såpa och solen får luften i rummet att virvla och skimra.

Texten kommer från Olle Carlssons bok 365 tankar för sinnesro. Vissa dagar lägger han upp citat från boken på facebook. Bilden kommer från facebooksidan  https://www.facebook.com/justidagollecarlsson/photos/np.1443944720308846.100000096023438/478446948983284/?type=3&notif_t=notify_me_page

Bountybollar från Jills mat

jillsmat_bountybollar

Det finns säkert hundratals olika varianter av bountybollar då jag sett dem skymta förbi i Instagramflödet säkert en gång om dagen i typ 2 år. Men har aldrig kommit mig för att göra dem själv – tills nu. Så här kommer ännu ett recept på bountybollar. Bra va?

Om du vill göra bountybollarna helt mejerifria, byt ut smöret mot kokosfett/smör och grädden mot kokosmjölk.
 stycken
  • Kokossmeten
  • 50 g smör ekologiskt
  • 2 dl kokosflingor
  • 0,5 dl grädde ekologisk
  • 1 krm vaniljpulver
  • 2 msk valfri sötning (jag använde björksocker/xylitol)
  • Utanpå
  • 60 g mörk choklad sockerfri
  • 1 msk kokosolja
  •   kokos till garnering
  1. Mixa ihop ingredienserna till kokossmeten.
  2. Rulla dem till bollar och ställ in dem i kylskåpet.
  3. Smält chokladen i vattenbad. Blanda i kokosoljan för att få chokladen lite tunnare och lättare att doppa i.
  4. Doppa kokoskulorna i chokladen. Lägg dem på en tallrik och toppa med kokos. Ställ in i kylen tills chokladen stelnat.
Tips! Oftast så blir det över lite choklad efter man har doppat färdigt. Häll då ut det på smörpapper och toppa med valfria nötter eller fröer.

lördag 3 oktober 2015

Fråga

Agneta har registrerat sig på forum som Kvinnor.nu och Relationsakuten. På avstånd följer hon diskussionerna de kvällar Peter inte är hemma, då han är på möte eller borta på konferans. Tomheten gör henne förlamad och hemmet känns som en raggig kråka i ösregn, ett svultet djur som bara ätit ett pommes frites sen igår. Hon sitter med datorn i soffhörnet och har lagt en hemvävd filt över benen och läser om människors problem. Anette är det användarnamn hon valt, inget exotiskt eller symboliskt, inget Rainydaywomen eller Dragonchild eller Acaena, bara ett kvinnonamn, någon som skulle kunna vara hon, om hon vore någon annan än den hon är.

Användarna på forumen uttalar sig säkert om det mesta. Ofta verkar råden handla om att man måste bryta upp ur en relation. Speciellt har hon fäst sig vid dem som kallar sig Cybele och Proserpina. De svarar alltid snabbt och verkar vara ständig närvarande. Andra användare flyter ihop till en suddig massa. Att läsa känns som att sitta och vänta i bilen utanför en tandläkarmottagning i ösregn samtidigt som man ser en mor bära ett barn i famnen.

Agneta har lekt på tanken att lägga upp en egen fråga, men hon avstår, för hon tror inte det finns något svar. Hur lär man sig att älska sig själv?

fredag 2 oktober 2015

Sitta

Skymningen glöder
Intensivt, med hunger av höst
Tillbakablickande mot dagen
Tårar i ögonen
Avsked på järnvägsstationen


torsdag 1 oktober 2015

Text till bild

Jag gick med på Annas infall för att jag ville vara nära henne. Hon bad mig sitta framför vedboden och fällde upp ett paraply ovanför mig. I mina händer placerade hon en bok om Narnia, för att tvinga in mig i sin fantasivärld. Jag vill minnas att jag läste något om ett marsvin. Det luktade vidbränt från det öppna köksfönstret och moster Rut satt vid köksbordet och grät.

Som vuxen blev Anna fotograf. Hon hade flera utställningar innan hon sögs upp av kulturbyråkratin. Bilden av mig vid vedstapeln blev en dörröppnare för henne. Hon kallades underbarn och fotot brydde omslaget till Hemmets Veckotidning. Mamma köpte flera nummer av tidningen och trugade alla hon kände att ta emot dem. Lilla Lotta sa att bilden var ful och att jag hade för stora skor. När vi blev ensamma vred jag om skinnet på hennes arm och såg hur hennes ögon tårades.

 Efter att ha provat en rad olika yrken blev jag yogalärare. På så sätt fick på så sätt tillgång till ett oändligt antal kvinnor, många av dem påfallande vackra. De trasiga sökte ömhet. En av dem sa:
-De måste varit lättare för er som haft allt, som växt upp med sommarhus och våningar och pappor som varit bankdirektörer, ingenjörer och läkare.
Hon hade en leverfläck precis i halsgropen, precis som Anna hade. Ett stycke hud som gör en människa och skapar en dröm av en levande varelse.