Mörkt

Utanför hyreshusen på Blåsippsgatan ligger ett lager cigarettfimpar i rännstenen. Fimparna är så många att de räcker upp till trottoarkanten och bildar en sluttning mellan trottoaren och gångbanan. Trots att Marja går Blåsippsgatan nästan varje dag har hon aldrig tänkt på fimparna. De måste ha samlats där under lång tid. Trots att fimparna fyller henne med avsmak känner hon ett plötsligt sug efter en cigg, att fylla kroppen med gift och göra skallen lätt och fokuserad för ett ögonblick. Hon har aldrig fastnat för att röka. I tonåren var hon den duktiga, som drog killar till sig som sa:
-Jag är så glad att du inte röker, gillar inte tjejer som gör det.
I ett halvår har hon varit sockerfri. Maten har reducerats till näring.

Gatskylten på husets fasad är nästan utnött av väder och vind. Det går knappt att urskilja bokstäverna som ska bilda ordet Blåsippsgatan. En kompis som jobbar på soc har sagt till Marja:
-Jag vet inte vem som äger det där huset, men de hyr inte ut till invandrare.
Marja vet att det ligger något underförstått i orden.

Hon tvekar om vilken väg hon ska välja i korsningen. Det skymmer och är snart mörkt. En kraftig vind drar genom skogen, ner mot samhället. Husen känns som papperstunna byggklossar omkring henne. Hon vet att hon bär sitt mörker inom sig, den känsla som kallas skam. Den ligger som en extra inälva i hennes mage och skaver på hennes tankar. Hon vet att ingen vill höra henne tala om självhatet. Att gå är ett sätt att slippa tankar. Innan hon gick ut läste hon en artikel om turkiska män som köper flyktingkvinnor. De unga, som är 12-15 år, är mest eftertraktade. Männen tar dem som bihustrur. Äktenskapen är inte juridiskt bindande, bara tillåtna enligt religionen. Blir kvinnan med barn sparkas hon ut och ersätts av någon ny. Kvinnor finns att köpa. Något faderskap behöver mannen inte erkänna. Hur är en människa som kan göra en 12-åring med barn funtad?

Går hon med stavar blir promenaden mer krävande, mer fysisk. Killarna på Vitsippsvägen med kamphundar och svällande muskler kan skratta åt henne, när hon går förbi och hon känner råheten längs gatorna. Ikväll vill hon bara vara ute, slippa TV och spekulationer i nyhetssändningarna, slippa tänka på blod och våld och slippa tänka på att ingen kan trösta henne på det sätt hon vill bli tröstad, i en tyst omfamning. Kanske kommer hon att sätta sig framför datorn och läsa om raskatter och katthem en stund med en kopp te med lugnande örter. En människa som reducerat sina tankar till intet...