Fortsätter 2 tidigare puffar, men kan läsas fristående. En medelålders kvinna är ensam hemma. Dottern har flyttat till Stockholm och maken gått till sjöss.
Ibland föreställer jag mig människor som blanka pappersark, vita och sköra, enkla att riva sönder. Jag lämnade Lillan hos mamma när Anita var sjuk och hennes lille hade fått hjärnhinneinflammation efter mässlingen. Gossen låg i sin fanerade säng av gul björk, svettig och rödmosig. Jag skötte honom. Det fanns någon slags tillit hos honom, ett förtroende som han visade mig, något som jag aldrig sett hos Lillan. Hon klöste mig och var krävande på ett helt annat sätt. Kanske kunde min mamma fostra henne på ett sätt som jag aldrig mäktat med i brist på tålamod.
Jag strök omkring i Anita och Gunnars vita villa. Det drog kallt från fönstren och vinterkylan fick pelargonerna på glasverandan att frysa. Anita rökte mycket. Hon låg i sängen som hon delade med Gunnar och rökte. Jag oroade mig alltid för att aska skulle falla ner på filtarna och börja glöda. Om eftermiddagarna kom hon ner och satt vid köksbordet. Hon iakttog mig när jag förberedde middagen som skulle vara färdig när Gunnar kom hem från banken. Kom han inte, utan gick till stadshotellet, åt vi själva. Vi satt tysta vid köksbordet. Glödlampan spred ett blekt sken över bordytan och lämnade våra ansikten i skugga. Strömming. Köttbullar. Pudding. Risgrynskaka. Någon gång gjorde jag stek. Kom Gunnar hem såg jag till gossen en sista gång innan jag drog mig undan till gästrummet. Var Gunnar sen satt jag med Anita i vardagsrummet.
lördag 30 maj 2015
onsdag 27 maj 2015
Kunskap
Fortsätter gårdagens. Kan läsas fristående.
Vi delar kunskap med varandra. Utväxlar erfarenheter. Skvallrar. Håller oss underrättade. Byter utlästa veckotidningar och skriver av varandras recept. Diskuterar om smör är bättre än margarin. Dan Andersson har vi läst och Moa Martinsson har vi tagit till våra hjärtan. Ferlin är så fiffig och lustig och träffar precis mitt i prick. Sigge Stark läser vi förstås och fruntimmersromaner och följetongerna.
Visst gör det ont när knoppar brister, att vara ung och få hjärtat krossat. Ingen har talat om hur det känns att åldras, eller också har samtalet hela tiden förts, men ingen av oss har lyssnat, eftersom man måste kunna förstå för att kunna lyssna. Tandläkare Bertilsson är hårdhänt. Distriksläkare Engren kan man lita på. Gudrun har fått struma och änkan Asp har fått problem med sockret. Annika har blivit förnäm sen Egon blev ordförande i drätselkammaren.
Jag ser mig om i köket. Erik har målat köksluckorna senapsgula och fäst snabellås på varje skåp och lagt in en brun linoleummatta med skära stänk i mönstret för att jag ska slippa ligga på knäna och skura. På kökssoffan ligger kudden han brukar ha när han vilar middag. Den är broderat i ljusblått och koppar och har långa fransar på sidorna.. Blott fem minuter står det på den. Saknaden slår till som en knytnäve mellan revbenen. Erik är inte hemma nu. Han är till sjöss igen.
Vi delar kunskap med varandra. Utväxlar erfarenheter. Skvallrar. Håller oss underrättade. Byter utlästa veckotidningar och skriver av varandras recept. Diskuterar om smör är bättre än margarin. Dan Andersson har vi läst och Moa Martinsson har vi tagit till våra hjärtan. Ferlin är så fiffig och lustig och träffar precis mitt i prick. Sigge Stark läser vi förstås och fruntimmersromaner och följetongerna.
Visst gör det ont när knoppar brister, att vara ung och få hjärtat krossat. Ingen har talat om hur det känns att åldras, eller också har samtalet hela tiden förts, men ingen av oss har lyssnat, eftersom man måste kunna förstå för att kunna lyssna. Tandläkare Bertilsson är hårdhänt. Distriksläkare Engren kan man lita på. Gudrun har fått struma och änkan Asp har fått problem med sockret. Annika har blivit förnäm sen Egon blev ordförande i drätselkammaren.
Jag ser mig om i köket. Erik har målat köksluckorna senapsgula och fäst snabellås på varje skåp och lagt in en brun linoleummatta med skära stänk i mönstret för att jag ska slippa ligga på knäna och skura. På kökssoffan ligger kudden han brukar ha när han vilar middag. Den är broderat i ljusblått och koppar och har långa fransar på sidorna.. Blott fem minuter står det på den. Saknaden slår till som en knytnäve mellan revbenen. Erik är inte hemma nu. Han är till sjöss igen.
tisdag 26 maj 2015
Samförstånd
Ekorren sitter under äppelträdet. För ett ögonblick verkar den rofylld och utan brådska. Den har fått sin sommarpäls och är brun, utan inslag av grått. Våra ögon möts och jag känner samförstånd med det ängsliga djuret. Så knycker den på nacken och försvinner upp i grenverket. Stammen är mossig och jag tänker på att Erik borde beskurit trädet och gjort det glesare och mer fruktsamt i vintras, men det var något som tog emot. Det kan ha varit vädret eller en trötthet som gjort lederna styva. Gul Richard. Det är jag som valt sorten i plantskolan. Vi satte trädet under ett av våra första år tillsammans. Erik grävde planteringsgropen och jag måttade och höll stammen rak. Jag minns att jag var havande och att Lillan sparkade i magen, då när vi planterade. Maglemer valde jag också. Våren är kall och håller trädgården i ett järngrepp.
Erik är på sjön igen. Jag borde känna mig lättad, över att få rå mig själv och slippa bannorna från hans tigande blickar, men jag känner hur ensamheten gör mig dum och rastlös. Lillan har rest till Stockholm och tagit plats i familj. Jag tyckte hon kunde stannat på närmare håll, men hon var envis och sa att hon måste bort. Erik var till sjöss när hon reste. Hon lade ner sina tillhörigheter i en resväska av pressad papp och jag stod i fönstret till finrummet, det som vette mot gatan och såg henne gå mot bussen, med kappskärpet hårt åtdraget i midjan och en sjalett knuten runt håret. Dansställen, bondfångare, flickor som blir med barn...Hon lovade att skriva, men breven kommer glest.
Erik är på sjön igen. Jag borde känna mig lättad, över att få rå mig själv och slippa bannorna från hans tigande blickar, men jag känner hur ensamheten gör mig dum och rastlös. Lillan har rest till Stockholm och tagit plats i familj. Jag tyckte hon kunde stannat på närmare håll, men hon var envis och sa att hon måste bort. Erik var till sjöss när hon reste. Hon lade ner sina tillhörigheter i en resväska av pressad papp och jag stod i fönstret till finrummet, det som vette mot gatan och såg henne gå mot bussen, med kappskärpet hårt åtdraget i midjan och en sjalett knuten runt håret. Dansställen, bondfångare, flickor som blir med barn...Hon lovade att skriva, men breven kommer glest.
söndag 24 maj 2015
Härlig
Koltrasten
Landar, iakttar
Gulnäbbad, blanksvart, vingtunn
Ett trädgårdsögonblick vid staketet
Härligt
Landar, iakttar
Gulnäbbad, blanksvart, vingtunn
Ett trädgårdsögonblick vid staketet
Härligt
lördag 23 maj 2015
Text till bild
I moster Ingrids sällskap förvandlades alltid mamma till en marionett. Det var någon annan som drog i trådarna. Långsamt slöt hon sig och blev tystare, mer genomskinlig och anpassningsbar. Med moster Ingrid var det alltid något. Åderbråck. En ny charterresa. Gunillas diabetes. Något som Bengt-Åke ställt till med. Var Sven-Erik likadan? Det är väl vad man kan förvänta sig. Karlar. Kakrecept från Året Runt. Fläskfilé med lingonsylt i gräddsåsen. Det receptet hade hon minsann fått av en väninna. Holländska tomater är bättre än svenska. De försöker lura oss hela tiden. Spanjorerna är värst. Man måste vara på sig hela tiden när man är där nere.
Mig nöp hon i midjan för att jag inte skulle lägga på mig och kontrollerade att håret inte fått några kluvna toppar. Var det uppsatt borde jag bära det utsläppt och bar jag det utsläppt borde jag sätta upp det. Ena stunden var håret en garanti för att jag kanske skulle kunna bli förlovad, trots mina sneda framtänder, sedan skulle håret bli min olycka. Titta bara på hur det gått för Katarina...
Länge trodde jag att Bengt-Åke teg och betalade charterresorna, nöjd med att få polera sin nya Volvo. Det var när jag hittade Bengt-Åke tillsammans med mamma, som jag blev vuxen och insett att jag haft fel under min uppväxt.
fredag 22 maj 2015
Vänskap
Fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.
Badrummet är helkaklat och neutralt. Infällda spotlights i taket pytsar ut milda fläckar av gryningsgrått ljus. På en krok hänger en mörkgrå frottéhandduk från IKEA. En eltandborste med spretiga strån ligger på tvättstället. Duschdraperiet hänger torrt som en mumifierad fladdermus. I hörnet bakom toalettstolen har någon kastat ett par tomma toarullar. Det luktar fukt och gamla hårstrån från golvbrunnen.
Jag tar tandborstmuggen och fyller den med vatten. Vattnet från kranen är ljummet och har en bismak av klor. Jag tvingar mig att dricka ytterligare två glas innan jag sköljer ur muggen och placerar den i hållaren på väggen.
Min jacka ligger på skolhyllan. Jag tar på mig den och känner igenom fickorna. Ingenting saknas. Jag är komplett. Utanför på gatan skjuter en kvinna en barnvagn framför sig. Trots att det inte regnar är vagnen täckt av ett skrynkligt plastskynke. Hon har säckiga grå mjukisbyxor och är genomskinlig av trötthet. Gatuadressen känner jag inte igen.
Vart Milla har tagit vägen vet jag inte. Hon lär höra av sig. Vår vänskap är sådan. Vi svär på att vi ska skärpa oss, när det gäller män, mat och motion, men ändå faller vi obevekligt. Hon fann någon igår, som kysste hennes ögonlock, och lovade henne allt, åtminstone för en natt. Jag får sällan det där, för mycket fruämne, för grabbig i sättet, eller helt enkelt alltför trist som person, jag vet inte. Min tomhet är orörd och sällan nerkladdad. Hon kommer att ringa och anförtro sig, sen när hon vaknar och behöver mig igen.
På ett elskåp står det "Krossa kapitalismen" med schablonmålade bokstäver. Jag funderar på att kräkas över budskapet och låtsas att min spya är någon slags installation, men jag tar mig samman.
-Milla, säger jag tyst för mig själv. Finns vänskap i verkligheten eller bara på film? Är vänskap ett tröstköp, ett urvattnat ord, som bygger på rädsla? Rädsla för att vara ensam, eller rädsla för konflikter? En relation med en man är så mycket enklare, ett avtal av ömsesidiga förpliktelser, baserat på kärlek och attraktion och fascination för någons röst, ordval och kroppsdofter.
Badrummet är helkaklat och neutralt. Infällda spotlights i taket pytsar ut milda fläckar av gryningsgrått ljus. På en krok hänger en mörkgrå frottéhandduk från IKEA. En eltandborste med spretiga strån ligger på tvättstället. Duschdraperiet hänger torrt som en mumifierad fladdermus. I hörnet bakom toalettstolen har någon kastat ett par tomma toarullar. Det luktar fukt och gamla hårstrån från golvbrunnen.
Jag tar tandborstmuggen och fyller den med vatten. Vattnet från kranen är ljummet och har en bismak av klor. Jag tvingar mig att dricka ytterligare två glas innan jag sköljer ur muggen och placerar den i hållaren på väggen.
Min jacka ligger på skolhyllan. Jag tar på mig den och känner igenom fickorna. Ingenting saknas. Jag är komplett. Utanför på gatan skjuter en kvinna en barnvagn framför sig. Trots att det inte regnar är vagnen täckt av ett skrynkligt plastskynke. Hon har säckiga grå mjukisbyxor och är genomskinlig av trötthet. Gatuadressen känner jag inte igen.
Vart Milla har tagit vägen vet jag inte. Hon lär höra av sig. Vår vänskap är sådan. Vi svär på att vi ska skärpa oss, när det gäller män, mat och motion, men ändå faller vi obevekligt. Hon fann någon igår, som kysste hennes ögonlock, och lovade henne allt, åtminstone för en natt. Jag får sällan det där, för mycket fruämne, för grabbig i sättet, eller helt enkelt alltför trist som person, jag vet inte. Min tomhet är orörd och sällan nerkladdad. Hon kommer att ringa och anförtro sig, sen när hon vaknar och behöver mig igen.
På ett elskåp står det "Krossa kapitalismen" med schablonmålade bokstäver. Jag funderar på att kräkas över budskapet och låtsas att min spya är någon slags installation, men jag tar mig samman.
-Milla, säger jag tyst för mig själv. Finns vänskap i verkligheten eller bara på film? Är vänskap ett tröstköp, ett urvattnat ord, som bygger på rädsla? Rädsla för att vara ensam, eller rädsla för konflikter? En relation med en man är så mycket enklare, ett avtal av ömsesidiga förpliktelser, baserat på kärlek och attraktion och fascination för någons röst, ordval och kroppsdofter.
torsdag 21 maj 2015
Överraskad
Egentligen blir jag inte överraskad när jag vaknar på den där soffan. Jag har legat i någon slags halvdvala, på gränsen till medvetslös, men ändå medveten om hur skarven mellan soffdynorna karvar ett mellanrum mellan två ryggkotor och hur klädseln känns mot mina klibbiga handflator. Munnen smakar ruttet och kläderna luktar svettigt och försummat. Varenda muskel i kroppen värker.
Lägenheten förefaller tom och tyst. Kvarlevorna av gårdagens fest fyller soffbordet. Jag ser tomma flaskor och glas med kletig vätska kvar på botten. På en tallrik ligger resterna av några smälta marshmallows som vi försökte forma till shotglas i mikrovågsugnen.
Jag sätter mig upp och trycker fingertopparna mot ansiktet för att forma mig till människa igen, samtidigt som jag räknar minnesbilder en och en. En knubbig kille med skägg och kavaj från secondhand spelade gitarr. Hans vita gitarr liknade en ängel och någon skrek i mitt öra (det hade varit vackert om det viskats) att jag skulle vara tacksam över att få vara nära en sådan skicklig gitarrist och se honom spela. Killen som satt bredvid mig i soffan, måste ha tagit något. Hans pupiller flöt ut som svarta maneter och jag svär på att han mådde bra, men kommunicera kunde vi inte.
Lägenheten förefaller tom och tyst. Kvarlevorna av gårdagens fest fyller soffbordet. Jag ser tomma flaskor och glas med kletig vätska kvar på botten. På en tallrik ligger resterna av några smälta marshmallows som vi försökte forma till shotglas i mikrovågsugnen.
Jag sätter mig upp och trycker fingertopparna mot ansiktet för att forma mig till människa igen, samtidigt som jag räknar minnesbilder en och en. En knubbig kille med skägg och kavaj från secondhand spelade gitarr. Hans vita gitarr liknade en ängel och någon skrek i mitt öra (det hade varit vackert om det viskats) att jag skulle vara tacksam över att få vara nära en sådan skicklig gitarrist och se honom spela. Killen som satt bredvid mig i soffan, måste ha tagit något. Hans pupiller flöt ut som svarta maneter och jag svär på att han mådde bra, men kommunicera kunde vi inte.
onsdag 20 maj 2015
Smula
-Hur var promenaden? Var det skönt ute?
-Täckjacksväder. Det regnade i alla fall inte. Jag hittade ett recept på rabarberpaj på marken. Inte en sådan där enkel, där man bara smular ihop degen, utan en lite mer sofistikerad, knäckig rabarberpaj.
-Täckjacksväder. Det regnade i alla fall inte. Jag hittade ett recept på rabarberpaj på marken. Inte en sådan där enkel, där man bara smular ihop degen, utan en lite mer sofistikerad, knäckig rabarberpaj.
måndag 18 maj 2015
Alltid
Fortsätter torsdagens, men kan läsas fristående
När jag ska berätta för Martin om missödet i den ekologiska butiken börjar jag gråta. Vi sitter bredvid varandra i soffan, han avslappnad i piké och joggingbyxor, jag fortfarande så skitig efter vandringen att mina Lundhagsbyxor ber sofftyget om ursäkt.
Martins ansikte är stadigt, mjukt rundat och fyrkantigt på samma gång. Blodådrorna ligger ytligt och ger kinderna en röd nyans. Hans ögon är stillsamt grå. När vi träffades var han yrkesmilitär. Trots att hans arbete handlade om död och disciplin och hans ledaregenskaper syftade till att få människor att underkasta sig och utplåna sig själva kände jag mig trygg hos honom. Regementet lade ner och han skolade om sig till personalchef.
Jag gråter och hoppas han ska förstå mig, men varje gång jag söker hans närhet är det något som kommer emellan. Trots att han håller om mig finns det en hinna mellan oss, ett brutet förtroende, en hunger efter andras kroppar, att få vara man och kvinna, vettlös, dominant och underkastad. Naken, skamsen och skamlös.
Hunden kommer in och krafsar med sin gyllengula tass mot mitt smalben. Hennes ögon är bleka och nästan gula. Mina tårar gör henne alltid orolig. Det finns människor som säger att deras hundar förstår dem och kommer med tröst. Minna förefaller mest bli ängslig när något inte är som det skall. Jag får trösta henne. Hon leder mig bort från mig själv.
När jag ska berätta för Martin om missödet i den ekologiska butiken börjar jag gråta. Vi sitter bredvid varandra i soffan, han avslappnad i piké och joggingbyxor, jag fortfarande så skitig efter vandringen att mina Lundhagsbyxor ber sofftyget om ursäkt.
Martins ansikte är stadigt, mjukt rundat och fyrkantigt på samma gång. Blodådrorna ligger ytligt och ger kinderna en röd nyans. Hans ögon är stillsamt grå. När vi träffades var han yrkesmilitär. Trots att hans arbete handlade om död och disciplin och hans ledaregenskaper syftade till att få människor att underkasta sig och utplåna sig själva kände jag mig trygg hos honom. Regementet lade ner och han skolade om sig till personalchef.
Jag gråter och hoppas han ska förstå mig, men varje gång jag söker hans närhet är det något som kommer emellan. Trots att han håller om mig finns det en hinna mellan oss, ett brutet förtroende, en hunger efter andras kroppar, att få vara man och kvinna, vettlös, dominant och underkastad. Naken, skamsen och skamlös.
Hunden kommer in och krafsar med sin gyllengula tass mot mitt smalben. Hennes ögon är bleka och nästan gula. Mina tårar gör henne alltid orolig. Det finns människor som säger att deras hundar förstår dem och kommer med tröst. Minna förefaller mest bli ängslig när något inte är som det skall. Jag får trösta henne. Hon leder mig bort från mig själv.
söndag 17 maj 2015
fredag 15 maj 2015
torsdag 14 maj 2015
Rättighet
-Hur var det i Lärkbackeskogen? Gick vandringen bra? Du kom hem senare än jag väntat mig. Gick du längre än planerat? frågade Martin.
-Vandringen gick bra, svarade jag och undrade om han hörde hur kort och distanserad jag lät på rösten.
Jag hängde upp oljerocken och plockade ur sulorna ur kängorna. Den ena spotlighten i halltaket hade slocknat och ett svagt gråljus letade sig in genom de rombformade rutorna på den klarröda ytterdörren.
-Det var rätt ruggigt väder, fortsatte jag. Bara det...
Martin satt i vardagsrummet. När han märkte att jag kom hem, sänkte han volymen på TV-sporten. Vill jag vara nära måste jag gå till honom...Han kommer mig inte till mötes, välkomnar mig inte i hallen. Vi samtalar i skilda rum, separerade från varandra.
-Bara det, att jag hamnade hos polisen.
-Men Sofia. Vad är det du säger? Har det hänt något med bilen?
-Inte bilen...Mig.
Jag går in och sätter mig hos honom. För att inte strumporna ska lämna blöta märken på parketten går jag på utsidan av foten.
-Det var väl min rättighet, anser jag. Att anmäla den där människan. Äsch, jag körde fel på hemvägen och såg att Producerat med tanke hade öppet, så jag stannade för att gå in och köpa ett flak ägg. Det har ju stått så mycket om dem i tidningen. Folk som har höns som hobby lämnar in sina ägg till försäljning. De har café också. Muffins stora som kastruller, som ungarna kan dekorera med plastspindlar innan de serveras. Rawfoodkakor och muffins med solrosolja till vuxna. Jag trodde inte ens att solrosolja var nyttigt, men det kanske det är.
-Skulle du inte köpa ägg?
-Bakom disken stod en lång, mager kvinna. Hon var utmärglad men samtidigt plufsig på något sätt, halsen var liksom urgröpt. Det saknades något i halsgropen. Håret var grågult och verkade permanentat.
Martin lade sin hand på mitt lår, samtidigt som han vände sig bort från mig för att kunna iaktta mig.
-Några ägg, såg jag inte till, så jag frågade. Då sa kvinnan bakom disken att jag såg ut som en tiggare och inte var välkommen. Vi serverar inte den sortens folk, sa hon. Herregud. Kängorna har kostat mig 3000 spänn och man kan väl tycka att folk borde känna igen en östermalmspresenning (1) när de ser en. Så jag polisanmälde henne...Innehavaren kom ut från kontoret och bad om ursäkt och sa att kvinnan var en praktikant.
Östermalmspresenning = dyr oljerock
-Vandringen gick bra, svarade jag och undrade om han hörde hur kort och distanserad jag lät på rösten.
Jag hängde upp oljerocken och plockade ur sulorna ur kängorna. Den ena spotlighten i halltaket hade slocknat och ett svagt gråljus letade sig in genom de rombformade rutorna på den klarröda ytterdörren.
-Det var rätt ruggigt väder, fortsatte jag. Bara det...
Martin satt i vardagsrummet. När han märkte att jag kom hem, sänkte han volymen på TV-sporten. Vill jag vara nära måste jag gå till honom...Han kommer mig inte till mötes, välkomnar mig inte i hallen. Vi samtalar i skilda rum, separerade från varandra.
-Bara det, att jag hamnade hos polisen.
-Men Sofia. Vad är det du säger? Har det hänt något med bilen?
-Inte bilen...Mig.
Jag går in och sätter mig hos honom. För att inte strumporna ska lämna blöta märken på parketten går jag på utsidan av foten.
-Det var väl min rättighet, anser jag. Att anmäla den där människan. Äsch, jag körde fel på hemvägen och såg att Producerat med tanke hade öppet, så jag stannade för att gå in och köpa ett flak ägg. Det har ju stått så mycket om dem i tidningen. Folk som har höns som hobby lämnar in sina ägg till försäljning. De har café också. Muffins stora som kastruller, som ungarna kan dekorera med plastspindlar innan de serveras. Rawfoodkakor och muffins med solrosolja till vuxna. Jag trodde inte ens att solrosolja var nyttigt, men det kanske det är.
-Skulle du inte köpa ägg?
-Bakom disken stod en lång, mager kvinna. Hon var utmärglad men samtidigt plufsig på något sätt, halsen var liksom urgröpt. Det saknades något i halsgropen. Håret var grågult och verkade permanentat.
Martin lade sin hand på mitt lår, samtidigt som han vände sig bort från mig för att kunna iaktta mig.
-Några ägg, såg jag inte till, så jag frågade. Då sa kvinnan bakom disken att jag såg ut som en tiggare och inte var välkommen. Vi serverar inte den sortens folk, sa hon. Herregud. Kängorna har kostat mig 3000 spänn och man kan väl tycka att folk borde känna igen en östermalmspresenning (1) när de ser en. Så jag polisanmälde henne...Innehavaren kom ut från kontoret och bad om ursäkt och sa att kvinnan var en praktikant.
Östermalmspresenning = dyr oljerock
onsdag 13 maj 2015
måndag 11 maj 2015
lördag 9 maj 2015
Dagg
Himlen är klarblå. Det ösregnar. Bilen vindrutetorkare slår bort vattnet från rutan. I vägkanten glittrar dropparna från den förra skuren som regn. En svartvit fågel flyger längs ån. Vi talar om skillnaden mellan hässjor och nekar, Full metal jacket och vart Josefine reste efter gymnasiet. Till slut enas vi om Bali. När vi börjar prata om vårt eget liv och våra känslor blir samtalet skörare och trasigt i kanterna.
fredag 8 maj 2015
Flytta
Min syster erbjöd mig faktiskt att flytta in hos henne. Hon hade vunnit en resa till Teneriffa på Bingolotto och behövde någon som såg efter hennes husdjur under tiden. När jag sa att jag föredrog att sova hemma, fick jag låna hennes bil istället. Det var en ärtgrön Mazda med smeknamnet Märta. Invändigt var bilen fylld med höboss och hundhår. Den luktade från det halvdussin doftgranar som hängde i backspegeln.
Om kvällarna åkte jag ut till hennes hus på landet och matade kaninerna och marsvinen som hon hade i specialbyggda burar i ett uthus. Första kvällen gick bra. Djuren föreföll nöjda över att ha blivit utfodrade och jag återvände hem till stan och en kopp te.
Andra kvällen började det snöa när jag fodrade. Det blåste upp. Flingorna var stora som lovvikavantar och snön lade sig på den ärtgröna bilen. Två marsvin, eller marsvin och marsvin förresten. De såg ut som två hårbollar preparerade med statisk elektricitet och satt tätt ihop bakom en matskål av keramik. Jag skulle kunna svära på att de där två djuren inte suttit tillsammans kvällen innan.
När jag kom till den sista buren låg det en död kanin i den. Av namnskylten att döma hette det svartvita djuret Rolf och hade 95 poäng. Med stelfrusna fingrar plockade jag upp telefonen för att ringa till min syster. Rolf är död, skulle jag kunna säga, men jag visste inte hur hon skulle ta det. Hon kanske föredrog att sitta på en bar och dricka paraplydrinkar och titta på solbrända engelsmän, nu när hon äntligen fått möjlighet att resa utomlands och ville inte alls bli påmind om något frånfälle i kaningården. Jag lade lite hö över den döda kaninen och gick ut till bilen. Snön låg ankeldjup på gårdsplanen. Bilen startade inte.
Om kvällarna åkte jag ut till hennes hus på landet och matade kaninerna och marsvinen som hon hade i specialbyggda burar i ett uthus. Första kvällen gick bra. Djuren föreföll nöjda över att ha blivit utfodrade och jag återvände hem till stan och en kopp te.
Andra kvällen började det snöa när jag fodrade. Det blåste upp. Flingorna var stora som lovvikavantar och snön lade sig på den ärtgröna bilen. Två marsvin, eller marsvin och marsvin förresten. De såg ut som två hårbollar preparerade med statisk elektricitet och satt tätt ihop bakom en matskål av keramik. Jag skulle kunna svära på att de där två djuren inte suttit tillsammans kvällen innan.
När jag kom till den sista buren låg det en död kanin i den. Av namnskylten att döma hette det svartvita djuret Rolf och hade 95 poäng. Med stelfrusna fingrar plockade jag upp telefonen för att ringa till min syster. Rolf är död, skulle jag kunna säga, men jag visste inte hur hon skulle ta det. Hon kanske föredrog att sitta på en bar och dricka paraplydrinkar och titta på solbrända engelsmän, nu när hon äntligen fått möjlighet att resa utomlands och ville inte alls bli påmind om något frånfälle i kaningården. Jag lade lite hö över den döda kaninen och gick ut till bilen. Snön låg ankeldjup på gårdsplanen. Bilen startade inte.
torsdag 7 maj 2015
Trappa
Jag sitter på trappan och ansar pelargonerna. De röda blommorna som skadats av regnet nyps bort. Inomhus står några sticklingar i plastpåsar för att rota sig i sina krukor. Innan jag knyter till plastpåsen andas jag på dem, så påsen blir som en uppblåst ballong. Om kvällen vädrar jag dem en stund för att det inte ska bli för fuktigt i deras små miniatyrväxthus. Jag har köpt dyr specialjord till dem och rengjort deras krukor och blandar jorden med perlit, som ser ut som smulad frigolit. Dess syfte är att göra jorden luftig och fuktbevarande.
I en pelargonbok jag läste för länge sedan stod det att man kan utläsa en människas personlighet i hur denne förhåller sig till pelargoner. Jag har någon slags dröm att att odla. Helst vill jag ha vildpelargoner och doftpelargoner, sällsynta sorter. Min uteplats ligger i söderläge och kan bli våldsamt het, när solen ligger på. Den lämpar sig bäst för fetbladsväxter. Jag vet.
Mina kinder samlar det fuktiga likt en daggkåpa. Jag har tagit farväl och stängt dörren hårt och brutalt. Framtiden känns tom och grå. Det kanske inte ens var pelargoner jag läste om i den där boken, det kanske var katter. En människas karaktär kan utläsas i förhållande till dess förhållande till katter. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på katter och allt mer börjat tro att jag är en hundmänniska.
I en pelargonbok jag läste för länge sedan stod det att man kan utläsa en människas personlighet i hur denne förhåller sig till pelargoner. Jag har någon slags dröm att att odla. Helst vill jag ha vildpelargoner och doftpelargoner, sällsynta sorter. Min uteplats ligger i söderläge och kan bli våldsamt het, när solen ligger på. Den lämpar sig bäst för fetbladsväxter. Jag vet.
Mina kinder samlar det fuktiga likt en daggkåpa. Jag har tagit farväl och stängt dörren hårt och brutalt. Framtiden känns tom och grå. Det kanske inte ens var pelargoner jag läste om i den där boken, det kanske var katter. En människas karaktär kan utläsas i förhållande till dess förhållande till katter. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på katter och allt mer börjat tro att jag är en hundmänniska.
onsdag 6 maj 2015
Charmig
-Hur var det hos astrologen?
-Jo, tack. Han var riktigt charmig.
-Framtiden?
-Den ser ljus ut och jag bär alla svar inom mig. De brukar alltid säga så, men det är skönt att få det bekräftat, som någon slags kosmisk hälsokontroll.
-Jo, tack. Han var riktigt charmig.
-Framtiden?
-Den ser ljus ut och jag bär alla svar inom mig. De brukar alltid säga så, men det är skönt att få det bekräftat, som någon slags kosmisk hälsokontroll.
måndag 4 maj 2015
Vag
I bibeln står det:
Såsom din dag är, ska din kraft också vara.
Det är så starkt,men samtidigt så vagt.
Vad vet jag om min dag?
Om styrka och tvivel och dagliga sysslor?
Hunden var månsjuk
Natten fylld av onda drömmar
Som en besvärjelse säger jag till min nära:
Jag älskar er.
Men vad vet jag om kärlek
När oron tuggar på mina tummar?
Såsom din dag är, ska din kraft också vara.
Det är så starkt,men samtidigt så vagt.
Vad vet jag om min dag?
Om styrka och tvivel och dagliga sysslor?
Hunden var månsjuk
Natten fylld av onda drömmar
Som en besvärjelse säger jag till min nära:
Jag älskar er.
Men vad vet jag om kärlek
När oron tuggar på mina tummar?
söndag 3 maj 2015
Text till bild
När mamma äntligen dog tog jag fram hennes resväska ur källarförrådet. I fodret hade hon sparat kärleksbreven från min far. Jag satte mig framför hennes älskade bordslampa och mediterade i väntan på det rätta ögonblicket att resa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)