Alltid

Fortsätter torsdagens, men kan läsas fristående

När jag ska berätta för Martin om missödet i den ekologiska butiken börjar jag gråta. Vi sitter bredvid varandra i soffan, han avslappnad i piké och joggingbyxor, jag fortfarande så skitig efter vandringen att mina Lundhagsbyxor ber sofftyget om ursäkt.

Martins ansikte är stadigt, mjukt rundat och fyrkantigt på samma gång. Blodådrorna ligger ytligt och ger kinderna en röd nyans. Hans ögon är stillsamt grå. När vi träffades var han yrkesmilitär. Trots att hans arbete handlade om död och disciplin och hans ledaregenskaper syftade till att få människor att underkasta sig och utplåna sig själva kände jag mig trygg hos honom. Regementet lade ner och han skolade om sig till personalchef.

Jag gråter och hoppas han ska förstå mig, men varje gång jag söker hans närhet är det något som kommer emellan. Trots att han håller om mig finns det en hinna mellan oss, ett brutet förtroende, en hunger efter andras kroppar, att få vara man och kvinna, vettlös, dominant och underkastad. Naken, skamsen och skamlös.

Hunden kommer in och krafsar med sin gyllengula tass mot mitt smalben. Hennes ögon är bleka och nästan gula.  Mina tårar gör henne alltid orolig. Det finns människor som säger att deras hundar förstår dem och kommer med tröst. Minna förefaller mest bli ängslig när något inte är som det skall. Jag får trösta henne. Hon leder mig bort från mig själv.