onsdag 29 mars 2017

Inspirationsmening

Inspirationsmening: har aldrig sett henne klädd i annat än

Anna såg Peter i kassakön på Coop. Han köpte rosor i cellofan och hade en chokladask i handen. Vanligtvis brukade de mötas i friluftsområdet, där Peter går med sin långbenta terrier. Det slog henne att han aldrig sett henne klädd i något annat än rustika friluftskläder, tyska kängor och byxor avsedda att slitas på. Hon var klädd så, nu också. Han hade kostym på sig och lade inte märkte till henne, trots att hon sökte ögonkontakt med honom. 

tisdag 28 mars 2017

Lott

Trött på livet i övermått
Köpte på ICA en lott
Mötte därpå en bekant
Du, jag har vunnit en slant
Sa det med ett litet fniss
Jag har vunnit 30 kr på Triss
Så nu kan jag fira med något gott
Eler hämta ut en ny liten lott

måndag 27 mars 2017

Särskilt

Där hagen möter hygget
En bit utanför stan
Finns en glänta med eldstad
Där står ett träd
Med särskilt klättervänliga grenar
I trädet satt en flock förskolebarn och sjöng
Jag vill ha hjärnskakning
Jag vill ha hjärnskakning
Jag vill ha hjärnskakning
Samtidigt förberedde personalen
Utflyktens matsäck

söndag 26 mars 2017

Knarra

Jag minns att jag som barn
Fick ringa till Fröken Ur
Det var något angeläget
Tiden skulle vara exakt
Kanske hade köksklockan stannat
Telefonen stod på spegelbyrån
Som rymde stickor och garn
I en av de knarrande lådorna
Nu finns Fröken Ur på nätet
Men

Webbplatsen kan inte nås

www.frokenur.com tog för lång tid på sig att svara.

ERR_CONNECTION_TIMED_OUT

fredag 24 mars 2017

Grind

Vid grannens vita grind
Sitter en katt som är trind
Jag försöker klappa dess rygg
Men katten är stygg
Den klöser min hand
Den gör så ibland
Fast jag vill vara snäll
Får jag av katten en smäll
Går hem med min hand
Virar in den i ett förband

torsdag 23 mars 2017

onsdag 22 mars 2017

Räta

Det låg en lapp på sovrumsgolvet, bredvid sängen. Den var gul till färgen och dubbelvikt. Texten hade hamnat ner mot golvet. Jag tog upp den och läste.
Att älska är ett sätt 
att finnas till
Jag vill, jag vill, jag vill
-> Finnas till<-
    med Dig
                 ...för evigt
Det var stora ord, för att ligga på ett sovrumsgolv. Jag kände inte igen handstilen, med dess räta linjer i versalerna. Ingen i familjen skriver så. Kanske hade lappen fallit ur en biblioteksbok. En bok om hundträning? Positiv vardagslydnad.  Romanen jag läste? Löftet. En tysk soldat gifter sig med en kvinna han aldrig träffat för att få permission från fronten i Sovjetunionen. Hon gifter sig med honom för att få statusen av fru. Dör han får hon änkepension. Under smekmånaden blir de passionerat förälskade. Han återvänder till fronten, placeras vid Stalingrad. Hon är kvar i Berlin och träter med sina föräldrar. De skriver till varann. Lappen kan komma från den boken. Längtan och löften om evig kärlek. Men boken var nyutgiven och jag vet inte om någon hunnit låna den innan mig.

 (inbunden)


tisdag 21 mars 2017

Världspoesidagen

Stina Ekblad läser Edith Södergran
I en nedsläckt salong
Hon läser med inlevelse
Varje ord blir en flamma
På fjärde raden gråter en kvinna
Salongen tänds upp
I väntan på en ny poet
Som ska läsa sina alster
Med darrande händer
Kvinnan som gråtit säger:
Raivola, Kivennapa, Lintula
Det är namnet på karelska byar
De lär vara borta nu
Rysk mark
För nära gränsen
Hennes dikter är det som finns kvar
Edith skriver om Karelens ekar
Också ett land som icke är
Jag var så liten när jag kom hit
Att jag inte kan minnas någonting alls
Utom det lilla som blivit berättat

måndag 20 mars 2017

Himlen var svart

Himlen var svart i väster när vi parkerade bilen på grusplanen vid Bergs slussar. Jag dröjde mig kvar vid bilen medan Erik gick till automaten för att köpa en P-biljett. Under kanalbanken och på fältet ner mot hamnbassängen pågick en loppmarknad. Försäljarna kämpade mot blåsten, som tog tag i begagnade kläder och gamla veckotidningar. En rundnätt kvinna i svart parkas lyfte en flätad termoskanna från ett bord, men ställde snabbt ner den igen och gick vidare till nästa bord.

-Det svartnar i väster, sa jag när Erik kom tillbaks.
Att prata om vädret fick mig att börja prata dialekt. Jag pratade gammaldags. Det känns som jag härmade en äldre släkting, eller mina föräldrar, som i sin tur härmar de de gamle, när de pratade in väder.
-Tror du det kommer någon skur? fortsatte jag. Eller kan vi gå?
-Vi går, svarade  Erik.

Utanför besökscentret stod en slussport uppställd på ett trädäck. Den hade tagits tillvara i samband med en renovering av kanalen. Vi gick förbi hamnbassängen. En långseglare från Australien låg vid kaj. Mycket är surrat på däck. Det gröna plåtskrovet var buckligt. Jag dröjde mig kvar vid båten i förhoppning om att få byta några ord med ägaren, men båten låg tillstängd. Flera av båtarna som låg förtöjda i gästhamnen seglade under utländsk flagg. Tyskar och danskar mest. Det är något kompromisslöst med båtar. Man måste göra rätt. Det går inte att ge upp.

Slusstrappan ner mot sjön var trång och hisnande brant. Vi följde gräsmattan ner mot sjön och gick över till andra sidan kanalen genom att gå balansgång på den nedersta slussporten.
-Tror du det finns något fik i närheten? sa Erik.
Jag ryckte på axlarna.
Det där med att fika, skiljer oss åt. Jag är uppvuxen med att ta matsäck med. Hans familj fikade på café eller tog en korv på Sibylla. Det gjorde aldrig vi.
-Det börjar snart regna, sa jag. Jag kände en droppe mot pannan.

fredag 17 mars 2017

Nämna

Jag vill bara nämna
Att jag läst ett citat 
Som var vackert
Det är först när trädet faller, man ser vad det varit med om. 
Kanske gäller det för människor också? 

Artikelbild

torsdag 16 mars 2017

Rum

Man stirrar in i främmande rum
Går förbi huset som nyss blivit sålt
Joseph Frank-tapeterna i köket är borta
På trappan står tjejen som köpt
Hon röker och väntar på pizzabudet
Som kommer i en mörkblå skåpbil
I vardagsrumsfönstret står en uppstoppad and
Hon har TV:n på
Den flimrar i blått

Man stirrar in i främmande rum
Ser en röd liten stuga
Bak hängbjörkars slöja
Upplagd på Hemnet
Omsvept av mäklarprosa
En närbild på handdukarna i badrummet
Vardagsrummet har svarta tapeter
Och speglar med Elvis
Trädgårdsgrinden är vit och mäklaren lyrisk

Det är så svårt att låta bli att skvallra
Jag tänker det när vi möts på trappan
Och pratar om Erik som fått problem med hjärtat

onsdag 15 mars 2017

Stinka

För natten hade jag tagit något att sova på. Vid femtiden hade jag vaknat för att sedan somna om. Drömmen var egendomlig och därför minnesvärd. Jag hade drömt om Jonatan Nääs, en man som jag raderat ur mitt liv. Det fanns andra för honom nu, sådana som fann sig i hans nycker. I drömmen var han åldrad. Tunn, gulaktig hud fick skallens konturer att framträda, så han liknade en dödskalle. Skinnet på händer och underarmar påminde om pergament. Den eleganta kavajen från hans storhetstid hängde löst på kroppen. Mot mig var han vänlig, men inte påträngande. Jag förstod att han var döende. Tillsammans gick vi till en kyrka. Kyrkobyggnaden tillhörde svenska kyrkan, men var nybyggd och anpassad till en modern församlings behov. Jag lämnade över Jonatan Nääs till en ung man med Asperger, som funnit trygghet i kyrkans rutiner. Ynglingen frågade ut Jonatan utan tanke på vad som var passande.

Drömmens känsla dröjde sig kvar. Jag skulle åka och hämta en hund. Andra planerar sitt hundköp i åratal och letar efter den perfekta kombinationen på den mest lämpliga kenneln. Jag såg Quinn på Blocket. Han var en vit, liten spets, återlämnad till uppfödaren på grund av allergi. Det var något hjärtknipande hos honom, som gjorde att jag var beredd att åka 20 mil för att hämta honom.

När jag stannade och rastade köpte jag en mjukglass i en kiosk. Jag tog med mig glassen och satte mig på en parkbänk. Kylan mot tungan fick det att hugga till mellan ögonen. Glassens veckiga yta var täckt av chokladströssel, som jag köpt till extra. Jag funderade på om strösslet smakade något, eller om det bara fanns där, som en frestelse. Någonstans hade jag läst att glass egentligen var våldsamt söt och att den saltades på glassfabriken för att bli mer tilltalande i smaken.

När jag reste mig märkte jag att vinden vänt och att det börjat stinka från fabrikerna vid älven. Bilen stod i gassande sol. I bagaget hade jag packat in sådant som jag trodde Quinn skulle behöva på resan till sitt nya  hem. Jag kände mig tacksam över att jag kunde göra den är resan. Behöver du verkligen hund? Tänk på hur bunden till blir och allt ansvar det för med sig. Man betalar för kärlek. För att få och för att få ge.

fredag 10 mars 2017

Skramla

När mynten ska bytas mot andra
Har jag mig själv att klandra
Fickor och väskor har tömts
Småpengarna har i hallen glömts
När jag vill handla, säger expediten:
Ta med mynten hem igen
Vi tar emot max tjugofem
Du får ta med mynten hem
Så i fickan ligger mina stålar
De tynger och skramlar


torsdag 9 mars 2017

Anledning

Kristoffer står i kön på Willys. Han har köpt barnmat och välling, ruccolablad och tortillabröd. Utan någon egentlig anledning så flirtar han med kassörskan, som är gammal nog att vara hans mor. Med ett leende räcker han henne en flaska med rosa rengöringsmedel så hon kan scanna in varan på nytt. Färgen på rengöringsmedlet matchar hans tröja.
-Var det bra så? undrar hon.
-Nej, säger han stilla. Jag ska ha snus också. Fem Knox och en Granit white.

onsdag 8 mars 2017

Skrin

Patrik ställde skrinet han ropat in på Bogrens aúktioner framför TV-fåtöljen. Han lät pekfingret löpa längs den avrundade kanten på locket. Den gamle snickaren kunde sina saker. Det märktes. Låsbrickan av svartmålat järn var formad som ett hjärta. Fernissan hade fått den blå färgen att anta en grönaktig nyans. Locket var prytt med målade blommor som kunde vara rosor och tulpaner.

På lockets insida fanns en krans av löv och två sammanflätade initialer som antydde att skrinet varit en bröllopsgåva. Det var daterat 1803. Nu stod skrinet på en ställning med svarvade ben, ditmonterad någon gång i mitten av 1900-talet. Benen hade sänkt auktionspriset på skrinet, inte till hälften, men med en tredjedel. Auktionspubliken kunde vara nyckfull och korkad. En obetydlig detalj kunde drar ner priset och sådant drog Patrik nytta av. Förutom skrinet hade det varit en skitdag hos Bogren. De flesta auktionsdagar var skitdagar numera. Ändå var det något som gjorde att han fortsatte besöka auktionerna. Beskt kaffe och sur korv och hämtpizza på hemvägen blev det sedan Agneta ledsnat på honom och stuckit.

Skrinet var fyllt med papper. Han hittade påskkort med besynnerliga harar från början av 1900-talet och julkort med tomtar som red på galopperande grisar. Ett svartvit vykort med Genslövs nedlagda järnvägsstation skulle inbringa en del pengar på Tradera, gissade Patrik. Det hade både folk och ånglok och sådant var populärt bland samlarna. Mellgrens tryckeris korrespondens från 1930-talet låg till höger i skrinet. Patrik bläddrade bland de maskinskriva dokumenten. Pappret var gulnat och glatt. Det var uppenbart att delägarna avskydde varandra. Patrik skakade på huvudet. Skrinet hade gått i arv och någon hade gjort sig besväret att spara på brevväxlingen. Han bläddrade vidare. Det var inte bara firmans skötsel de var oense om. Det antyddes att Greta var i omständigheter och att Sven borde ta sitt ansvar.

Patrik tog pappersbunten i handen för att gå till köket för att slänga den. Någon gång måste historien ha sitt slut. En guldring föll ur ett kuvert och rullade in under soffbordet.

tisdag 7 mars 2017

Iaktagelser

Iaktagelser

Ord behöver inte 
Vara sanna
Bara för att 
De är vackra

Jag älskar dig
Jag älskar dig också

måndag 6 mars 2017

Reva

I pausen mellan första och andra akten upptäckte Mimmi en reva på strumpbyxorna. Hon hoppades att kjolen var tillräckligt lång och stövlarna höga nog för att dölja den. Några extra strumpbyxor hade hon inte tagit med sig.

Teaterföreningens ordförande ringde i en liten klocka och besökarna återvände till sina platser i gymnasieskolans aula. Golvet i lokalen sluttade brant. Scengolvet var svartmålat och repigt. På tegelväggen hängde en hjälplös figur. Den sprattlade med både armar och ben. Mimmi hade fått oturen att få en plats vid en av de uppfällbara borden som satt fast i ryggstödet på bänkraden innan. När gymnasieeleverna skulle skriva prov fälldes borden upp. Nu fick Mimmi sitta på tvären.

I första akten hade Johan Andersson sjungit några visor och skämtat om förhållandet mellan stad och landsbygd. Bygg en mur runt Stockholm och se vilka som börjar krafsa på den. Lantisar som vill in eller Stockholmare som vill ut. I andra akten talade han om män och kvinnor. Mest talade han om sin fru. Hon verkade vara en förträfflig kvinna och dessutom förtjust i honom. Det hade varit kärlek från första ögonkastet, åtminstone från hennes sida.

Johan knäppte upp skjortan och blottade en hårig bringa. Han vickade på höfterna och log som en rockstjärna och började tala om de kvinnor som försökt förföra honom när han turnerat på landsbygden. Han nämnde damer i Säffle, Kinna och Bollnäs, samt någon som var från Skåne. Mimmi rodnade. Hon var inte så säker på att det var damerna som...Efter föreställningen tänkte hon inte gå fram och fråga om han kom ihåg henne. Hon kom ihåg både honom och hotellrummet och det fick räcka.

fredag 3 mars 2017

Sinnena

I utkanten av Ekbergspark har kommunen anlagt något som kallas Sinnenas trädgård. Sommartid fylls luften av doften från lavendel och blommande rosor. I pergolorna hänger klirrande vindspel och den som vill kan prova att blåsa i flöjter. Kryddväxter att smaka på växer i upphöjda bäddar. Fingrarna kan känna på olika strukturer av sten och trä. Balanssinnet utmanas av vippbrädor och lekredskap.

Jag har sett att Sinnens trädgård är ett populärt utflyktsmål, speciellt bland äldre och förskolebarn. Själv går jag aldrig dit, inte sen jag blev överfallen.

torsdag 2 mars 2017

Till salu

Den nya vägen ledde spikrakt genom landskapet parallellt med den gamla riksvägen. För att underlätta sträckningen hade berg sprängts bort. Ett rött hus med valmat tak såg övergivet ut. På fasaden hängde banderoller från Vägverket. Vi passerade ett till hälften rivet missionshus. Den gulslammade byggnaden saknade fönster. Gaveln var borta och vi såg rakt in i det som varit byggnadens kök. På höjden bakom stod grävmaskinerna stilla omgivna av sprängsten och fyllnadsmassor.

När vi parkerade vid Hästeryds kyrka slog det mig att det kanske var sista gången vi kunde gå Hästerydsleden. Vägens nya sträckning skulle komma att gå rakt genom naturområdet med de markerade lederna. Vi tog våra ryggsäckar från bilens bagageutrymme och gick runt kyrkogårdsmuren för att ansluta till leden.

Peter gick först och jag gick ett par steg bakom. Vi hörde korp och hackspett på avstånd. Mellan trädstammarna skymtade Rydsjön. Den reste sig som en silverblank skiva och påminde mig om en rundhorisont. Perspektivet kändes förvrängt, som om vi gick med den avlägsna vattenytan i axelhöjd. Här och var i sjön låg taggiga öar med stenblock och martallar. Jag tänkte att sjön måste vara frusen, fast isen var murken och på väg att gå upp.

Jag stannade och tittade på några lavar. Peter försvann bakom en kurva på stigen. När jag kom i kapp honom stod han i samspråk med en man. Vid mannens fötter stod en stolsryggsäck. Han var klädd i skyddsutrustning för skogsarbete. Röjsågen stod lutad mot en trädstam. Mannen nickade kort mot mig.
-Det handlar inte om ifall skogen är till salu eller inte, sa han. När vägen ska fram, så tvångsinlöser de marken. Denna helgen kanske är den sista jag är ute. De låter mig gallra ut det jag kan ta vara på. Vi har haft gården i fem generationer.


onsdag 1 mars 2017

Katt

När jag var liten, hade grannen en katt. Den kallades Gardinkatten, eftersom de svarta tecknen i ansiktet liknade en barntecknings gardiner. Det är något visst med att döpa katter, och jag tror aldrig jag kan hitta på ett mer fantasifullt namn till ett husdjur. Gardinkatten var lite av en strykarkatt. Den låg på stenmuren och blängde och lät sig sällan klappas. När den försvann för gott, så sades det att räven tagit den.