Stinka

För natten hade jag tagit något att sova på. Vid femtiden hade jag vaknat för att sedan somna om. Drömmen var egendomlig och därför minnesvärd. Jag hade drömt om Jonatan Nääs, en man som jag raderat ur mitt liv. Det fanns andra för honom nu, sådana som fann sig i hans nycker. I drömmen var han åldrad. Tunn, gulaktig hud fick skallens konturer att framträda, så han liknade en dödskalle. Skinnet på händer och underarmar påminde om pergament. Den eleganta kavajen från hans storhetstid hängde löst på kroppen. Mot mig var han vänlig, men inte påträngande. Jag förstod att han var döende. Tillsammans gick vi till en kyrka. Kyrkobyggnaden tillhörde svenska kyrkan, men var nybyggd och anpassad till en modern församlings behov. Jag lämnade över Jonatan Nääs till en ung man med Asperger, som funnit trygghet i kyrkans rutiner. Ynglingen frågade ut Jonatan utan tanke på vad som var passande.

Drömmens känsla dröjde sig kvar. Jag skulle åka och hämta en hund. Andra planerar sitt hundköp i åratal och letar efter den perfekta kombinationen på den mest lämpliga kenneln. Jag såg Quinn på Blocket. Han var en vit, liten spets, återlämnad till uppfödaren på grund av allergi. Det var något hjärtknipande hos honom, som gjorde att jag var beredd att åka 20 mil för att hämta honom.

När jag stannade och rastade köpte jag en mjukglass i en kiosk. Jag tog med mig glassen och satte mig på en parkbänk. Kylan mot tungan fick det att hugga till mellan ögonen. Glassens veckiga yta var täckt av chokladströssel, som jag köpt till extra. Jag funderade på om strösslet smakade något, eller om det bara fanns där, som en frestelse. Någonstans hade jag läst att glass egentligen var våldsamt söt och att den saltades på glassfabriken för att bli mer tilltalande i smaken.

När jag reste mig märkte jag att vinden vänt och att det börjat stinka från fabrikerna vid älven. Bilen stod i gassande sol. I bagaget hade jag packat in sådant som jag trodde Quinn skulle behöva på resan till sitt nya  hem. Jag kände mig tacksam över att jag kunde göra den är resan. Behöver du verkligen hund? Tänk på hur bunden till blir och allt ansvar det för med sig. Man betalar för kärlek. För att få och för att få ge.