Till salu

Den nya vägen ledde spikrakt genom landskapet parallellt med den gamla riksvägen. För att underlätta sträckningen hade berg sprängts bort. Ett rött hus med valmat tak såg övergivet ut. På fasaden hängde banderoller från Vägverket. Vi passerade ett till hälften rivet missionshus. Den gulslammade byggnaden saknade fönster. Gaveln var borta och vi såg rakt in i det som varit byggnadens kök. På höjden bakom stod grävmaskinerna stilla omgivna av sprängsten och fyllnadsmassor.

När vi parkerade vid Hästeryds kyrka slog det mig att det kanske var sista gången vi kunde gå Hästerydsleden. Vägens nya sträckning skulle komma att gå rakt genom naturområdet med de markerade lederna. Vi tog våra ryggsäckar från bilens bagageutrymme och gick runt kyrkogårdsmuren för att ansluta till leden.

Peter gick först och jag gick ett par steg bakom. Vi hörde korp och hackspett på avstånd. Mellan trädstammarna skymtade Rydsjön. Den reste sig som en silverblank skiva och påminde mig om en rundhorisont. Perspektivet kändes förvrängt, som om vi gick med den avlägsna vattenytan i axelhöjd. Här och var i sjön låg taggiga öar med stenblock och martallar. Jag tänkte att sjön måste vara frusen, fast isen var murken och på väg att gå upp.

Jag stannade och tittade på några lavar. Peter försvann bakom en kurva på stigen. När jag kom i kapp honom stod han i samspråk med en man. Vid mannens fötter stod en stolsryggsäck. Han var klädd i skyddsutrustning för skogsarbete. Röjsågen stod lutad mot en trädstam. Mannen nickade kort mot mig.
-Det handlar inte om ifall skogen är till salu eller inte, sa han. När vägen ska fram, så tvångsinlöser de marken. Denna helgen kanske är den sista jag är ute. De låter mig gallra ut det jag kan ta vara på. Vi har haft gården i fem generationer.