måndag 31 augusti 2015

Ljus

Mäklaren slår ner skylten med texten visning i gräsmattan framför det ljusgula huset. Bara en smal grässträng skiljer 40-talsvillan från gatan. Trädgården med välskötta fruktträd och ett igenvuxet grönsaksland ligger på baksidan. Han ler inbjudande, nästan flirtigt, när jag går förbi med hunden.

Persiennerna är uppdragna och släpper in det sensommarens ljus. Under de tio år jag tidvis gått förbi huset har de regelmässigt varit nerdragna. Ibland har jag sett en äldre man i närheten av huset. Han har kommit med en svart Volvo av senare årsmodell och varit prydlig klädd i rutig skjorta och kakibyxor. I köksfönstret skymtar en hink. I fönsterkupan på övervåningen hänger urblekta orangea gardiner med bollfrans. På mäklarsvenska är det en villa med potential, i ett barnvänligt område, nära till skola och grönområden.

Det är sällan jag går in på hemnet. Att studera mäklarannonser och bilder av människors hem, känns för privat. Jag går trots allt in på mäklarens hemsida på internet och letar rätt på annonsen. Det är något med köket. Original sedan 1949. Inget har rörts. De sneda skåpen har kvar sin ådringsmålade originalfärg. Kök i originalskick utan spis, kyl, frys och fläkt, skriver mäklaren. Ett orört kök från -49. Jag kan inte fatta det.

söndag 30 augusti 2015

Text från bok

Inspirationsmening: Till skillnad från John var hon inte vidskeplig, men det hade aldrig hänt något bra den dagen. Meningen är hämtad från boken Fortfarande Alice av Lisa Genova.

Annika tömde regelmässigt fickorna där hon kom åt. Småmynt, nycklar, utnötta inköpslistor och mobiltelefon kunde hamna på byrån i hallen, bänken i köket eller soffbordet. Tyngde det i fickorna rensade hon. 
-Varför gör du så här? undrade John.
Med en krafsande rörelse lyfte han hennes nycklar från soffbordet och lät dem dingla framför henne. 
-Vadå?
-Nycklar bär man med sig. Vi har ett nyckelskåp i hallen. Där hänger man sina nycklar.
-Det spelar väl ingen roll. 
-Vet du inte att det för otur med sig att lägga nycklar på bordet?
-Säger vem?
Annika reste sig upp.
-Jag ska ta något i köket. Vill du ha? Te? Smörgås? En frukt? Några kex med ost? Vi ha en brie hemma.
-Du vill alltid äta något, så fort jag säger till dig. 

Med en suck gick Annika ut i köket. Badrumsdörren stod på glänt. Hennes paraply låg uppslaget i duschen. Hon hade överraskats av en regnskur på hemvägen. Nu låg paraplyet vidöppet i duschen för att torka. Bakom draperiet påminde det om en styckad ponny. John hängde upp sig på detaljer. Fäll inte upp paraplyet inomhus. Någon dör om du gör det. Nycklar, paraplyer, stegar. Sprang en svart katt över vägen spottade han regelmässigt i luften, oavsett om den var helt svart eller hade vita tassar. Tvi. Tvi. Tvi. 

Hon hällde vatten i vattenkokaren, slog på strömbrytaren och letade efter en tepåse i skåpet. Medan vattnet kokade stirrade hon på almanackan på köksväggen. Rosor och björnbär. Motivet tråkade ut henne. Rutnätet med dagar var fyllt av lövtunna blyertsanteckningar. Tisdag. ATL 13.40. Annika. Tandläkare. Kl 13.40. Hon hade glömt. Tisdag är veckans värsta dag. Alltid. Ingen gott händer på tisdagar. 

-Vill du ha? ropade hon åt vardagsrummet. 
John svarade inte. Han hade slagit på TV:n och manövrerade mellan kanalerna. När hon inte ville se nyheterna anklagade han henne för att inte ta något ansvar och fly från verkligheten. Flyktingkatastrofer. Bränder. Räntehöjningar. Inflation. Arbetslöshet. Terror. Människor som drabbas. 25 minuter elände och 5 minuter dåligt väder. Hon vet att det sker. Det går inte att påverka, hon vill bara slippa se. På sängbordet ligger Moa Martinsson. Hon vill dra sig tillbaka och läsa. Saker och ting ordnar sig eller inte. 


fredag 28 augusti 2015

Splittrad

Ett splittrat regn drar in från väst. I gryningen knackar det på rutan, gråter och ber att få komma in. Det slår hårt och jag vaknar till.  Månen är på väg att bli full för första gången i augusti, den är molnskyld och hungrig. Jag har sovit lätt och drömt oroligt. Drömmarna säger mig att min manliga sida tagit över med sin obarmhärtiga logik. Jag intalar mig att jag inte är splittrad, logik ger helhet.

Sen när jag drar upp persiennen och himlen är tillfälligt molntom och blå sitter en kråka på fönsterblecket. Jag ser in i dess öga och tänker fågel. En skälvning löper genom kroppen. Ett ögonblick låtsas jag att kråkan är en koltrast, det känns poetiskt. Med sänkt blick låter jag den återfå sin sanna skepnad och bli kråka igen. Man ska inte förställa sig. Det satt en fågel vid mitt fönster i morse och det var ingen slump.

torsdag 27 augusti 2015

Disk

Lisbeth står med disken. Hon lutar höftbenen mot diskbänken. Förklädet som var rent igår har hunnit bli fuktigt och solkigt. Tallrikarna står i diskstället och rinner av i väntan på att hon ska torka dem och ställa in dem i skåpet. Vattnet har hunnit bli grått och fett och har förlorat sin friska doft av äppelblom från diskmedlet. Hon vispar runt med diskborsten och letar efter förirrade bestick på botten av diskhon, men hittar bara ett kotlettben. En kastrull med en klibbig hinna av brunsås på botten väntar på sin tur.

På kökssoffan ligger Rolf. Han har en broderad kudde med texten Bara fem minuter under nacken. Han löser korsord i Hemmets Journal. Pennan raspar mot det sträva pappret. Varje gång han hittar ett nytt ord andas han genom näsan, nästan som om han snörvlar. I hemlighet önskar Lisbeth att det var hon som konstruerade korsorden i veckotidningarna. Att ha ett skrivbord fullt med ord och lösa lappar skulle passa henne.

onsdag 26 augusti 2015

Nerv + märklig

Anita ser ut över parkeringsplatsen. Husbilen står mitt på asfaltsplanen och Rolf går runt den med en trasa i handen. Från sjunde våningen ser fordonet dockskåpsliten ut och Rolf är inte större än att hon skulle kunna ha honom i handen. Hon får en märklig känsla av att hon skulle kunna krossa honom om hon ville och han skulle dö som en fågelunge om hon tog i tillräckligt hårt.

Frånvarande plockar hon bort ett blad från den rosa St Paulian i köksfönstret.
-Blomman kommer att dö när vi reser, tänker hon, om jag inte slänger den innan. Det är vår frihet som står där nere, en av de enklaste husbilarna som fanns till salu hos Campingspecialisten i våras. Vi kommer resa och leta efter de billigaste parkeringsplatserna och ställa oss där och sitta utanför husbilen på varsin solstol. Friheten i en liten låda. En husbil med plyschklädda säten och fiffiga förvaringsluckor. Bostadsrätt istället för villa. Hans frihet istället för min.
Från radion hörs De sista ljuva åren. Hon känner en ryckning i nerven vid vänster öga. Det luktar sockerkaka från ugnen.

måndag 24 augusti 2015

Behandla

På biblioteket satt en konstnär. Han hade yvigt, leverbrunt skägg och fläckig T-shirt. Med den långskaftade penseln i hand och utsträckt arm nådde han precis fram till duken. Snett framför honom satt hans modell, en gråhårig kvinna med håret klippt i page. Alldeles stilla satt hon, med ett lätt roat uttryck i ansiktet. I en halvcirkel runt dem satt en handfull åskådare. De höll andan när de såg hur konstnären behandlade porträttets panna med sin tumme.

lördag 22 augusti 2015

Ord på A

Auktionshall, allmogeskåp, avlutad, anteckningsböcker, apa

Det var visning på auktionshallen igår. Den ligger nära, ett par hundra meter bort bara, så jag brukar gå dit, mer för att känna på stämningen och byta några ord, än för att hitta något att köpa.

Jag gick snabbt genom möbelavdelningen. Ett minde allmogeskåp, som fått ett tjockt lager blågrön färg och en ny blomma på 1930-talet, stod bredvid en avlutad chiffonje. I ett hörn trängdes en samling damejeanner av brunt glas. Mest var det bruksmöbler, soffor, bokhyllor och köksmöbler, som nötts av flera års användning, men fortfarande fungerade, för den som var på jakt efter billiga möbler. Till sommarstugan, till första lägenheten, för att katterna tagit över...

Antikhandlarna, feta karlar med plånböcker tjocka som Vredens Druvor, stod i ett hörn med anteckningsböcker i händerna och kvinnan som förestår Lisettes Loppis vände på ett par kaffekoppar i en fyndlåda.

Jag studerade tavlorna på väggarna och tog in det som någon valt att ha på sina väggar. Den här gången var de flesta tavlorna små, enkla landskap, lätta att ta till sig och målade från målare från trakten, någon gång i mitten av förra seklet. Jag hungrar efter de målningar som får hjärtat att slå, en utsökt akvarell av en korg med plommon, skuggspelet på en kyrkogård, en 1800-tals munk med magknip, eller en leende kvinna med uppdragen klänning på väg ner i vattnet...Det är sällan jag ser dem.

-Skåpet på tavlan känner jag igen, säger en man bakom mig. Jag har det på en tavla hemma. Men på min målning ligger det en hund framför. Nu verkar han ha bytt hunden mot en kvinna.
Tavlan var auktionens största, ett nakenporträtt av en rödhårig kvinna. Hon satt lätt bredbent på en pinnstol. Färgerna var dova och hennes drag lätt stiliserade, något som skvallrade om att målningen var gjord i mitten av 1900-talet. Ljusspelet fanns i könshåret.

Framme på podiet förevisade auktionsförrättaren en mekanisk apa, som förvarades i en låst monter under visningen. Jag bläddrade genom en kartong med gamla tidningar. Under ett par nummer av Allas veckotidning hittade jag en bunt med tidningar från början av 1970-talet. Publikationen hade fått namnet Cellstoff och jag tänkte, att Cellstoff var väl sådant som man hade i blöjorna på den tiden. När jag bläddrade i den förstod jag att den givits ut av gymnasieskolan. Skoltidningsredaktionen måste haft ett digert jobb med att få ihop materialet. Samtliga elever hade försett med omdömen. Där fanns Ros-Marie (den rundnätta) som alltid gick i hälarna på Lena. Bengt "The King of Axeltorp" kilade lika stadigt med Agneta som han gick på systemet. Någon som kallades Slalombögen, bytte skidor lika ofta som han bytte kalsonger, dvs en gång om året.

Nu säger vi att det som finns på nätet finns för evigt och inte går att radera. Kan man bli fri från gymnasieskolans skoltidning eller ligger orden och minnena kvar och gnager i evig tid? Nu har en av dem dött och arvingarna lämnar det som finns på auktion, för att få några tusenlappar var och ibland blir det så förbaskat personligt med auktionsgods.

fredag 21 augusti 2015

Vågar

Precis när man vågar
Börja tro på framtiden
Då kommer räkningen
Med restskatten
Som ett brev på posten

onsdag 19 augusti 2015

Bar

Lena bar som vanligt ryggsäck och fotriktiga skor. Hon gick snabbt med sänkt huvud. Ryggsäckens axelband skavde i armhålorna och svetten rann i zigzag längs ryggraden. Haren som skuttade jämsides med henne på grusvägen genom Parkskogen hade hon knappt lagt märke till. Ekorren kunde osedd ta sig runt tallstammen i jakt på något ätbart. Hon letade efter något som kunde få natten ur kroppen. Ett tomt cigarettpaket att lyfta med tån. En sten att träffa med en välriktad bredsida. Hopknölad burköl att sparka hårt och dumt. Oplockad hundlort, så illa placerad att den skulle kunna resultera i en insändare till lokaltidningen eller arga lappar på träden.

I fyrvägskorsningen utanför Postnords företagscenter tvingades hon stanna vid övergångsstället. I gräset låg en bortkastad pizzakartong med kråkhackade rester. En vit skåpbil från Rulles Rör stannade och släppte fram henne och en yvig cyklist med skägg och axelremsväska. Trots att hon inte kunde se genom rutan kändes det som Rulles rörmokare log. Hon skakade på huvudet. Inga leenden eller fantasier om hantverkare kunde få henne att smälta. Inte idag.

Hon tag gångbanan åt öster, på väg mot centrum. I trängseln väjde hon för en flicka på cykel och släppte fram en utmärglad kvinna som körde ett barn i en sulky.
-God morgon, hörde hon en röst, så varm att hon började le.
-God morgon, sa hon tillbaks med ett skratt.

Etioper, västafrikan, kanske. Hon kände sig inte tillräckligt säker för att gissa hans ursprung. En man med kostym och portfölj. Hans uppriktiga morgonhälsning, hade fått henne att börja skratta. Strax innan hon kom fram till jobbet slank hon in på Gerdas Hembageri och köpte en krans att bjuda på.

Privat reflektion

Jag försökte uppgradera till Windows 10. Det bar sig inte bättre än att jag blev irriterad och återinstallerade Windows 7 istället. I fortsättningen ska jag inte vara pillsjuk och tro att saker och ting kan gå bra, utan vara strikt neofobisk och inte genomföra några uppgraderingar av den typen. Man lär av sina misstag.

måndag 17 augusti 2015

Annars


Någon gång i tonåren konstaterade Anna att hennes armar var beniga och gjorde sig bäst i något med ärm. Sen kom en varm sommar och då började hon använda linnen. Annars hade hon inte tänkt så mycket på det här med överarmar, utan mest tyckt att äldre damer med kraftiga sådana såg rejäla och resoluta ut. Föredömliga på något sätt.

En dag i medelåldern ställde sig Anna i profil framför badrumsspegeln och drog in magen. På skämt lyfte hon överarmen i vinkel. Hakan föll ner till knäna och ögonen nuddade tvättstället. Tånaglarna grävde djupa hål i kaklet på golvet.
-Jisses, sa hon. Det här är inte gäddhäng. Gäddor är långsmala. Mina armar liknar mest en korsordsfisk. Jag ser ut som en sarv eller en id, eller kanske en brax. En gädda kan inte vara så slapp, ens om den är urtagen.

söndag 16 augusti 2015

Upptagen

Martina föreslår att jag ska följa med och äta nere vid hamnen. Du vet, säger hon. De har ju bra mat.
Jag tvekar. Nere vid hamnen ligger tre restauranger på rad. De är nästintill identiskt lika med vitmålad, liggande panel, marina flaggor på väggarna och korgar med fleecefiltar. De serverar plankstek, med lax eller oxfilé och har en efterrättsbuffé med glass. De små svarta oliverna har en kemisk bismak och vattenmelonerna som frestar i salladsbuffén känns torra som kartong, när man väl äter dem. Såser och tzatziki slevas upp ur hinkar i köket. Det är fin mat, säger Martina. Jag rycker på axlarna. Väninnor, grabbgäng, after work. Samma mat till lunch som på kvällen. Bara priserna skiljer. Det kommer en trubadur också, fortsätter Martina. Det kommer bli så mysigt. Jag föreställer mig att jag sitter invirad i en fleecefilt på en svart plaststol och stirrar på en skäggig kille med begynnande ölmage som spelar Sweet Home Alabama, inför en alltmer högljudd och ointresserad publik. Tillsammans med kvinnor och vin skulle jag kunna göra saker jag ångrar.

-Tyvärr, säger jag. Jag är upptagen. Det får bli en annan gång. Hoppas ni får riktigt trevligt.
Hör inte Sten av sig och föreslår något, kommer jag att äta hemma. Potatisgratäng, Ben & Jerry-glass, dammsugare, mjölkchoklad, smågodis. Jag ska bara äta potatisgratängen. Det är ett löfte till mig själv.

lördag 15 augusti 2015

Text från bok

Inspirationsord: Definitivt inte, hämtade från en bok om vikttminskning.

Definitivt inte var de sista ord jag hörde från Jörgen. Jag satt i vardagsrummet och stickade på ett strumpskaft samtidigt som jag såg på ett TV-program, som handlade om hur ett äldreboende fick besök av en ardennerhäst.

Jörgen stod i köket och lagade mat. Doften av rimmad lax spred sig från stekpannan. Vispen rörde runt i kastrullen med hollandiesås. Potatisen puttrade på spisen. I samma ögonblick som mikrovågsugnen signalerade att broccolin var färdig ringde Jörgens mobiltelefon. Jag hörde honom säga "definitivt inte", samtidigt som han öppnade balkongdörren. Sen försvann han. Kom inte och säg att jag inte letade efter honom, för det gjorde jag. Jag både letade och ropade och maten hann bli förstörd innan jag tvingade mig att äta lite innan jag ringde till polisen.

Polisen lugnade mig och sa att Jörgen nog skulle komma tillrätta. De flesta gjorde det. Någon älskarinna hade han inte och han hade aldrig visat prov på dåliga nerver. Jag tänkte på hur lätt polisen tog på hans försvinnande. Tänk om jag istället styckat Jörgen och lagt honom frysen i källaren och om natten smugit ner bit efter bit i soppåsen för matavfall...Inte för att jag skulle bära hand på Jörgen. Vi hade varit tillsammans sedan jag var fjorton och jag tyckte faktiskt om honom.

Efter ett halvår var jag tvungen att sälja villan. Jag saknade både Jörgen och hans pengar. Besöket hos mäklaren gjorde mig utmattad, så jag beslöt att köpa hem något gott att äta till tröst. På ICA föll mitt val på några färdiga spanska tapas. En burk oliver fanns hemma. Jag köpte en chokladkartong också, fast jag föreställde mig att chokladen skulle klibba fast på mina tänder och göra mig illamående. När jag väntade på min tur i kassan föll min blick på ett nummer av Hemmets Veckotidning. Min man kidnappades av utomjordningar, stod det med röda bokstäver över ett foto på en gråhårig kvinna. Hon hade stålbågade glasögon och röd blus. Det grå håret var klippt i page. Att se henne var som  att se sig själv i en spegel. Jag köpte tidningen och kunde knappt bärga mig innan jag fick läsa artikeln. Hennes man hade försvunnit på samma sätt om Jörgen. Han hade lagat mat och gått ut på balkongen med orden definitivt inte. Det enda som skilde oss åt var att de skulle äta fläskkotlett och äldreboendet på TV hade fått besök av ett marsvin.

fredag 14 augusti 2015

Brevhög

Så står man där. Med en annan människas liv i sina händer. Det som osorterat skänkts bort. En brevhög i en låda med vykort. Umgänget förefaller ha varit bildat och riktligt. I lådan ligger skämtsamma kort från Bohuslän och urblekta kort från bilsemestrar till Italien. Julkorten bär sina korta hälsningar. I brevet som ligger överst berättar en ljussättare och scenograf som sin senaste uppsättning på Länsteatern. Resan till Kreta var lyckad. I texten som följer anklagas mottagaren för att vara en tapetblomma. Brevskrivaren relaterar till en händelse i tonåren. Jag lägger undan brevet och föser det långt ner i kartongen. När jag går därifrån snavar jag nästan över en tavla med ett gråtande barn, som någon ställt mot en furusoffa med lösa dynor klädda i brunrandigt tyg. Det luktar instängt på loppmarknaden, som dammet självt dragit till sig odörer från det som människor levt med och sedan övergivit.

torsdag 13 augusti 2015

Bli av med

Försöker bli av med minnesbilderna från gårdagen. Blev vittne till en olycka när jag var ute och gick. En barn körde omkull med cykeln och fastnade med foten i hjulet. Jag var först framme. Goretexkänga. Jämranden. Hjälp mig. Foten satt fast. Jag fick inte loss den. Ett äldre par kom med bil och mannen började lirka med pojkfoten som satt fast i hjulet. Han fick loss honom genom att föra hjulet fram och tillbaka. Sönderslagen haka. Skrapsår. En tand som gått av. Killen bodde på landet och skulle cykla in till stan för att träffa sin pappa på jobbet. De skulle äta lunch tillsammans. Detaljerna. Kartan som fallit ur cykelkorgen.  Med neongrön överstrykningspenna hade han markerat småvägarna han skulle ta för att slippa cykla på riksvägen.

På något sätt tog paret över. De ringde till pappan. Han skulle komma. Lunchen byttes mot en eftermiddag på vårdcentralen. Cykeln skulle han ta hand om. Jag sa att det var lugnt till några förbipasserande bilar som stannade och gick sedan vidare. När jag kom tillbaks efter en halvtimme hade någon hällt en hink vatten över blodet på marken. Järnvägen på ena sidan. En park på den andra. Det är långt till närmsta hus.

På något sätt är det värre när ett barn råkar illa ut, när förväntan blir sårskador. Någon annans chock blir ens egen.


tisdag 11 augusti 2015

Bukta

Conny står på trappstegen och målar under takutsprånget på enplansvillan med yviga penseldrag. Polackerna som poserade med en planka i näven och cigg i mungipan har gjort sitt och nu är det bara finliret kvar och det fixar Conny. Snusdosan får bakfickan på arbetsbyxorna att bukta ut. Runt det rödlätta håret har han knutit ett mönstrat tygstycke. En droppe vit färg sitter som en nyckelpiga i mustaschen och ogräset som växer i singlet är nedstänkt.

-Leksellska villan är såld, säger han.
-Va, hörs en dov röst från garaget. Hur kan du veta det?
-Mäklaren har tagit ner skylten. Den var inte kvar när jag körde förbi. Häftigt hus det där. Tre våningar. Madame Leksell drev pensionat där på sin tid. Matsalar på nedervåningen och rum på andra våningen. Själv bodde hon på tredje våningen. Man var där när man var grabb någon gång. Men nu är det sålt. Det var visst två tjejer som hade det nu, men de gjorde visst konkurs.
-Två tjejer?
-Mm. Två tjejer, som ja, du vet. Två tjejer som älskade varandra.
-Åh, två sådana. Vad mysigt. Du låter som en dansbandssångare när du snackar, Conny. Det är så ljuvligt allting.
-Det finns en barack i trädgården också. Ingen vet hur den kom dit. En morgon fanns den bara där. Någon hade lämnat den där på natten. Den fick man med när man köpte huset. Ett sådant hus skulle man ha. Tänk om man fått möjlighet att köpa det.

(fragment av ett tjuvlyssnat samtal)

måndag 10 augusti 2015

Vision

Himlen
Snöbärshungrar, tvekar
Skördemogen, tillbakadragen, villrådig
Planlös höst, utan visioner
Sensommarmelankoli

lördag 8 augusti 2015

Krans

Frans dansar folkdans i trance
Endast iklädd midsommarkrans
Frans hustru stönar: Dekadans
Med honom har jag en romans
I sängen blir det snart en vakans
Den karlen saknar sans
och är helt utan balans
Nu går jag någon annanstans
Den mannen har inga fans
Som vill uppleva hans seans
Ryggen har en svettig glans
Du är pinsam, käre Frans


fredag 7 augusti 2015

Gråta

Genast när jag mötte Lisette började vi planera vårt bröllop. Vi diskuterade menyn och vilken rar liten medeltidskyrka som skulle utgöra fond för vår stora dag, vilken musik som skulle spelas och vilka gäster vi skulle bjuda. Att vi båda skulle lämna festen tidigt för att hänge oss åt varandra var vi ense om.

Lisette bjöd med mig hem. Den vitmålade kaptensbostaden luktade sommarstuga. Det låg sand på trägolvet och en svag bris förde undan spetsgardinerna och fyllde luften med salt. Hennes föräldrar bjöd på mat. Jag har ett vagt minne av dem. Hennes pappa var mager och örnnäst. Den solbrända bröstkorgen täcktes av grått hår. När han talade påminde det mig om slammet som rörs upp när man krossar en sandorm med tårna. Mamman hade en orange batiktunika. Vi åt köttbullar och färskpotatis. Några salladsblad från landet var de enda grönsakerna. Mamman serverade flädersaft ur en glastillbringare. Vi befann oss i en bubbla, Lisette och jag. Hennes föräldrar skymtade utanför det skimmer som omgav oss.

Föräldrarna bjöd mig att sova över. De lade ut ett lakan på soffan, vars skinn var blankt som lacken på en bil, och lade en strandmadrass över och sedan ytterligare ett lakan. Ett lakan med virkad spets sveptes runt en tung yllefilt och fungerade som täcke. Jag låg orörlig på rygg, uppfylld av tanken på Lisette. I gryningen väckte hon mig. Barfota smet vi ut i skogen. Dimman smekte våra kroppar.

På en sten satt en katt. Den var svart på ryggen och hade vita tassar. Jag smekte den och katten betraktade mig, som om den vore kluven i två delar. En katt som tacksamt tog emot mina smekningar och en varelse från en främmande planet, utsänd att samla kunskaper om människovarelser. Utan förvarning bet katten mig. Jag började inte gråta, ens när kattänderna nådde benet. Djuret satt fast i min tumme. Lisette försökte bända loss den. Jag vevade runt, runt med armen och katten svängde med i mina rörelser. När den släppte föll jag ihop i en hög, med handen runt den skadade tummen. Det blödde ymnigt. På avstånd såg jag två militärfordon passera. Lisette knöt sin blus runt handen och ledde mig till den enkla sommarstuga jag och min mor hyrde den sommaren.

Utan att ta någon notis om Lisette, stuvade mamma in mig i den Renault 4, som hon brukade köra. Pappa sa alltid att bilen inte var någon bil, utan ett ryggsäck, eftersom den hade säkerhetsbälten. Mamma körde mig till akuten och fyra timmars väntetid på en stelkrampsspruta. Det var den enda sommaren vi hyrde den stugan. Lisette återsåg jag aldrig.

torsdag 6 augusti 2015

Text till bild

Det var när jag sa något om att det inte finns dåliga kläder, bara dåligt väder, jag insåg att jag borde tigit. Hans-Jörgen började analysera samtliga regnplagg han ägt, deras färg, form och funktion. Det fanns något mästrande i hans ton som fick mig att tro att jag hade någon slags livslång oförmåga att välja ett dugligt regnplagg.

onsdag 5 augusti 2015

Saker

Kylskåpet har pajat. En onödig utgift som känns lika fantasilös, som trist. Kylskåp håller inte speciellt länge nu för tiden. Antingen har jag maximal otur, eller också utsätter elektronikföretagen oss för en komplott. För dem räcker det att saker och ting håller garantitiden ut, sedan... Jag har t om googlat på alternativ till kylskåp. Man kan använda lerkrukor fyllda med sand och mätta sanden med vatten eller stoppa ner kylvarorna i blöta tubsockor. Jordkällare kan man också ha eller också kan man sänka ner kylvarorna i en grävd brunn. Inget alternativ känns helt realistiskt. Jag föreställer mig en tvättlina spänd över diskbänken fylld med blöta strumpor med surkål i.

söndag 2 augusti 2015

Flerordspuff

XYZÅÄÖ

Ylva, zebrarandiga, övriga, x, Åby

Innehållet i det vadderade kuvertet i Ylvas zebrarandiga väska slog mot höften. Det kändes som väskan gav henne blåmärke efter blåmärke. Efter promenaden skulle hon vara täckt av små blåmärken som liknade vattenkoppor. Kuvertet skulle krossa det övriga innehållet i väskan.

Hon stannade vid brevlådan utanför ICA och drog upp det vadderade kuvertet. Springan i brevlådan var för liten, så hon var tvungen att gå in på ICA för att lämna det i förbutiken. Det luktade automatkaffe och rengöringsmedel. Tjocka, små farbröder, som luktade pilsnergubbe, satt och ritade x i travprogram och diskuterade om Xantippa eller Zabrina skulle vinna tredje loppet på Åby.

-Jag vill lämna det här, sa Ylva. Frankerat och klart.
Den fräkniga expediten tog emot försändelsen och lade den i en plastback. Ingen av dem låtsades om den ofullständiga adressen. Oskarshamns kommun.

Det hade känts så naturligt att plocka med sig en sten från stranden på Blå Jungfrun och ta med den hem från ön, som en souvenir som andades sol och hav. Oturen började redan på båten hem. Blixtlåset i jackan gick sönder och en tolv-årig flicka kräktes på hennes ryggsäck. Hon missade bussen. Under hösten radade händelserna upp sig. Hon tappade mobiltelefonen så glaset sprack. Hennes nycklar försvann. Plånboken ramlade ur väskan. Det var först när hon satt i tandläkarens väntrum med en trasig plomb och bläddrade i en veckotidning hon insåg sambandet. Det var stenen från Blå Jungfrun som gav henne otur. Oskarshamns kommun fick varje år ta emot hinkvis med stenar från ön, som otursdrabbade besökare skickade tillbaks med en ursäkt.

När Ylva kom hem och studerade sin stensamling som hon hade i vardagsrumsfönstret kände hon sig plötsligt osäker. Tänk om det inte var rätt sten hon skickat tillbaks.


lördag 1 augusti 2015

Utsikt

Martinas pappa skulle alltid se på utsikten. Det spelade ingen roll hur liten och oansenlig en kulle var, om terrängen var svårframkomlig och Martinas små ben var trötta och gnälliga. Pappa skulle se på utsikten. Borgruiner, hyggen och skrangliga jakttorn. Allt skulle han lägga under sig. När Martina blev vuxen föredrog hon alltid vatten framför höjder.