söndag 30 mars 2014

Ekar

Hallinteriör

Vardagsord ekar
Fin vårjacka du har köpt
Ytterdörren stängs

Köksmiljö

Blötlagda bönor
Stjärnhimmelsekar svartvitt
I kokkastrullen

lördag 29 mars 2014

Böjd

Pufftext

Stormplågad kråka
Högt upp i vindböjd talltopp
Scillorna hukar
I kassen våffeldagen
Runt halsen vintersjalen

Skrev den för ett par dagar sedan, med en annan inledning. Idag utlovas monstervärme, vilket innebär att det kommer bli femton grader varmt. 

Ursprungstexten

Vindar utan svar
Molnen tynger med dunkel
Scillorna hukar
I kassen våffeldagen
Runt halsen vintersjalen


fredag 28 mars 2014

Text till bild

-Värst vad du ser munter ut.
-Ja, jag har varit på ett seminarium om Livslång Livsglädje och Helande Huskurer. Billigt var det också.
-Föreläsningarna på kommunens folkbildningsvecka ska ju vara gratis.
-Jag menar huskurerna förstås. De var riktigt billiga. Livsglädjen hittar man runt knuten. Ut i naturen bara. Annars kan man nöja sig med en vacker sten på fönsterbrädan och meditera över den. Gurkmeja ska vara riktigt nyttigt. Det är inflammationshämmande, speciellt om man kombinerar den med svartpeppar. Dessutom hjälper den mot sömnlöshet. Bikarbonat minskar försurningen i kroppen. Jag tror att det är där livsglädjen kommer in. Käkar man bikarbonat så blir man helt enkelt mindre sur. Kallt potatismjöl var tydligen det bästa av allt. Fast vad man skulle ha det till förstod jag inte riktigt. Men nyttigt var det. Vad har du gjort själv?
-Jag var på ett seminarium om den mänskliga gräshoppshjärnan. Den moderna informationsteknologin för oss att hoppa från det ena till det andra. Vi koncentrerar oss inte på något. Splittringen leder till fördumning. När föreläsaren krävde mobilfritt under föreläsningen gick hälften av deltagarna.
-Men du stannade?
-Stolarna i Lööfsalen är så fruktansvärt tunga och obekväma.
-Så du har fått ont i ryggen. Det är ingen fara. Jag har lärt mig en ny huskur mot ryggvärk. Man ska blanda cayennepeppar med handsprit och kokosolja och smörja in de värkande musklerna med det.
-Ska vi gå och fika?
-Mm. En Cola Light och Delicatoboll skulle sitta fint ovanpå det här.
-Själv hade jag nog tänkt mig Fairtradekaffe och något slags speltbröd.

torsdag 27 mars 2014

Generös

Generös sade:
-Jag finns för dig, så länge du vill och behöver.
Gång efter gång upprepade Generös dessa ord,
och den trodde att den gav av hela sitt hjärta
och att allt var gott.
Men så, av misstag, snavade Generös på orden och sade:
-Jag vill och jag behöver.
Först blev den rädd. Dess slarv med språket väckte oro.
De nya orden tog plats i munnen och Generös,
blev en annan varelse än vad den tidigare varit.

onsdag 26 mars 2014

Svårigheter

Krokusen hukar
Över en borttappad lapp
Slagen av regnet
Vi ska minnas att köpa
Mellanmjölk i dag också

En liten tanka på temat svårigheter.  Krokusen hade svårigheter med att hålla sig upprätt och den som tappat sin inköpslista hade säkert sina små svårigheter den också.





tisdag 25 mars 2014

Ansikte

Det finns ord för allt, för linjer, för former. Svart tusch på vitt papper. Zentangle. Avancerat klotter. Det började med enkla former. Blad och blixtar. Ansiktena kom sen. Jag tvingade mig in i det ordlösa med utsökta verktyg. Upprorisk tvingade jag fram ett lugn med mina egna händer. Det fanns bara papper och tusch. Linjerna skapade sig själva.

Fostran fyller rummet. Fönsterrutan täcks. Jag har fått veta att jag saknar talang. Andra ritar finare. Det är inte meningen att jag ska bli ledsen. Jag behöver bara veta, så jag inte blir besviken senare. De säger så för min egen skull. Vreden när det storslagna i skapandet tas ifrån mig får mig att tiga. Jag vill inte göra någon besviken genom att bli ledsen eller bli hånad för att jag tror att jag är någon. Istället säger jag att jag hatar att teckna. I skolan gömde jag mig bakom plinten i materialförrådet. Golvet var kallt och luktade frusen svett. Jag vet att mamma brände mina teckningar, för att det var onödigt att spara på skräp.

I klottret återerövrar jag barnets styrka. Jag har ord till mitt försvar. Skissblocket får mig att känna mig förmäten. Pennan är dyrbar. Varje kväll tvingar jag mig att teckna. I fält efter fält återföds min vilja att skapa. Jag tillåter mig känna att mig stolt och fri. Tecknandet gör mig till en del av något större. Kväll efter kväll låter jag det ske.


måndag 24 mars 2014

Redan

Du slår köket till ro runt den sista disken, kastrullerna, formarna, det tunga och brända, stålullen och det blanka som tyder på att plikten är gjord. St Paulians kronblad skrumpnar under skomakarlampan i fönstret. Kanske har du väntat på den här stunden. Att få skura och rena, gno bort det som häftar vid tallrikarna. Köttet var salt och skärt. Potatisgratängen bar en ton av bitterhet från dragonkryddan. På TV:n berättar en speakerröst om den afrikanska springnäbbmusen. Hälften av sin tid tillbringar den med att städa i sina gångar. Av den idoga dyngbaggen har människan mycket att lära. Den rullar bollar av elefantspillning motsvarande tre tons vikt. Du undrar vem fan som ger djuren mänskliga egenskaper och vem som förutom din man som ser på naturprogram.

Svärmor sa:
-Inte ska du göra tjälknul som tar sådan tid.
Du sa:
-Den är lätt att göra.
Köttet var kompakt och mört. Du bestämde dig för att det var utsökt och nog för dina behov.
Svärfar sa:
-Den där potatisen är inte bra för kolestrolet.
Du sa, efter en blick på din man:
-Diet kan du hålla i veckorna.
Citronfromagen slank ner med silverklang mot etsat glas.

När köket är klart säger du:
-Jag går ut.
Du blir stående på tröskeln till vardagsrummet och ser en skymt av Det okända. En lägenhet från 1990-talet förefaller hemsökt. Du undrar hur det är att leva med en fabriksarbetare som har tre barn i ett tidigare äktenskap och plågas av att en ande knackar honom i ryggen och hur man kommer på idén att ta hem ett medium som ser ut som en blind golfspelare för att få spökena fördrivna inför TV-kameran.

Stjärnhimlen böljar som en plastsäck. Stjärnorna är klara som ättika. Martin, som alltid ler så gott bakom skägget, har tvättat sin bil, ett terrängfordon han köpt från militärens överskottsförsäljning. Sköra fjolårslöv ligger i en rektangel på gatan. Han verkar glad i sin hobby.

Flyttfågelskrin fyller luften. En ensam gås ger hals på sin färd mot norr. Något sträck av fåglar kan du inte se i mörkret. Du hör bara denna enda gås och anar mörkret mot dess fjäderdräkt. Vingpennorna vispar luften till skum. Om den bär ett bud så vet du inte vilket, men du vill skrika med den.

Johansson kommer runt berberishäcken. Han har oljerock och tax. Pipröken virvlar under kepsen.
-Det är redan slutet på mars, säger han. Vem kunde tro att det skulle gå så fort.

söndag 23 mars 2014

Vän

Haiku

Väna skuggkrokus
Hukar sig under dammet
Från vårstädningen

Text

De sa: Vi är vänner
Innan de skildes åt
Hon ser honom kraftfull
Han ser henne kraftfull
En av de två ljuger
Hon vet vem som ljuger
De iaktar på avstånd
Låtsas som allt är väl

Tanke

Om det inte varit för cigaretten skulle allt varit lugnt, eller rent av oförändrat i mitt sinne. Orden skulle funnits där för andra. På samma sätt som de funnit sedan jag först hörde dem. Ord som jag kan hålla på avstånd. För att de är för starka eller alltför tydliga, för att jag söker sanningen i texter som ständigt förändras, för att jag vill tolka det icke-uppenbara. Ord som jag kan hålla på avstånd för att mina vänner säger:
-Björn Afzelius har sålt sig. Den är för kommersiell och för banal.
Vidare diskussioner kan jag slippa, genom att ställa frågan varför.

Vem som helst skulle kunna ha skrivit dem, till vem som helst. Allmängiltigheten är sådan. Hjärta och smärta. Dansbandsrefränger. Ord för kvinnor som vet att tala om känslor med män som dricker för mycket eller inte alls numera. Dansbandspubliken. De som älskar att dansa. Glittrande paljettoppar. Billigt rakvatten. Refränger som biter sig fast. Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Säger du att du är min vän, så är du kanske det. Allas hjärtesorg i 24 ord, varenda separation, sammanfattad i vad som skulle kunna vara en banal schlager, om det inte var för den där cigaretten.

Björn Afzelius. En TV-dokumentär inspelad på Hovdala slott 1989. Något får mig att tro att en ursprungliga setlistan är sönderklippt. Ljuset skiftar mellan de olika sångerna. Skymning kommer innan ljus. Publiken kan texterna. De sjunger med. Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Säger du att du är min vän, så är du kanske det. Sången är översatt från danskan. Han har inte skrivit den själv, men han håller en cigarett i handen när han gör den. De gånger jag sett människor röka på scenen har det handlat om stark anspänning. Någon försöker dämpa sin scenskräck med en cigg och kastar den tillsynes nonchalant innan första ackordet. Två vänner tolkar varandras sånger. Den som vilar står med ryggen till och röker en cigarett med skälvande händer.

Det jag vet får mig att se något annat en magerlagd man som röker på scen. Jag ser något mer än en bröstkorg, något mer än en öppen skjorta, något mer än en man som sjunger en sång där han översatt någon annans ord. Det är cigaretten som får det att kännas. Helt plötsligt famlar jag i ensamhet och ångest och fattar med en sönderklöst intensitet vad som menas med

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå 
Men det kan va´svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som blitt våta



lördag 22 mars 2014

Text till bild

Kära Britta!

Jag skriver till dig. Det var längesedan. Kanske hade det bara varit enklare att skicka ett mail eller rent av ringa dig, men vissa tankar kräver ord och långsamhet, fodrade kuvert och papper från Lessebo handpappersbruk.

Det är den årstiden nu. Trots att ljuset kommer tillbaks tyngs jag av något obestämt. Det känns som jag ser världen genom en hinna av ättika. Vintern har varit kort i år. Jag slipper pinas av snösmältningsgrus, hårda drivor som aldrig vill ge med sig och en kvardröjande ilskhet i luften. Krokus, snödroppar och vintergäck finns bara där. November är lättare. Den mörkret kommer finns också tid för stillhet, mjuka plädar och tända ljus.

Häromdagen sorterade jag bilder i album. Jag hittade en bild av utladan i Gränsvik. Det är du som tagit den. Kanske är den en av dina bästa. Ljuset får mig att rysa. Det var senare då än nu. Vitsippetid. En vandringsdag. En av våra dagar tillsammans.

Carl-Henric har köpt en ny oljerock. Vi åkte till Martells. På vägen hem låg fylldes bilen av doften att fett från rocken. När han bär den sätter sig lukten i hans nacke och  handleder. När vi köpt rocken stannade vi på Galleri T. Jag bad om det. T visade Bob Dylan. Litografierna. Blank Drawn Series. Carl-Henric lät mig titta ifred. Han tog en kopp kaffe på ett närbeläget café. Det är så en av samtidens skarpaste hjärnor ser sin värld i bilder. Järnräcken. Cyklar. Barer. Byggnader. Kvinnor. Artontusen kostar en handsignerad litografi. Jag iaktog länge hans namnteckning. Bokstaven Y var mycket rak.

Det var inte för Dylans skull jag besökte T. Parallellt visades en utställning av en ung konstnär, nyligen utexaminerad från Konstfack. Det var den jag ville se, det jag vill dela med dig. Återuppväckandet. Nylén. Tidningsurklipp infogade i olja. Han målade mig, Nylén. En ung man tog sig an hans verk. Jag såg mig själv där i det gamla av Nylén. Förändrad. Vidrörd av en främlings hand. Kanske kommer jag att skriva till konstnären och berätta om Nylén. Kanske inte. Först av allt vill jag berätta för dig.

Din Åsa

fredag 21 mars 2014

System

På TV
Minnenas television
Björn Afzelius
War
Engelskt text, textad till svenska
Krig katastrof i ett annat ord
Rör det dig om andra slåss?
Har du mod att säga ifrån?
Inklippta sekvenser där människor säger:
Vi måste alla hjälpas åt, för att få ett slut
avbryter musiken
Krig är en fråga om ekonomi
Krig har blivit industri
Krig - tro inte på affärsmännen
Krig- tro inte på militären
Tro inte på politikerna (1)
Människan mot systemet för att förhindra krig
Då?
Nu?

(1) kursiva citat hämtade från Björn Afzelius - War

Björn Afzelius 1947-1999, jag saknar honom


torsdag 20 mars 2014

G-ord

Givmild
Gensvar
Garanti
Glas
Groda

Text

Som en bön, en önskan i en dagbok
Ber jag dig om gensvar
Ska jag släppa taget
Falla som en sten
Med eller utan dina ord
Utan garanti om framtid
Mina givmilda händer
Krossar glas
Mina fötter skonar grodor
I ingen tid
Finner jag gamla anteckningar
Där jag ber




onsdag 19 mars 2014

Fråga

-Får jag fråga vad du skrattar åt?
-Facebook.
-Vad är det som är så lustigt med facebok? Har du läst någon sådan där fräckis igen?
-Mm, fast den vågar jag inte berätta. Det var en annan sak. Jag har en kompis som heter Ola. Vi har aldrig träffats, bara lärt känna varandra via ett internetforum som behandlar språkfrågor. Han är lika road av särskrivningar som vad jag är. Super snyggt bord? Häst skjuts, varje söndag kl 13-15. Ola är homosexuell, inte för att det har någon betydelse. Jag satt där och glodde på mitt flöde. Bilder och påståenden avlöste varandra. Någon hade delat kvällstidningens löpsedel. Försvunna flygplanet såg de över paradisön. Sedan såg jag att Ola hade gjort ett inlägg. Han hade byggt en hylla där han samlade alla sina 150 nagellacksflaskor i olika nyanser. Ola känns mer som en stadig gentleman road av tweed och piprökning, om du frågar mig. Jag tänkte slänga iväg en käck kommentar, innan jag besinnade mig och tittade noggrannare på inlägget. Det var inte Ola som skrivit det. Det var en kvinna som hette Pamela Andersson som gjort ett inlägg i en hobbygrupp. De hade samma profilbild bara. En galen groda. Så lustigt kan det bli.
-Varför är du medlem i en massa udda facebookgrupper?
-Jag vet inte. Rätt vad det är så är jag medlem i en ny grupp, facebook lägger till mig utan min vetskap. Kaninavel. Betonggjutning som hobby. Vi som älskar popcorn. Du vet att du är från Hälleforsnäs om du...Det är bara det att jag aldrig varit i Hälleforsnäs, tycker att betonggjutning inte är någon speciell tillfredsställande hobby och inte äter popcorn.

tisdag 18 mars 2014

Tvär

Barnet var trotsig och tvär.
Mamman sa:
-Ät.  Om du inte äter så drar jag ur routern och då kan du inte använda datorn.
Barnet åt. Tystnaden omfamnade hemmet. Friden spred sig som en brand i fjolårsgräs. Allt var lugnt.
Mamman sa:
-Har du ätit nu?
Barnet svarade:
-Ja.
Mamman tänkte sätta i kontakten. Fel kontakt var utdragen. Hunden rotade frenetiskt i kassen till förpackningsinsamlingen.


måndag 17 mars 2014

Fjäder

Fjäder 1

-Jag funderar på att skaffa ett nytt tangentbord.
-Du är inte rädd för utgifter, du inte.
-Det finns olika sorter. Jag funderade på ett Dvorak och tänkte att det kunde vara spännande att lära sig något nytt på ålderns höst. Bokstäverna sitter på helt andra ställen. Pekfingervalsen kanske blir en tango istället. Det finns ergonomiska tangentbord också. Först tittade jag på mekaniska tangentbord. Jag trodde de skulle vara enkla och billiga, lite som en skrivmaskin, men de kostade 1200-1500 kr och var de dyraste av allihopa.
-Det beror på att de sitter en fjäder under varje tangent. Fjädern ger högsta precision när tangenten trycks ner. Köpte du något tangentbord?
-Nej, jag funderar fortfarande.
-På vilka runor du ska rista, eller...?

Fjäder 2

Du söker dig till det tunga och gråa, utan att finna orden. Lojheten tynger dig som en tät filt. Långsamt rör du i grytorna och bakar en kaka efter ett recept du kan sedan länge. Tiden har runnit ifrån dig. Du tar inte till dig det nya, stannar i det gamla, det som duger. För att slippa tystnaden pratar du om vädret. Ni är sällan eniga om det är gott eller inte.

Promenaden är en vana. Du säger att du måste ut, en stund, före maten eller efter. Våren öppnar upp skogen bakom hyreshusen. Framför dig går en yngling med en jacka från KRIS. Kamphunden håller sig tätt mot hans ben. Ynglingens nacke är böjd. Det bruna håret är kortklippt, utan att vara snaggat. Du föreställer dig läppar mot hans hals, men något i hans släntrande gång skvallrar om våld. Han slänger två kassar i soptunnan som står inkilad i en öppning i tujahäcken. Kassarna är fyllda av kartonger och aluminumburkar. Du gissar att han slänger tomma bag-in-box. Tillsammans med hunden driver han ner mot parkeringsplatsen där körförbuden trängs med klippen från Blocket. Du slänger en blick över axeln. En schäferhund fyller upp glasrutan i hyreshusets entré.

Med snedställda fötter klättrar du upp för branten som leder upp till skogen. Stigen vänder rund en sten. Det finns något i luften som håller dig tillbaka, en kvardröjande förnimmelse av milda häxkonster. Du ser ner och det du ser får dig att skrika. Runt dina fötter ligger resterna av en död kråka. Stjärtfjädrarna ligger i solfjäderform med spetsarna inåt. Fågeln saknar huvud.

lördag 15 mars 2014

Skyldig

Regnet gråter nålvasst mot fönstret
Rutan bryter vinden som en en våg
Med mörkret kommer oron
Ett fragment av en bortglömd bön
Ohörda ord i väntan på gryning och ro
Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Under den spräckliga rocken häver sig mors barm
Armarna är bara och täckta av mjöl
Rösten säger:
Din själviskhet driver dig bort från gud
Du är ett ondsint barn
Ber du dina böner?
Jag är barmhärtig mot dig, trots allt.
Du måste be om Guds förlåtelse för allt du gjort

I natten går skeppen i kvav
Förtvivlade människor famnar varann
Kärleken rinner som aska mellan fingrarna
Se till mig som liten är
Barndomens böner är ramsor
Trasmattan ligger vid bädden
Klara nätter äter den ljus
I natt är den tyg och ömma fingrar
En fläta av plagg och drömmar


fredag 14 mars 2014

Spets

Veckotidningen ligger uppslagen i soffan. Att bada i såpa förnyar kroppens celler. I två, tre timmar ska man ligga i blöt, några gånger i veckan, under ett par veckors tid. Vilken människa ha tid med sådant? Ingrid sneglar på Henry. Han sitter rak och stadig i sin TV-fåtölj och tänker på kommunrevisionen. En människas kropp består till 2/3 delar av vatten. Hon försöker föreställa sig det blöta i Henrys kropp och tänker sig honom som en manet, lättflyktig och rörlig. Det är därför såpa är så bra. Såpan tränger in i kroppen och renar cellerna. Badkaret slängde de ut redan på 1980-talet. Aldrig att hon saknat det.

Hon korsar händerna som ett tak framför sig. Tovningskursen med Sigrid. Sommarkurs på folkhögskola. Kvinnogemenskap. Hennes händer som inte riktigt ville. Huden som löstes upp av såpa och hetvatten. Hon var inte armstark nog för att få ullen tillräckligt tät. Ögat saknade föreställning om det skulpturala. Men Sigrid var där. På utflykt stannade de till i den medeltida kyrkan. Djävulen hukade inför helgonet och höjde en gyllene sköld mot övermakten.
-Ser du djävulen? frågade Sigrid och Ingrid sa ja, för att Sigrid visade henne.
Luften var sval som lintyg mot kroppen. Hon andades stenväggar och kalkstensgolv. Sigrid smekte hennes handled.

Spetsstickningen ligger in sin korg. Sjalkroppen väntar på sin uddspets. Hon vill sticka på instinkt, men vet att hon måste räkna, för att finna den logik som skapar ett löv. På TV:n kryper en textilkonstnär på knä i ett rum bland 2000 lappar som ska fogas samman till något som ska pryda textilmuseet i Borås. En av lapparna är hennes. Hennes och Sigrids. Hon har broderat ett hjärta i utsirad ram. I och S.  Ingrid och Sigrid. Hon syr dem så. Till konsthantverksutställningen på Liljevalchs.  Till Borås och länsmuseet.
-Har du med något där? frågar Henrik.
-Ett litet broderi bara.

torsdag 13 mars 2014

Mål

Ända sen det där flygplanet försvann, spårlöst över land eller över hav, så har jag drömt om det på nätterna. Tillsammans med främlingar, vars språk jag inte förstår, trängs jag i en sluss för att kunna borda det. Slussens veckade väggar påminner om tarmludd. Det ligger gummimattor på golvet. Den räfflade metallen under mattorna ekar mot tomheten under slussen. Sedan exploderar planet. Vatten. Luft. Eld. Metall. Explosion. Implosion. I drömmen blir jag både till gud och den utplånade människan. Drömmen är enorm och mycket liten. Planet ryms i min bröstkorg. Det tar mitt hjärtas plats.

Om nätterna upprepas drömmen. Om dagarna finns den i mina tankar. Den kilar sig in mellan målen för dagen. Äta. Duscha. Gå ut innan det hinner bli mörkt. Min tillvaro är förändrad nu. Mina mål är annorlunda. Mina tidigare mål kunde jag dela med andra. Springa Boston Marathon. Vandra längs italienska Rivieran. Söka upp ett fyrtorn och i den avsides belägna tystnaden skriva en bok. Skaffa en lägenhet som rymmer en walk in closet. Utveckla min kompetens inom ledarskap. Söka jobb inom någon av de tunga  lobbyorganisationerna. Att få jobba gentemot politiker för att förändra samhället. De mål jag har idag, kan jag inte dela med någon. Målet är att komma upp ur sängen.

onsdag 12 mars 2014

Text till bild

Jag såg en flock starar i morse. Det är nog inget ovanligt med starar, men jag stelnade till när jag såg dem och blev länge stående så, med ögonen mot himlen och fågelflocken mellan mig och evigheten. Jag har vant mig vid ljudet av flygplan, bombflyg från främmande makt eller våra egna gossar på väg bort eller hem från sina dödsbringande uppdrag.

Var och en av de där främmande piloterna skulle kunna döda mig, en felnavigering eller en oavsiktlig detonation trots min relativa trygghet. Det är hedervärda unga män. Högt begåvade, atletiska. Ingen av dem är några mördare. I privatlivet skulle de aldrig drömma om att begå mord. Mot mig som individ känner de ingen fiendskap. Vi skulle kunna bli vänner, umgås över en öl och diskutera skillnaden mellan lager och ale, oddsen i hästkapplöpningen eller resultatet i den senaste fotbollsmatchen. Anblicken av en kvinnans former, en smärt midja eller en välformad vad skulle kunna stärka vår manlighet. De tjänar sitt land och är därmed förlåtna. Vi har Gud på vår sida.

Förlåt, om jag är frispråkig, kära Sally, med tal om kvinnfolk, Gud och mandom. På något vis tror jag att du tål det. Jag vet inte om det var rätt av din mor att neka dig sköterskeskolan. Du borde fått göra något mer av ditt liv än att bara vänta på att bli gift. Det är krig nu. Stararna fick mig att minnas dig och den vår du tillbringade hos oss, då din mor var sjuklig.
Jag har alltid betraktat dig som en stadsflicka, trots att du är så robust och har så lätt för att anpassa dig. Du hjälper till på en bondgård nu och det går säkert väl för dig.

I morse var jag på doktor Rankins mottagning. Han misstänkte kräfta. Jag har länge känt mig opasslig. Livet har sin gång. Jag skriver till mig om kräfta och undrar om mina åkommor tynger dig. Det är krig i världen. Stort och smått blandas om vartannat. Du är mig mycket kär.

Din Harry

tisdag 11 mars 2014

Beundra

-Det är viktigt att ha målbilder. En vision. En önskan. Något att sträva efter. Nu ska vi göra en övning. Vem är det som ni beundrar mest och varför? I svaret på den frågan har ni också er fulla potential. Nelson Mandela beundrar jag. Han har sagt att vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga, utan att vi är otroligt kraftfulla. Gandhi beundrar jag också. Tänk vad han åstadkom fastän han var så fattig. Nu är det er tur.

Jag glodde på livsstilscoachen framför mig i jakt på någon slags diskrepans. En mörk utväxt i det blonda håret. Ett tecken på att Odd Molly-koftan bara var en kopia. En fläck på de vita byxorna. En avbruten nagel eller vad som helst. Mina nya glasögon fick mig att tro att jag sagt något olämpligt till optikern.

Jag ritade en rad stjärnor på konferensblocket. Blyet gick av. När jag försökte radera blev det svarta fläckar på pappret. Jag stoppade pennan i munnen. Den smakade tvål. Nu gällde det. Min sanna potential. Skulle jag beundra grannen som polerar sin fastgjutna veckobrevlåda med bilvax? Hela tilltaget är så vanvettigt att jag inte kan få nog. Mikaela som lärt mig baka muggkakor i mikrovågsugnen? Gerd som är jourhem åt hemlösa katter? Håkan Hellström? Bill Gates? Min man som står ut med mig? Lådvinets uppfinnare?

Att inte beundra andra människor lärde jag mig redan när jag gick på gymnasiet. Då beundrade jag min svenskalärare. Han beundrade min urringning. Vi båda beundrade Kurt Vonnegut, så till den milda grad att vi lekte att vi var spastiska i tiden och hamnade på en annan planet. Han var Billy Pilgrim. Jag var Montana Wildhack. Det slutade inte lyckligt, vare sig för mig, svenskaläraren eller hans fru.

När jag var 22 hamnade jag på efterfest med bandet som spelade på Stadshotellet. Man kan inte beundra andra människor efter det. Det går inte.

Bokstäverna på den billiga plastpennan med texten Learning by doing - Consulting Group log förtrolig mot mig när jag skrev:
Jag beundrar Barbara Ehrenreich - Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.
-Tänk på att ni kan beundra flera, sa livstilscoachen och lutade sig mot konferensbordet.
Jag koncentrerade mig på att bordets kromben skulle ge vika.







måndag 10 mars 2014

Ljuga och knut

Ljuga

-Sanna Nielsen vann melodifestivalen precis som jag gissat.
-Du ljuger.
-Det gör jag inte alls.
-Bara idag har du statusuppdaterat på facebook med fyra olika vinnare.
-Det har jag inte alls. Det har du visst. Ska jag bevisa det?
-Men du var det ju fel låt som vann.

(liten skräptext , skrev inte igår och det strider lite mot mina principer)

Knut

-Du kommer sent.
-Gör jag? Jag har bara varit ute och gått min vanliga runda, ner genom samhället, över träbron och in i hembygdsparken. Den som jag alltid brukar gå. Det vet du väl?

Jag tar ett djupt andetag och knyter fingrarna runt tummen. Ringfingernageln ristar en skåra över huvudlinjen. Hjärtlinjen når den aldrig. En aphand. En knut. Fingrarna är fortfarande kalla efter promenaden. Kylan sluter om skelettbenen. Jag går och går och Henry kommer aldrig förstå, aldrig se det jag ser. Svärtan i berget vid bron. Blåsippan med den avvikande färgen. Konvaljen som hukar i dunklet.

-Du var ute länge, tycker jag. Handlade du något på vägen?
-Jag var inne på Konsum. Det var sista dagen med extrapris på lagrad Präst. Jag köpte en bit. Den brukar du väl tycka om?
-Ost har vi väl? Inget annat?

En lott. Ett halvdussin lotter köpte jag. Jag skrapade som besatt, men det var ingen vinst. Jag vill skrika rakt ut. Ljuga för att få luft. Påstå att jag köpt lotter, fast jag inga köpt.

Det var ett hundslagsmål. Utanför Preem. Pitbulls. Killar med tatuerade halsar. Polisen kom. Jag stod fastfrusen inne på macken med brevet jag hämtat ut. En avisering, en papperslapp från brevbäraren med lila klistermärke. Brevet är för stort för att delas ut. Hämtas på Preem på Rydbyvägen 18. Ryggsäckens blixtlås var fortfarande öppet. De slogs utanför dörrarna. När hundarna var borta öppnade jag emballaget. En man i svart yllejacka klev ur sin stadsjeep. Kepsen skuggade hans ansikte. Han sa:
-Det är till att vara nyfiken.
Jag log och vi möttes så. I ett leende.

I dungen mellan Preem och den obemannade pumpstation som hetat Koppartrans och Shell och numera heter ST1 öppnade jag ryggsäcken och tog fram gåvan från brevet. Marken var knölig runt mina fötter och rötterna blanka. En virkad keps. I tanken hörde jag Sigrids ord. Den är så ungdomlig och käck. Den passar dig perfekt. Bär den i nacken. En gåva från henne igen. Jag tog på den. Mössan formade sig runt mitt huvud. Jag skälvde när den nuddade min nacke.

-Vad gör du i byrån?
-Jag lägger undan mina vantar bara.

Det är hans byrå. Den är från Karl-Johans tid. Lådorna kärvar. Vi har den i hallen. Brun och tung är den. Jag lägger mössan från Sigrid bredvid de andra hon gjort, de spetsstickade muddarna, i ull och handspunnet silke. Hennes händer. Hennes läppar. Hud mot hud. Att vakna svettig hos en annan människa.

-Du kanske ska gå ut du med? Det är riktigt behagligt ute.
-Jag tittar på TV. Det är friidrott.
-Sen då?
-Då blir det väl mörkt?





lördag 8 mars 2014

Logik

När jag städade bland mina garner hittade jag två kassar med udda små nystan av obestämt ursprung. Med beslutsamheten hos någon som just ska till att bestiga Danmarks näst högsta berg stirrade jag på dem. Nu, nu skulle jag kunna slänga något. Skulle de rymmas i soptunnan eller skulle jag behöva åka ända till soptippen? Skulle den lokala loppmarknaden ta emot dem om jag frågade?

Jag började rota bland garnerna. Där fanns 25 cm stickad filt. Oavslutat, påbörjat, svårstickat, men ändå, lite fint. Det kanske trots allt går att göra något med garnerna. En mycket stor virkad mormorsruta till exempel. Det kan man göra av garn. För mindre än två veckor sedan, när den förra var färdig, svor jag aldrig mer inför ett sådant projekt och då var det ändå fint garn i den, garn som hade någon slags mening, sammanhang och röd tråd mitt i allt det 1970-talsgrilliga.

Jag satte mig med garnerna. Det första pyttenystanet verkade komma från någon dam som gjort den krokade jackan på sidan 240 i Stora Handarbetsboken från 1965. Sen kom två turkosa babygarner. Den ena lilla skära bebisen hade fått ligga i mjuk babywool, den andra hade fått känna krispig akryl mot skinnet. Jag som inte ens gillar akryl virkade på. Akryl ger mig en känsla av naglar som dras mot en griffeltavla. Sen kom 1980-talet med rosabeige fluff. Där är jag nu. Jag har en chans att ta mig samman. Är jag tillräckligt logisk för att göra det eller kommer filten att fortsätta växa i storlek?


fredag 7 mars 2014

Ge upp

Ge aldrig upp. Visa aldrig vad du känner. Gör du det så är det klippt. Du har inte en chans sen.
Pappa kommer in i Annas rum och säger sådant. Hon har gömt sig under skrivbordet och med axeln tryckt mot elementet. Fast hon inte får ritar hon fåglar med blyerts under bordsskivan. Han kan sitta på sängkanten med ryggen vänd mot henne och att hon inte får ge upp. Hon ser inte hans ansikte, hon ser hans ryggtavla kläd i rutig flanell, orange Helly Hansen eller gammalt noppigt stickat. Sängkläderna är kalla och  det luktar unket från halsen eller täcket. Mamma dammsög eller diskade. Hon nattade aldrig.

Sen när hon blev äldre, sa han. Om någon man försöker tvinga dig att ha sex så ska du sparka honom i skrevet. Då får han så ont att han låter dig vara. Det finns inget som gör så ont som det. Du ska aldri släppa till.
Hon kände sig vuxen och förtröstansfull när han sa det. Om man vet så klarar man sig.

Hon ställer snapsglaset upp och ner på fönsterbrädan och lägger en vit tygros under kupan. På foten ställer hon ett värmeljus och tänder det. Lågan fladdrar mot skymningen. Hon andas in doften av stearin och eld. Det är Henriks glas. Han har fått dem efter sin moster. Rutslipade glas de aldrig använder. Plötsligt känner hon sig smutsig. 17 år och oförmögen att sparka en kille där det gör som ondast.

Henrik har druckit eller inte. Henrik har vunnit eller inte. Henrik kommer hem eller inte. Hon föreställer sig att glaset faller ner på golvet och att hon lägger sig på bara knän i splittret och torkar blodet med sidenrosen.
-Henrik, kom hem gnyr hon. Kom hem oskadd.
Hon tar fram fler glas och ställer dem på en spegelbricka på soffbordet. De lila blockljusen ställer hon på diskbänken.

Anneli säger att hon måste gå, att det blir bättre sen. Hon bjuder på kaffe när Anna tar med sig Torbjörn dit för att Henric måste få sova.
-Jag älskar honom. Det är bara tillfälligt. Henrik är underbar.

Hon slår på TV:n med fjärrkontrollen och stryker handen över sofftyget. Stearinljus. Orkidéer. Bokstäver på väggarna. LOVE. CARPE DIEM. Hennes hem. Hon älskar att pyssla och  göra det fint. Att allt ska bli bra. Hon kan inte lämna det här. Henrik kommer att komma hem. Glad. Ge aldrig upp. Visa aldrig vad du känner. Om de får veta så är det klippt. Hon stickar, men repar upp, för det blir fel. På TV:n reklam för Pamol och Fritidsresor. En vattenrutschkana i paradiset. Hon måste ta upp det med Henrik. En resa. Till Turkiet. All-inclusive. Så Torbjörn får komma ut och uppleva andra kulturer. En kvinna helt klädd i vitt rör sig mellan rätblock av glas. Hon gör reklam för laxeringsmedel.

Anna lägger kinden mot soffkudden och drar pläden över sig. Hon blundar och  lägger sig i fosterställning på soffans utsträckta divandel. I fönstret slocknar värmeljuset.
             

onsdag 5 mars 2014

Ord på T

Tre kråkor balanserar på nocken hos den granne som är med i Jehovas. De som klär sig prydliga varje söndag och ständigt renoverar huset, de grannar som åker på husvagnssemester varje sommar och har villagatans största umgänge.

Du står så med ögonen på ett par kråkor i väntan på att något ska hända.  Det är svartfåglar, gråfåglar, som ordnar sitt liv i människans närhet. Vintersjalen är färdigstickad, fuktad och utspänd. De sista maskorna lämnade stickan när de första flyttfågelsträcken drog mot norr. Vinter blir vår. Årstiderna har förlorat sin rytm. Vintergäcken knoppas runt dina fötter. Snödropparna är gamla redan. Rosmarinplantan har övervintrat i sin kruka på uteplatsen. Det har aldrig hänt förut.

När det skymmer bryter månen diset. Den är ny och blek som en avklippt nagel. Du ser den när du går genom skogen. En månskära och en förvildad krokus. Ett ögonblick stannar du till, det stora i det lilla, en reva i tiden. Du försöker finna orden i en stavelserytm, 5,7,5, men vare sig månen eller sjalen vill foga sig i dina tankar. Det är dina tankar som tynger träden, inte vintern. Att skriva är att tänka. Du tänker inte fullt ut.

Någon gång blir kroppen överordnad viljan. Symbolen för livskvalitet är en blond kvinna med eleganta glasögon. Hon saknar ålder, men inte pengar. Änglabarnen är blonda. Kvinnan som asketiskt formar sin kropp i motljus är blond. Ditt eget mörker tynger dig, men om någon frågar är det bra. Det är alltid bra. I köttets lust och själens obotliga ensamhet förlorar köttet lusten. The winner takes it all.

Du minns en dikt du läst och lärt. Den om varelsen i öknen som äter av sitt hjärta och finner välbehag i smaken. Stephen Crane. Joyce Carol Oates. Bittert som mitt hjärta. Det var länge sedan du läste den. -Du inte läst om den, fast du kanske borde, för att lära. Jämsides med det bittra hjärtat. En obscen fras du borde glömma. I morgon är alltid en annan dag. Believe in yourself. Be true to yourself. Det är alltid lättare när någon annan säger det. Tro på dig själv. Var sann mot dig själv. Men tiden går. Att göra rätt, men ända fel.

I öknen 
såg jag en varelse, naken, bestialisk,
vem, på hur på marken
Höll sitt hjärta i sina händer
och åt av det

Jag sa:
Är det gott, kompis?

Det är bittert, bittert, svarade han,
men jag gillar det för det är bittert
och för att det är mitt hjärta


Ord: Tid, tankar, tynger, tepåse, tamburin, tro, som möjligen dök upp

tisdag 4 mars 2014

Äkta

-Läser du en sådan där veckotidning igen?
-Mm. Det är som att läsa en läkarbok. Fullt med sjukdomar som man inte visste att man hade. Botemedel finns det också. Man kan bli hypokondrisk för mindre. Min väninna fick restless legs bara genom att läsa Året Runt. Här kan man testa sitt förhållande också. Är det äkta kärlek? Hur ofta får du blommor av din partner? Aldrig. Sällan. Ibland. Ofta.
-Och en kärleksfull partner kommer naturligtvis ofta med blommor?
-Så är det.
-Men du vill väl inte ha några blommor?
-Jag har faktiskt ärvt en kaktus. Nej, jag vill inte ha några snittblommor som står och vissnar. Skänk pengarna till Frälsningsarmén istället. Där gör de mer nytta.

måndag 3 mars 2014

Text till bild

-Vad skulle hända om en tärning inte har summan sju på motsatta sidor?
-Inte vet jag. Spelar det någon roll? Tärning som tärning, tänker jag.
-Så du svarar iallafall.
-Varför skulle jag inte?
-Det är inte långt kvar nu.
-Ärligt talat. Jag har läst. Du skriver inte som Hemingway, precis. Det är möjligt att du tror att du gör det, bara för att du skriver kort, men så är det inte. Jag saknar nerv i det du skriver. Det är för ängsligt. Folk vill för lite. Hemingway har närvaro i det han skriver. Något sensuellt, något som gör mig hungrig. Det blir inte isbergsteknik bara för man är kortfattad, snarare steril is i ett saftglas i ett kök utan getingar.
-Måste du hålla på med den där katten?
-Katten?
-Det där djuret äcklar mig. Du matar den med bitar från din tallrik.
-Än sen. Jag mår illa. Det är svårt för mig att äta. Den är hungrig.
-Vad förväntar du dig att jag ska skriva då? Något om oss?
-Om oss. Det händer väl inget mellan oss. Vi gör ju inte ens något längre.

söndag 2 mars 2014

Hatt

Han har fem silverringar i örat. Hon har kommit så nära att hon räknat dem med fingertoppen. Hatten skuggar hans panna. Den fick hon inte röra. Då skyggade han. Nästan, nästan kunde hon vila näsan de de blad av grönt bläck som virats av runt hans hals av Henrich på studio Via Dolorosa. På hans högra hand en gangster, skickligt tecknad med en nål i skinnet. Han eller hans drömmar. Hon rör vid den och säger:
-Jag skulle inte kunna. Det är inte smärtan, utan nålen som viner som en tandläkarborr.

De lämnar borden som fläckats av utspilld öl och går ut med nackarna böjda under trappvalven. Han tänder hennes cigarett och hon andas in den sträva röken. Nattdiset får henne att skälva.
-Jag har sett en ridolycka, säger hon. På förmiddagen när jag var ute med ESS, farsans hund. Jag hade kikaren med, för att kunna studera fågelsträcken. En kvinna red en fux mot en fallen stock. Hästen var skummig om bogen och slog sig fri från tygeln. Stocken låg i en sänka och hästen gick omkull i vätan. Den reste sig, men kvinnan låg kvar. Det var säkert en ridtävling. Några människor i självlysande västar skyndade till henne. En ambulans kom fram och hon bars ut på bår.
-Och hästen?
-Den leddes bort. Jag såg allt i kikaren. Hunden satt bredvid mig med nosen mot mitt knä.

Han fimpar cigaretten mot klacken och hon slår av askan på sin. På andra sidan gatan blinkar en ljuslist i fönstret på smörgåsbutiken. Baguetter. Smörgåsar. Sallader. Det är alltid smörgåsarna som blinkar. Rött. Blått. Månblekt. Grönt. Turkos.

-Tjena, Mackan.
Han höjer handen till en hälsning och hans vän kommer fram bakom hennes rygg. Vännerna slår handflatorna mot varandra och hon blir en tapetblomma mot stupröret. Det som finns kvar är hennes kameraväska. Mackan stirrar på den. Hans ögonvitor är röda som utspillt blod. Unkenheten dunstar från hans skäggstubb. Täckjackan hänger löst över hans axlar. Hon intalar sig att den är beige och inte solkigt vit. Han har mörkgrå joggingbyxor. De hålls samman av ett bomullssnöre i midjan. Käkarna är hårt sammanbitna. Armarna är spända, utan att han riktigt förmår röra på dem.
-Vi drar nu? Ska du med? Chilla?
-I helvete. Inga brudar, säger Mackan.
-Jag ska fota bandet som spelar, säger hon. Det är därför jag är här.

Mackan och tatuerade vän går över gatan. Ett par skyltfönster bort griper Mackan tag om den tatuerades armar och trycker honom mot glaset. De avstyr sitt bråk och försvinner om hörnet.

Morgonen därpå vaknar hon till tidningsrubriker. Två män i 25-års åldern har hittats döda i en lägenhet i Norrberga. Av utredningstekniska skäl är polisen förtegen om händelseförloppet.

lördag 1 mars 2014

Val

Min nye chef har rött hår och glest mellan tänderna. Han har flyttat ner från Stockholm för att vara nära sin döende far. Fadern har KOL och andas med svårighet genom en näsgrimma. Syrgastuben är hans ständige följeslagare. Inför sådana behjärtansvärda förutsättningar står tjänstetillsättningen öppen.

Den rödhårige har för vana att ställa sig bakom mig och kupa händerna runt mina bröst. Beröringen kan ske på hans tjänsterum när jag besöker honom i ett ärende, en tveksam faktura som ska attesteras eller en frågeställning i en skrivelse från våra uppdragsgivare, staten eller allmänheten, som behöver diskuteras. Det sägs att vi tjänar staten och allmänheten. Sanningen är att vi tjänar oss själva. Stöter vi på varann i kopieringsrummet rör han mig där. Han har tagit på mig i korridoren mellan våra rum. Hans andhämtning förändras när jag inte bär BH, när tyngden av mina bröst vilar fritt i hans hand och stöds av byglar och vadderat konstsiden. Det är något med hans kroppsdoft som gör att jag låter det ske. Den rödhåriges hals luktar hård tvål.

Stillsamma eftermiddagar kan vi komma att tala om hans hem. Han hyr en av flyglarna på Åkershofs herrgård, den lilla med holländskt tak. Om äppelträden i fruktträdgården kan han berätta med lakoniska ord. Sidensvansar kan han ha sett. Stjärtmesar. Dimman om hösten. Blommorna om våren. Getingarna om sommaren.

En lördagsförmiddag såg jag honom på Kooperativa. Hans rygg gungade under den gröna oljerocken en kort stund, innan jag förlorade honom ur sikte. Jag fick vänta vid charken innan jag fick min prinskorv och mortadella. Länge vände jag på en bit gorgonzola som låg omsluten av plast i ett tråg. Det var en svettig ost av yttersta kvalitet, men den var dyr för min kassa.

Det var först när jag kom ut ur affären jag kände värmen från den grillade kycklingen. Den låg i min ryggsäck och puffade mig i svanken. Ett ögonblick tänkte jag gå in, ursäkta mig och betala för varan, men jag avstod. Jag ville inte visa mig vare sig rättfärdig eller slarvig inför min chef så kycklingen fick stanna i sin ljumna foliepåse. Bokföringen gjorde mig dum, utan att betala sig väl.

Om aftonen satt jag med mitt pussel. Små valar av det slag som kallas delfiner. Tiotusen bitar i blå toner. Medan jag pusslade lyfte foten av locket till Chateau Chillon. Mina bara tår greppade om bitarna. Chateau Chillon har alltid saknat ett hörn. När jag pusslat mig trött lade jag mig raklång i sängen. Väggarna i min lägenhet är tunna som papper. Min granne ligger axel mot axel med mig. Jag föreställer mig att jag kör näven genom väggen och smeker hans mage. Den är luden och mjuk.