tisdag 31 december 2013

Gott Nytt År!

Familjen febrig
Förkylningen frodas
Fyrverkeriers frestelser falnar
Framför feberhallucinationerna
Fryst fläskfilé förbereds
Fin fruktsallad föreslås
Fyllan fånförvandlar folk
Fy för firandet
Falska föresatser fördöms
Fin framtid förväntas
För framtidsförvägrade finns få förhoppningar

Gott Nytt år, skrivarvänner! Ha en fin nyårsafton!


måndag 30 december 2013

Flerordspuff

Formlös ovanför kullen anas solen. Fågelsången tystas av dess blekhet. I  nätets kollektiva, näst intill olästa brevväxling har en vän skrivit att under året har han sett en räv på isen. Solen sliter isär min jacka och blottar min bröstkorg. Kom, säger jag. Följ mig in. Värm mig där, men vad du än gör. Dölj mina skitiga fönster. Vi kan dricka te tillsammans.

I minnet ligger vännen på golvet. Han är ett barn i en solkatt. Trasmattan bildar veck under hans knän. Fingrarna följer inslagen av klänning och skjorttyg. Farmor säger hårt om den bredaste randen. Det där är ett gammalt lakan bara. Vid vedspisen står kattens fat. Dess föda har torkat fast längs fatets urblekta bård av skära rosor. Min vän kväljs av kattmatens lukt. Han föreställer sig att han är en katt, den grårandige jägaren på flykt undan den tunga kängan som måttar mot revbenen, den som ger musen nåd och blir dess kamrat i logens virvlande ljus.

Den gångna vintern gick räven sedd över isen. Klorna gav fäste i frosten. Under det frusna sjöng det svartaste djup. Jag vill vara den räven, sedd av min vän, i min ensamhet, trasmattetolkaren. Vi båda har stått inför fågelmålarens öga. När vi möts skälver vi. Genomskinliga andas vi död och liv i samma andetag.


Formlös, oläst, räv, minne, ana

söndag 29 december 2013

Gräs

-Vad gör du?
-Jag statusuppdaterar på Facebook.
-Jag ser det. Varför tittar du inte på TV med mig?
-Men det gör jag ju. Jag sitter ju här i soffan.
-Det känns lite frånvarande när du inte bryr dig om mig.
-Men jag bryr mig. TV-programmen är så...Antingen är det Lasse Åberg eller också är det kungafamiljen.
-Men nu är det faktiskt Patrik Sjöberg på TV. Han har stoppat ner ansiktet i en genomskinlig plastback. Man ska se hur länge han kan hålla andan under vattnet. Vad skriver du på facebook?

-Jag sitter här med världens inte-finaste och njuter av det som är kvar av julen.
-Ischokladen förstår jag, men det andra...
-Men det är ju så. Bara för att du är den finaste som finns för mig,  så är det ju inte så för andra. De tycker något annat.
-Lite som att gräset inte är grönare på andra sidan?
-Så kan man se det.
-Ska du posta den där statusraden?

-Nej,  jag har redan raderat den. Jag gör så ibland. Skriver ner insiktsfulla saker på facebook, som jag raderar utan att posta. Lägg undan det där trasslet och kom hit nu.
-Det är inget trassel. Det är en julkula som jag stickar.
-Men vi har ju ingen gran.
-Jag tänkte lägga dem i en glasskål på bordet nästa jul.
-Du tänker alltså sticka flera?

fredag 27 december 2013

Konstigt

Asfalten fjädrar under fötterna. Det myckna regnandet har gjort marken porös. Granrötterna klamrar sig fast i rasbrantens moränjord. Ger de upp faller sluttningen ner över fyrtiotalsvillorna och tar husen med sig. Två män kommer ut ur dimman. Deras tunga steg får marken att vibrera. De går med öppna rockar och bär flaskor i händerna och andas med flämtande andetag.
"Kapar man bort delar blir figurerna snabbare", säger den ene. Trots att orden kommer stötvis verkar det som de är inbegripna i ett långvarigt samtal.

Jag noterar att den som går närmast trottoarkanten verkar ha rödblonda polisonger. På något konstigt sätt slår det mig att jag är ett uselt vittne. Det enda jag med säkerhet kan redogöra för är den egendomliga repliken och det faktum att dimmans små vattendroppar verkar dansa i det cirkelformade ljuset under gatlyktan. Deras yttre signalement är fördolt. Hunden iaktar dem med spetsade öron. En blank hinna täcker hennes ögon. Hon får beröm för sin ignorans, det att hon går rakt fram vid min sida. I rännstenen ligger en docksko av korallrött gummi och en daggmask som döden gjort svullen och blek.

torsdag 26 december 2013

B-ord

Begravning
Bettlare
Blommor
Begåvning
Brand

Radion på hyrbilen är kopplad till tändningslåset. När jag vrider om nyckeln startar radion. Det är inget jag bett om. Som förstenad stirrar jag på rödgraniten framför mig. Muren runt begravningsplatsen är ormatät och djävlahög. Alltid är det någon som säger det. Korsa oss kan vi inte göra. Några besvärjelser har vi inte. Jag har tagit farväl och sagt att jag har långt att resa. Äta kan jag göra på vägen. Det går bra. Alltid hittar jag något.

I ljusa kappor och rockar står de sista begravningsgästerna kvar på parkeringsplatsen. Att samlingen upplöses vid graven är inte sant. Den upplöses på parkeringsplatsen. Blodsbanden tunnas ut i duggregnet. Frånvarande lägger jag i backväxeln och vänder bilen på parkeringsplatsen. Utanför synfältet klibbar ett lönnlöv mot rutan. Fortfarande spelas Dan Anderssons "Kring tiggaren från Loussa" på radion. Jag vet att den börjar med bettlare och vägmän och underbara ting. Längtan bort föds i den och lydigt har jag svarat på dess frågor under flimrande lysrör i en skolsal på gymnasiet.

En sten väntar på datum och namn. Kistan av furu ligger i öppen jord med blomsterkransar och handbuketter. Ett liv. Min kusin. Jag lämnade. Han stannade. När det började gå fel vet jag inte riktigt. Studenten tog han aldrig. När vi var barn vred han runt skinnet på min handled i tusen nålar. Jag lärde mig att inte gråta. Lärarna sa jag var begåvad. Det var min räddning trodde jag då, min längtan bort. Den som en gång gått, kan aldrig vända åter. Jag går från en begravning över en parkeringsplats och  kör ovan i kroppen tillbaks mot Stockholm. Min kusin stannade, i den tacksammaste, ovärdigaste formen. Hemma.

En traktor kör långsamt på länsvägen. Jag tvingas sakta ner och följa dess tempo. Orvar cyklar mellan mig och traktorn. Han är naken så när som på ett par blanka Adidasshorts och ett par gröna gummistövlar. Musklerna ligger som plank längs ryggraden. Huden blänker i rött, svettig och fuktig av regn. Hans borstiga hår har hunnit bli grått. Nacken är stel som en flaska. Hans mor har en gård någonstans och han bor väl där. Dagarna tillbringas på cykeln.

Jag kör om och vidare. Orvar trampar om på traktorns insida. Begravningen kostade mig en semesterdag. En gång ville jag hjälpa. Nu administrerar jag och bevakar. Samhällets grindvakt. Paragrafryttare. Jag förtränger. Varje dag på väg till jobbet passerar jag migranternas tältläger. Jag läser om fattiga amerikaner på nätet och ser tiggarnas skyltar. Vredens Druvor kan jag inte läsa utan att börja gråta. Vad skiljer mig från Sarons Ros? Lokalradion sänder ett önskeprogram. Bertil vill höra De sista ljuva åren. Vem som tolkade Dan Andersson fick jag aldrig, inte heller vem som önskade. Jag stänger av radion.

onsdag 25 december 2013

tisdag 24 december 2013

God Jul!

Julstrumpan är en trevlig tradition. Den rymmer lite godis, en peng eller lott eller något annat smått. I år fick jag en stoppsvamp. Stoppsvampen är ett hjälpmedel avsett att underlätta strumpstoppning. Den ser ut som en svarvad träsvamp. Den här stoppsvampen var dekorerad med två handmålade flugsvampar och texten: Norge. Stopp hans hoser så strör han roser. Gör man ett bildsök på google på ordet hoser, för att bekräfta sin uppfattning om hemmafruar och tacksamma makar med blomsterbuketter i händerna, så får man upp bilder på män med ormar runt halsen.

God Jul, kära skrivarvänner. Jag är glad över min stoppsvamp.

söndag 22 december 2013

Klä

Jag tillbringade större delen av kvällen i en Carl Malmsten-soffa klädd med rosa tyg tillsammans med en man som hette Ove. Ove spillde vin på mig. Jag utgick från att jag hade en trevlig kväll. När vi hittade Ulf Lundells "Preskriberade romanser" i en back med vinylskivor blev jag sentimental på riktigt. Det var nog först då jag verkligen förstod vad Ove ville. Ove ville klä av mig.



lördag 21 december 2013

Längd och stimulera

På torget mätte den fryntlige, men ack så lomhörde charkuteristen upp längd efter längd med prinskorv. Lappen "åter i februari" fladdrade till i den jolmiga decembervinden. En vindögd schäferhund nosade på campingbordet med beställda skinkor. Tråg med julkorv av kundkretsen att döma speciellt avsedd för äldre damer med lurviga baskrar fyllde torgvagnens skyltdisk. Utan att lyckas försökte jag tänka något snuskigt om julkorven. Storleken och formen till trots såg den helt enkelt ut som gråblek korv med blankt, fuktigt skinn. Inte ens tanken på missfärgade aluminiumkastruller med skeva lock, skrynkliga ärtor och skalpotatis kunde få mig ur balans. Tålmodigt köpte jag min prinskorv och med den 2 hg kalvsylta.

Senare i TV-soffan funderade jag på om jag skulle berätta om mina tankar kring julkorven, men jag avstod. Det var något hypnotiserande med Svenska Akademins talrika avslutning inför en galaklädd kungafamilj som kämpade för att hålla sig vaken.

-Jag köpte prinskorv på torget idag, sa jag. Det var väldigt lång kö.
-Kunde du inte väntat med att köpa korv tills vi ska handla maten på Konsum? De har väl fin prinskorv där?Då hade du sluppit att köa.
-Jag har köpt kalvsylta också. Den var väldig köttig och jag fick den inslagen i brunt omslagspapper.
-Stämmer det att råsaftcentrifugen är årets julklapp?
-Mm, jag tror det. Vem köper en sådan? Jag vill inte stimulera den ekonomiska tillväxten genom att skaffa en råsaftcentrifug.
-Mina föräldrar köpte en bakmaskin 1988. Den blev aldrig använd.
-Man lär av sina misstag. Vem köper årets julklapp?
-Du.
-Sluta.
-Du köpte en mössa 2003 och jag kan svära på att du köpte en CD-skiva 1995.

Från TV:n  får jag veta att måsfinken förädlat sin sång i fångenskap. Burfågeln sjunger vackrare än sin vilde artfrände. I trygg fångenskap har den kunnat förfina sina kulturella egenskaper. Jag tänker fortfarande på julkorven och grubblar på vad själva fastigheten till julkrubban tagit vägen. Den borde finnas i källaren.

torsdag 19 december 2013

Välja bort

Margareta står bakom disken på VSH, Välgörenhet Som Hjälpers loppmarknad i lagerlokalen på Södra Industriområdet. Birgitta har lämnat en kasse med malmljusstakar, salladsskålar och inramade vykort. I förtroende har hon sagt att man samlar på sig så mycket och att det känns fint att kunna hjälpa. Hennes man som är läkare jobbar extra på vårdcentralen, trots att han gått i  pension. Över julen kommer barn och barnbarn hem från Kungsholmen och Lerum. Margareta vänder sig till nästa besökare.

Han knölar ner mössan i fickan på täckjackan som så uppenbart är köpt på VSH och böjer på nacken.
-Jag ha bord, säger han och ser ner på disken. Vill lämna bord.
-Jaha. Vad för bord? Nya?
-Begagnade.
-Är de använda?
-Ja.
-Var kommer de ifrån?
-Ett har jag köpt på loppis.
-Vi kan inte ta emot...
-Ni ta ju emot saker och vill ha och kan hämta. Stå så på lappen.
-Men det måste ni väl förstå att vi inte kan ta emot vad som helst. Hur skulle det se ut? Det får inte bli för fullt i butikslokalen och vi har inget lager. Gamla saker...Det måste vara fint här.
-Det andra bordet är nytt.
-Jaha.
-Det komma från JYSK. Kosta 8000. Nytt. Fint bord.
-Jag får väl prata med Göran då. Han kanske kan hämta det ena, men det är verkligen inget vi vill göra. Det gamla får du slänga.

Mannen som försökt skänka varor går ut genom dörren. En poster med ett afrikanskt barn fladdrar till i vinddraget. Ge med glädje står det på affischen. Margareta tar tacksamt emot en kasse med bokklubbsböcker av en kvinna i päls. Lysrörsbelysningen får deras diamantringar att skimra.

(en text på temat - välja bort)

onsdag 18 december 2013

Suger, tanka

Gulgrön spökmåne
Böjer sig mot marken
Andas på grenar
Suger på molntrasorna
Månskenet varslar illa

(jag är inte riktigt vän med den där himlakroppen, full gör den mina nattdrömmar till mardrömmar)










tisdag 17 december 2013

Platta

Löpsedeln 2, fortsätter gårdagens bildpuff. Kan läsas fristående.

Efter stigningarna i skogen och den branta nedförslöpan ner mot vägen leder löpspåret in på det platta partiet genom Ebbarps dubbelgård och fram till idrottsplatsen. Trots att vi inte sprungit mer än 2,5 kilometer har jag blodsmak i munnen. Benen är stumma av mjölksyra. Knät värker. Strax innan målfållan ser jag Jakob och Tobias. De är på väg åt fel håll, bort från idrottsplatsen, upp mot den övergivna jordkällaren i skogsdungen. Tobias kastar en urdrucken Festis-förpackning på marken.
-Man får inte skräpa ner, säger Jakob med överlägsen röst och sparkar till kartongen. Kom igen, då. Dribbla.
De fatjas till Jakob vinner eller ledsnar och fortsätter upp mot kullen.

Jakob går ett halvt steg före Tobias. Han är lång och välbyggd och nästan ett helt huvud längre än mig. De flesta lärarna brukar dra sig för att säga till honom. På något sätt lyckas han alltid slingra sig undan. Han spelar hockey och tränar med de som är äldre än honom. Ett löfte sägs det. Pappan är bankdirektör och Jakob verkar vara van att få det han pekar på. Tobias vet jag inte mycket om. Bollkille han också. På något sätt känner jag på mig att något är fel, men jag är för trött efter språngmarschen, för att följa efter dem upp på kullen. Jag låtsas som ingenting och nålar av mig min begagnade nummerlapp och lägger den i en låda, innan jag går bort till korvståndet.

Lina dyker inte upp i skolan efter helgen och inte heller veckan därpå. Trots att hon inte gör mycket väsen av sig så är det en elev som jag fäst mig vid. Hon bryr sig och försöker och kämpar verkligen med sina stickade vantar. Jag får höra att hon varit sjuk och tydligen varit inlagd. Någon gång i december skymtar jag henne i korridoren. Sen flyttar hon till sin pappa i en annan stad. Vi får dödsbudet på planeringsdagen, första dagen efter julledigheten. Hon dog den 26. Mamman önskar att vi inte nämner något i skolan.

måndag 16 december 2013

Text till bild

Pernilla står vid startfållan och delar ut nummerlappar. Hon slätar ut dem med handen och fäster dem med säkerhetsnålar. Nummerlapparna kommer ursprungligen från en nedlagd orienteringstävling. Göran har sparat dem år efter år, för att använda i samband med Löpsedeln,skolan årliga välgörenhetsjogging. Margareta har samlat in våra startavgifter, 100 kr för varje lärare och tjugo kronor från varje elev, för att skänka dem till något behjärtansvärt ändamål, Rädda Barnen, cancerforskningen eller någon nyligen inträffad katastrof. Det känns aldrig bekvämt för mig att lämna pengar till välgörenhet. Jag köper mig fri med en dålig smak i munnen.

Wilmer har gjort en knut i varje hörn på sin nummerlapp och trätt den på huvudet. Han står framför mig tillsammans med Milena, som bär Jugoslaviens sönderfall mellan sina sammanbitna käkar och Hilda som för tillfället har färgat håret blått. De väntar på att Göran ska sjasa ut dem i spåret runt Stamsjögölen. Ingen av dem har bytt om till träningskläder. De har jeans och huvtröjor och Conversekängor på fötterna. Göran skruvar på sig när han ser Wilmers hopskrynklade nummerlapp.

-Det är otäckt i skogen, säger Wilmer och slingrar sig som en maktfullkomlig reptil framför Göran.
-Jag är rädd, fortsätter han med barnslig pojkröst.
Sedan svarar han sig själv man en grov manlig stämma:
-Du ska inte vara rädd. Tänk på mig som får ge hem från skogen ensam efteråt. Det behöver inte du göra.
-Dina peddoskämt, fnittrar Hilda. Du är inte klok, Wilmer.
-Ta på nummerlappen nu, säger Göran.
-Nej, jag vill ha den så här. Jag behöver den som skydd mot vildsvinen.
-Men här finns väl inga vildsvin?
-Nej, där ser du.

Pernilla skickar iväg Wilmer, Milena och Hilda. Till min förvåning så joggar de faktiskt ett stycke. Göran stryker svetten ur pannan och torkar av händerna på sina gröna prasselbyxor. Som sista lärare ger mig ut i skogen tillsammans med Marita och Jörgen. Löpsedeln lockar alltid fram något aggressivt inom lärarkåren. Trots att det sägs att alla ska vara med på sina egna villkor finns det en nervärderande ton kollegerna emellan, där var och en ska framhäva sig själv. Jag skulle vilja springa och löpträna med maraton som mål. Tro mig det finns inget som jag hellre skulle vilja än att vara lång, blond och vältränad och rusa omkring i tajt trikå med en vippande hästsvans i nacken. Nu är jag liten och mörklockig och har problem med knäna. Springa går inte alls.

Wilmers skämt får  mig att känna mig obehaglig till mods. Han för krig mot lärarna och gymnastikläraren Göran är den som hamnat i skottlinjen. Wilmer går på hans lektioner, men vägrar byta om och säger att det är av solidaritet med de barn som inte har råd med idrottsutrustning. Vi kommer aldrig i kapp Wilmer och hans tjejkompisar i skogen. Jag gissar att de tagit en genväg ner mot målet för att slippa hela rundan.

söndag 15 december 2013

P-ord

Ord

Puss
Panna
Pepparkaka
Ponny
Pepparmint

Mening

Petra pussade plötsligt ponnyn Pepparmints panna.

Dikt

Läpparna nuddar pannan
En puss som smakar pepparkaka
Själens tomrum söker närhet
I beröring
I förening
Tomheten begär att fyllas ut


fredag 13 december 2013

Lapp

  1. Googla igenom hela internet på jakt efter ett recept
  2. Fundera på om du överhuvudtaget ska baka just den sorten
  3. Inse att receptet inte verkar finnas på internet
  4. Ta fram den flottiga lådan med receptlappar
  5. Bläddra förbi absurditeter som "Jannnes mormors julkorv", Pepparkakshjärtan med lagom mycket mjöl och en gratäng som uppenbarligen innehåller allt, köttfärs, potatischips, fett, kolhydrater och E-nummer (när, när jag ens på idén att jag skulle vilja laga den?)
  6. Hitta receptet och inse att kakan  inte alls heter Sockerkringlor, Smålandskringlor eller ens Kringlor. Sockerringar heter den. I ingressen står det t om en typisk västgötakaka. Det ante mig. En smålänning skulle aldrig komma på att blanda vetemjöl och grädde på det sättet. Sockerringar från Västergötland. Jag svär på att de smälter i munnen, men ska jag baka dem? Räcker det inte med...?
  7. Den som söker har finnar. http://www.hittarecept.se/r/sockerringar-11844620.html Kakan smakar utkylda finrum, tunna kaffekoppar och hemkokt saft.
  8. Även den nämnda julkorven kan hittas med hjälp av Google. 

torsdag 12 december 2013

Lös

Fortsätter ett par tidigare puffar, bör kunna läsas fristående. I de första delarna ska några estetelever göra en musikvideo.

Marja har dragit Emil och Allan intill sig. De kryper runt i soffans dubbelsängsbreda divandel. Med ett skratt lånar hon Emils glasögon de stora bågarna får henne att likna en sekreterare i en amerikansk film, familjeflickan som blir vild och vacker, så fort hon släpper lös håret och sätter på sig kontaktlinser. Emil ler och trär sin mössa över hennes panna. Trots att han är varsam med Marja kan han inte släppa Allan med blicken.

Jag sitter tillsammans med Julian i den del av sittgruppen som faktiskt liknar en soffa. Vi har ställt våra vinglas på soffbordet. Det ser ut som en stor porslinsskål med trälock. Jag undrar om locket går att lyfta av och om Marjas familj gömt något i bordet. Marjas sätt får mig att skaka på huvudet. Förstår hon inte hur det är ställt med Emil och Allan? Fast de har tjejer, så dras de ändå till varann. Jag känner mig så hjälplös inför dem. Det verkar bara som det är jag som fattar. Mina tankar skvätter som lösgrus mot revbenen. Det är klart att människor ska få älska vem de vill. Jag bryr mig om torterade bögar i Ryssland och hotade afrikanska homosexuella och vet att vår samhällslärare är...Det stör mig inte. Emil och Allan får mig att känna mig som jag drunknar i cylinderformat akvarium på en turistanläggning där ingen ser mig. Jag har åsikter som jag inte får ha och känner mig liten och tillintetgjord, dömd att alltid vara i underläge.

Julian reser sig upp och går bort till matsalsmöblemanget i burspråket. Jag ser att hälarna på hans strumpor är nötta. Han tar gitarren och sätter sig vänd mot fönstret. Den tilltagande skymningen får fönstren att bilda en spegel runt honom. Jag följer efter. Vare sig Emil, Allan eller Marja bryr sig om att vi går. Kamerautrustningen står kvar sen inspelningen. Vi åt och började dricka och ingen brydde sig om att ta vara på sakerna. På bordet står en kandelaber med tända ljus. Jag sätter mig vid Julians fötter och borrar ner händerna i mattan. Den handknuten och rutig som ett lapptäcke. Garnet skimrar som ett mosiakfönster. Jag känner igen hans sånger, Running out of time och  Black Dog. Gitarrspelet blir enklare nu, sprödare och mer avskalat, när han inte har tillgång till någon förstärkare och några pedaler som kan påverka ljudet. Tekniken sitter i hans fingrar. Framför mig blir han ett med det han gör.

I stan och på skolan säger alla att Julian kommer vara med i Idol, men inte vinna. Någon av platserna två till fem är vikta för honom, placeringarna för dem som ska satsa på sin musik och kommer slå igenom på sikt. Jag känner mig sorgsen där jag sitter hos honom. Kanske vill jag ha honom så, hos mig, slippa dela honom med 1209 visningar på You-tube och en olöst kyrkogårdsscen i vår amatörvideo.

-Nora, säger han. Du är fantastisk på att lyssna. Vet du det?
Han ställer undan den svarta akustiska gitarren och reser sig upp.
-Kom.
Jag ställer mig mitt emot honom.
-Är jag dum nu? Får jag? säger han och drar mig intill sig.
Jag ser hans  ögon som jag aldrig sett ett par ögon förut. De är gröna som mossa och fyllda av svarta stavar. Blodådrorna bildar ett nät under den tunna huden på kinderna. Hans läppar är smala och jordgubbsröda. Jag trär in händerna under hans second-handkavaj och känner ryggmusklerna mot min handflata. Tjejer jag pratar med brukar säga att han är lite för knubbig, lite för kort och satt, men nu, nu är han nära mig och hans hand smeker min nacke...


tisdag 10 december 2013

Varm

Ett par estetelever håller på och gör en musikvideo, forts två tidigare puffar, bör kunna läsas fristående.

Jag tassar runt i huset när Emil och Allan filmar Marja på hennes rum, som är stramt geometriskt och inrett i svart- och vitt. Någonstans i det eleganta kommer det att rinna teaterblod från hennes handflata och bilda ett sorgset budskap till Julians sång, Running out of time. Jag dröjer mig kvar i badrummet. Golvvärmen får det grå skiffergolvet att hetta under mina fötter, så varmt är det. Tjocka frottéhanddukar hänger över en handdukstork. Jag lyfter en parfymflaska som står på en hylla bredvid den vägghängda toalettstolen och väger flaskan i handen. En säregen doft av blommor, mysk och vanilj vidgar mina näsborrar. Det är den parfym som Marja brukar bära. På henne luktar den sött, som karameller. Ett ögonblick funderar jag på att låta den midnattsblå flaskan falla mot golvet, bara för att se vad som händer, men jag besinnar mig och stänger locket. Kristallerna på flaskhalsen glittrar mot mig. Jag fingrar på spegeln till badrumsskåpet och undrar om människor brukar rota efter hemligheter och mediciner i andras skåp eller om det bara är en myt att det sker. Vill man veta om sömntabletter, antidepressiva och starka värktabletter eller ens om ens klasskompisar tar P-piller?

Marjas mamma står i köket och lagar mat till oss. Den vida polokragen på kashmirtröjan ligger draperad på hennes nyckelben. Hon har knutit ett förkläde sytt av ett tyg med stiliserade konturer av äpplen runt midjan. I äpplet som hamnat ovanför naveln huserar en mask. Jag har svårt att släppa den med blicken. Kycklingfiléerna ser dödsbleka ut mot det svarta kaklet. De flottiga baconskivorna ringlar sig över skärbrädan. Tyskölen står på kylning i det rostfria kylskåpet. Jag handhälsar och niger nästan och sväljer rimordet på mitt namn, det förhatliga från högstadietiden och säger:
-Nora.
Resten kommer nästan automatiskt, fast jag får kramp i magen och mina drömmar känns allt mer ihåliga. Jag vet inte ens om det är mina drömmar eller någon annan som pratar genom min mun. Efter studenten ska jag till Norge för att jobba och sen ska jag söka till scenskolan.
-Marja har också funderat på Norge, säger hennes mamma. Ni kanske kan göra sällskap? Sen funderar hon på att läsa konstvetenskap så hon kan jobba som värderare på Bukowskis. Mäklare är en annan dröm hon har. Att kombinera heminredning med mäklaruppdrag. Hon har sådan fallenhet för det vackra.
Jag vill inte säga att jag har en farsa som stuckit till Tromsö och att jag tittar på svartvita bilder på nätet för att få en skymt av Cora Sandel, eller att jag har en jämngammal halvbror som överlevt.

Julian har satt sig i vardagsrummet. Han har dragit fram en stol från matsalsmöblemanget och satt sig i burspråket med gitarren. Sjön och himlen utanför sluter sig runt honom. Jag ställer mig vid bordskanten och ser på honom.
-Jag skulle vilja filma i en lite ruffigare miljö, säger han. Det är så perfekt här. En barscen eller en tunnelbaneperrong, kanske. Men det här blir nog bra. Har du sett den här kåken?
Han plockar fram sin surfplatta och jag ställer mig bakom honom. Hans fingrar smeker fram bilder på ett gult hus i Falköping. Inredningen är så plottrig att varje bildpunkt verkar bestå av ett prydnadsföremål. Under bordet i hallen sitter en samling stentroll i ett röse. Köksluckorna har dekorerats med uppklistrade pizzakartonger.
-Det verkar vara mycket kärlek i det huset, säger jag.
Julian rodnar.
-Faktiskt. Fast det ser så märkligt ut, fortsätter jag.
-Eller en sådan där gillestuga från 70-talet med träfärgade väggar och grön heltäckningsmatta. Det skulle vara fräckt. Ibland finns sådana hus till salu. Det skulle vara kul att filma i ett sådant. Göra en video. Vet du om Emil och Allan löst kyrkogårdscenen?

måndag 9 december 2013

Rik

Fortsättning från igår. Ett par estetelever ska göra en musikvideo. 

Vi står på den cirkelrunda stenplätten utanför Behållaren och väntar. Det utanpåliggande trapphuset utanför Real kallas så. In- och utvändigt får ytterst lite ändras i den anrika byggnaden. Några samhällsvetare i första årskursen släntrar ner genom spiraltrappan. En papperssvala dalar ner mot taket på den sällan använda handikapphissen i trappans centrum. Vi ska hem till Marja för att fortsätta med videon till Julians låt. Det är Marjas idé att vi ska vara hos henne. Jag hade tänkt mig en mörkare och mer mystisk miljö, men förlorade mina tankar till Allan och Emil, som regisserar videon. Julian har en akustisk gitarr med sig och ska filmas med den. Min svarta spetsklänning ligger nedknölad i ryggsäcken tillsammans med timglaset och en petflaska California White som jag tappat ur boxen hemma. Vi säger inget om det, vare sig jag eller mamma. En halvliter är inte mycket, jag får dricka snabbt om jag ska fyllna till, men mer vågar jag inte ta.

Moa och Greta från ettan på Samhäll-Natur kommer ut genom behållarens automatiska dörr. Greta ger Allan en kram och han kråmar sig framför henne.
-Kom nu, säger Moa och drar i sitt lockade hår. Jag fryser.
Hon börjar gå därifrån och Greta småspringer efter med flätan dunkande mot ryggen som ett litet hjärtslag.
-Hur länge var du och Moa ihop? frågar jag Emil.
Emil granskar mig. Han tiger alltid en stund innan han svarar. Det verkar som han funderar på om det är värt att svara på min fråga eller inte. Väntan skaver i munnen på mig. Det känns som käften är fylld med metallskrot som häftar vid tänderna och skaver mot kinderna.
-Ett tag. Det är bra nu. Med henne också. Vi är vänner.
Han tittar på Allan istället för mig när han pratar om Moa och Allan möter honom med värme i blicken.

Emils syster kör oss och utrustningen hem till Marja. Hon bor på Norrby Udde, det område som förr kallades Skuldkusten, men nu får oss att tiga eller använda dess rätta namn, Sjövägen på Norrby Udde.. Efter filmningen ska vi festa, är det sagt. Jag är med och jag kommer stanna kvar, fast det är långt att gå från Norrby Udde in till stan. Den svagt upplysta gångvägen får mig att tro att jag kommer möta en galning som mördar och våldtar och lämnar mig skändad att dö i en snödriva, trots att det fortfarande är barmark. Stannar jag kvar och sover över på festen för att gå hem i dagsljus finns alltid risken att någon lägger sig hos mig och gör sin berusade kropp till sin vare sig jag vill eller inte. Man blir kallad hora sen och polisen eller de man tror är ens vänner vill veta av en mardrömmar och ångest. Jag har ingen mamma som sover lätt, de nätter jag är ute, för att vakna och hämta. Någon bil har vi inte.

söndag 8 december 2013

Text till bild

Vi får vara i den gamla bibliotekstrappan. Den blev kvar när skolan byggdes om och mynnar mot en blinddörr bakom en bokhylla i biblioteket. På väggarna i trapphuset finns sådant som inte får röras och ska bevaras i all framtid, Hilding Hermanssons bleksiktiga målningar av blomster och unga från 1907.  Jag står med ett timglas i handen och huttrar i min svarta spetsklänning, köpt på Erikshjälpen för sjuttio kronor. Utgifter är något som jag hatar. Sjuttio spänn för en klänning. Tjugotvå för en kopp kaffe. Pengar jag betalar för att få vara med. Allan flyttar runt spotlightarna, som ska riktas mot min kropp och Emil följer med cirkelrund skärm som hänger på ett stativ. Filmkameran står uppställd och väntar. Både Emil och Allan har tunna toppluvor och snäva, rutiga skjortor. Emils stålbågade glasögon  räcker ner på halva kinden. Allans vaxade skägg som får honom att se vuxen ut. Jag väntar och ser sanden rinna ner i genom timglaset. Den påminner mig om malda ben och trasiga tänder. Det var den julen, sa mamma. Ska jag till tandläkaren blir det inte pengar till annat. Vi satt och glodde på något poänglöst TV-program som sänkte vårt IQ till 30 när hon bet av tanden. Framför oss på soffbordet stod en bunke med lösgodis, Willys billiga. Hon tog ett gult tennisrack och bet av skaftet. Skaft, slagyta och blod. Jag gillar ju inte ens den sorten, konstaterade hon.

-Hur går det? frågar jag Emil och Allan, för att slippa säga, jag som valde estet för att jag trodde det skulle vara kul, men nu får jag ju bara stå här och vänta.
-Bra, svarar de till slut. Kan du låta bli att rotera timglaset. Vi vill se hur sanden rinner ut och behöver göra många tagningar.
-Jag låter bara sanden rinna, säger jag. Hur lång tid tar det? En timme?
-Det heter ju timglas? säger Emil.
-Fast min farmor har ett med rosa sand som man kan koka ägg efter, säger Allan och drar handen över sin skäggiga haka.
-Rosa sand, som rinner, säger Emil och fnissar. Har hon det i sommarhuset? I Mollösund?
Allan lägger sin hand på Emils armbåge och jag känner mig ännu obehagligare i min spetsklänning.
-Hur vill du ha dina frukostägg? Kokta, stekta eller befruktade? säger Allan och ser Emil djupt in i ögonen.      
Vi ska göra en musikvideo till Julians band. Låten heter Running out of time och det är väl där jag kommer in, med timglaset. Jag satt med när de skrev manus till videon. Vi höll till på Café Skafferi med kaffe och idéer på bordet. Julian kallade mig Magica de Hex och jag vet inte om det var vänligt menat, om han tycker att hon är god eller ond, eller mest ser ut som ett skämt. Jag sa att vår tid rinner ut och om vi ska göra avtryck är det nästan försent. Livet tar slut vid tjugo. Överallt på skolan hänger planscher med lyckade elever. Lina läser till civilekonom i Skövde. Patricia ska bli socionom. Alva jobbar på reklambyrå. Patrik har egen byggfirma. Som en extrahälsning till oss esteter; Martin spelar i musikalen Fame. Det går att lyckas. Krille som går på soc får ingen poster. Det finns ingen plats för honom i vår skolanda.

Julian sa att hans sound är unikt. Han vill ha fram en känsla av en svensk vårbäck som porlar fram över den amerikanska prärien. Orden fick mig att tänka på dränkta smågnagare och lera. Running out of time handlar om en ung kvinna som skriver med blod från sin handflata, sa jag och såg mig själv i den rollen. Allan, eller om det var Emil, tog min idé och gav rollen till Marja. En blondin med hjärtformat ansikte ska rista med blod. De fattar inte hur orimligt det är. En blondin med hjärtformat ansikte kan inte bära den rollen. Hon är för vacker för att behöva blöda.

lördag 7 december 2013

Blå

Jag tappade bort min blå hemstickade mössa. När jag återfann den, vilade den trädd över en upp- och nedvänd blomkruka på Röda Korsets Julbasar. Någon av frivilligarbetarna hade försett den öronlappar av gamla grytlappar delade på mitten och prytt den med röda tofsar. Jag köpte inte tillbaks mössan. Av någon anledning vill jag minnas att den kliade.

onsdag 4 december 2013

Dagens

Varje dag satte den duktiga tanten en ära i att vara riktigt kreativ. Så gick det som det gick. Hon efterlämnade flera kartonger med styvstärkta virkade svanar, skålar och ljusmanchetter. Vid ett tillfälle hade hennes alster uppmärksammats i en tävling i en veckotidning. Där fick hennes virkade kaffekoppar tröstpris. Tanten hade sparat flera nummer av tidningen.


Ord: duktig, tant, ära, kreativ, redig

tisdag 3 december 2013

Klaga

Det var jag som fick farmor Gretas syskrin. Det var kurbitsmålat för att se gammalt ut och stod på svarvade ben. Greta hade det alltid i köket, som jag minns från de gånger vi där. Änkepension och hemsömnad, så länge det fanns något att sy åt Kratz Herrkonfektion. Vi fick nöja oss med hembakat, sa hon och vi fick sitta stilla i det grå köket. Köksluckorna var grå och  försedda med snabellås. Linoleumgolvet var hårt och kallt och mönstrat med vita linjer. Hon hade kallskafferi, fast hon bodde i lägenhet. På botten stod en läskback där vi fick välja mellan Pommac och Loranga. Det sades sällan mycket de gånger vi var där.

Jag ställde undan syskrinet nästan så fort jag fått det. Bland bråten i det fanns några trådrullar av trä och ett par sockskaft stickade av hårda små maskor. Fötterna var utslitna och bortklippta. Jag funderade på att använda dem som handledsvärmare och bära dem som något slags tecken på att jag var jag och en del i en kedja som löpte från generation till generation. Det blev aldrig av att jag använde dem. Kanske var jag rädd att tappa bort dem, eller helt enkelt rädd för att få frågor.

På jakt efter en stoppnål öppnade jag skrinet. Att stoppa strumpor var något jag fått för mig att jag skulle lära mig. Jag började rota runt. De gulnade notisen från tidningen där det stod att hon gift sig kände jag igen sedan tidigare. Att pappa var född fyra månader för tidigt var lätt att räkna ut. Det var sådant som vi aldrig pratade om i vår familj. Jag hittade ett nålbrev med stoppnålar och lade det på källargolvet bredvid skrinet. I glipan mellan botten och skrinets bakvägg satt ett annat tidningsurklipp. Jag kilade loss det sköra pappret. Det verkade komma från en veckotidning. Att klaga är som att sitta i gungstol, man har något att göra, men man kommer ingenstans, stod det. Ovanför texten fanns en skämtteckning på en vildsint stickande gumma och de handskrivna orden Gungstolen hjälper mot yrsel, borta bra men hemma bäst, vad ska man bort att göra?



måndag 2 december 2013

Ses

Jonathan och Ellinor (del 6)

Jonathan ligger nära mig och smeker mig i sitt sökande efter försoning. Han har frågat om tavlan, en fullständigt rimlig fråga, eftersom jag placerat den i vårt sovrum. Inom mig samsas två berättelser, två skilda svar. Det enkla sannolika och det som kanske hänt. För att vinna tid trycker jag skinkorna närmare hans skrev.

Jag hittade tavlan på innergård. Den stod lutad mot en sopcontainer. De putsade fasaderna med sina oregelbundna fönster och utanpåliggande trapphus slöt sig kring mig som en ask. Från en öppet fönster hörde jag en melodislinga där en hes röst förkunnade att "Nobody sings the blues like Blind Wille McTell". Jag lyfte upp tavlan och höll den i händerna. Handflatorna vilade mot de synliga penseldragen på duken. Fingrarna greppade runt spännramens hyvlade virke. Jag stod där och tvekade. Mitt hjärta bultade i takt med målningens energi.
-Förlåt.
Någon har ställt sig bakom mig och lagt sitt pekfinger på mitt skulderblad.
-Förlåt, svarade jag och vände mig om. Den bara stod här. Jag såg den från gatan.
-Den är min.
-Jag tycker om den, ska inte ta den. Men varför står den här?

Mannen som stod framför mig ryckte på axlarna. Han var kortvuxen, tjugofem, trettio, någonting, yngre än jag och klädd i en blå grötjacka och en färgfläckig T-shirt. Näsan var krokig och ringlade som en grusväg genom ansiktet. Ögonen satt tätt ihop. Trots att han iaktog mig finns det något slutet hos honom. Jag kom att tänka på en hare som löper i skogsbrynet längs en ogallrad granskog.
-Jag är glad att du tycker om den, sa han. Vi går och tar en öl. En kompis har ett källarförråd här och jag tillgång till det. Jag ska bara ställa undan tavlan så går vi sen.
Han lyfte tavlan ur mina händer och försvann med den. Jag stor kvar, förstenad och väntande.

Vi beställde stora stark för fyrtio kronor på ett ställe som kallade sig Mala Strana och slog oss ner under en väggmålning som föreställde Chateau Chillon. En tung man med rastaflätor följde sin egen rytm och slog takten mot bardisken. När han vände sig mot mig såg jag att han var sminkad som en katt. Jag drack mig rusig och orädd och fingrade på gummibandet som höll samman min nye väns flätade bockskägg. Han krafsade på min bröstkorg och sa att allt finns inom dig och att han måste bort. Han lärde mig meditera utan att tänka och svor på att tomheten var det eftersträvansvärda, trots att andlighet var ett opium för folket. Hans sätt och andas och rysningen som gick genom hans kropp inför ordet opium, fick mig att tro att han ägde kännedom om olika droger och behärskade dem på samma sätt som en ormtjusare behärskar en reptil. Vi skildes åt utanför krogen, jag och han som lärt mig vikten av att kunna famna ett träd och se havet genom att andas det, utan löften om att ses. Våra kyssar var innerliga och skygga och han tunga och händer mot min rygg, blev ett minne att hungra över.

Lägenheten var tom när jag kom hem. Jonathan jobbade över. Han gjorde ofta det. Jag antog att det var Gaby han träffade, fast han inte ville erkänna det. Jonathan kom in från en joggingrunda strax efter att jag lagt mig och låtsades sova. Han duschade länge innan han kröp ner hos mig. Berusningen hade släppt mina hämningar och vi låg med varann, och jag bad om det som jag inte alltid begär, det förbjudna, som jag måste straffas för.

Tavlan kom sen. Jag fick den med posten och hämtade ut den i en rörig ICA-butik. Det låg ett brev i försändelsen. Någon som hette Kim berättade att han var bättre nu och var på Gotland en tid, men inte hade några pengar. Det fanns ett kontonummer i brevet och en begäran om femtonhundra - tvåtusen kronor. Jag vet inte om det var tavlan jag funnit på gården jag fått, eller om det var en snarlik, men den bar mitt namn nu, som en rebus. L i NOR.

Jonathan smeker mina bröst. Jag känner hand glida längs det glansiga tyget på BH:n. Bröstvårtan styvnar under vadden och längtar efter hans hand och mun. Han har frågat om tavlan. Jag lägger mig på rygg för att vända mig mot honom innan jag svarar:
-Tavlan? Jag har hittat den på Myrorna. Jag tyckte den var fin. Fyrtio kronor. Det kan den väl vara värd?

SLUT

söndag 1 december 2013

Klättra och två

Ellinor och Jonathan (del 5)

-Får jag lägga mig bredvid dig, Ellinor, säger jag. Krypa intill dig. Känna att det är vi två.
Hon ligger med ryggen mot mitten av dubbelsängen och svarar inte. Jag klättrar runt henne och lägger mig tätt intill henne med näsan mot hennes nacke. Hästtaglet i madrassen formar sig efter min höft. Hon ligger med uppdragna ben och jag föser mina knän i hennes knäveck. Värmen från hennes kropp för min lem att styvna. Jag vet inte om hon märker det.
-Älskade lilla människa, säger jag. Förlåt. Jag menade inget illa.
Hon svarar fortfarande inte, men jag känner att hon slappnar av.

Det känns som om jag skulle vilja se oss så, nära, försonade, tillitsfulla. Jag skulle vilja lyfta som en ängel, se oss lite från ovan och stryka en tröstande hand över paret som ligger stilla i dubbelsängen. Vi har inte ens spegel i sovrummet. Jag föreslog det en gång, men Ellinor vägrade.
-Inte så, sa hon. Det går inte att sova då.  Om det fanns en spegel skulle jag aldrig kunna. Mina föräldrar hade. Det är hemskt...
Jag skulle vilja se oss framför en spegel. Hon på alla fyra, hopkrupen som ett liten djur, med ansiktet vänt mot mig eller spegeln. Min kropp mot hennes. Hon gränsle över mig. Fullständigt fri. Det späda mot det resliga. Nu har hon ställt en tavla på byrån i vårt sovrum. Jag frågar försiktigt:
-Vad är det där för tavla? Var kommer den ifrån?