Lös

Fortsätter ett par tidigare puffar, bör kunna läsas fristående. I de första delarna ska några estetelever göra en musikvideo.

Marja har dragit Emil och Allan intill sig. De kryper runt i soffans dubbelsängsbreda divandel. Med ett skratt lånar hon Emils glasögon de stora bågarna får henne att likna en sekreterare i en amerikansk film, familjeflickan som blir vild och vacker, så fort hon släpper lös håret och sätter på sig kontaktlinser. Emil ler och trär sin mössa över hennes panna. Trots att han är varsam med Marja kan han inte släppa Allan med blicken.

Jag sitter tillsammans med Julian i den del av sittgruppen som faktiskt liknar en soffa. Vi har ställt våra vinglas på soffbordet. Det ser ut som en stor porslinsskål med trälock. Jag undrar om locket går att lyfta av och om Marjas familj gömt något i bordet. Marjas sätt får mig att skaka på huvudet. Förstår hon inte hur det är ställt med Emil och Allan? Fast de har tjejer, så dras de ändå till varann. Jag känner mig så hjälplös inför dem. Det verkar bara som det är jag som fattar. Mina tankar skvätter som lösgrus mot revbenen. Det är klart att människor ska få älska vem de vill. Jag bryr mig om torterade bögar i Ryssland och hotade afrikanska homosexuella och vet att vår samhällslärare är...Det stör mig inte. Emil och Allan får mig att känna mig som jag drunknar i cylinderformat akvarium på en turistanläggning där ingen ser mig. Jag har åsikter som jag inte får ha och känner mig liten och tillintetgjord, dömd att alltid vara i underläge.

Julian reser sig upp och går bort till matsalsmöblemanget i burspråket. Jag ser att hälarna på hans strumpor är nötta. Han tar gitarren och sätter sig vänd mot fönstret. Den tilltagande skymningen får fönstren att bilda en spegel runt honom. Jag följer efter. Vare sig Emil, Allan eller Marja bryr sig om att vi går. Kamerautrustningen står kvar sen inspelningen. Vi åt och började dricka och ingen brydde sig om att ta vara på sakerna. På bordet står en kandelaber med tända ljus. Jag sätter mig vid Julians fötter och borrar ner händerna i mattan. Den handknuten och rutig som ett lapptäcke. Garnet skimrar som ett mosiakfönster. Jag känner igen hans sånger, Running out of time och  Black Dog. Gitarrspelet blir enklare nu, sprödare och mer avskalat, när han inte har tillgång till någon förstärkare och några pedaler som kan påverka ljudet. Tekniken sitter i hans fingrar. Framför mig blir han ett med det han gör.

I stan och på skolan säger alla att Julian kommer vara med i Idol, men inte vinna. Någon av platserna två till fem är vikta för honom, placeringarna för dem som ska satsa på sin musik och kommer slå igenom på sikt. Jag känner mig sorgsen där jag sitter hos honom. Kanske vill jag ha honom så, hos mig, slippa dela honom med 1209 visningar på You-tube och en olöst kyrkogårdsscen i vår amatörvideo.

-Nora, säger han. Du är fantastisk på att lyssna. Vet du det?
Han ställer undan den svarta akustiska gitarren och reser sig upp.
-Kom.
Jag ställer mig mitt emot honom.
-Är jag dum nu? Får jag? säger han och drar mig intill sig.
Jag ser hans  ögon som jag aldrig sett ett par ögon förut. De är gröna som mossa och fyllda av svarta stavar. Blodådrorna bildar ett nät under den tunna huden på kinderna. Hans läppar är smala och jordgubbsröda. Jag trär in händerna under hans second-handkavaj och känner ryggmusklerna mot min handflata. Tjejer jag pratar med brukar säga att han är lite för knubbig, lite för kort och satt, men nu, nu är han nära mig och hans hand smeker min nacke...