måndag 2 december 2013

Ses

Jonathan och Ellinor (del 6)

Jonathan ligger nära mig och smeker mig i sitt sökande efter försoning. Han har frågat om tavlan, en fullständigt rimlig fråga, eftersom jag placerat den i vårt sovrum. Inom mig samsas två berättelser, två skilda svar. Det enkla sannolika och det som kanske hänt. För att vinna tid trycker jag skinkorna närmare hans skrev.

Jag hittade tavlan på innergård. Den stod lutad mot en sopcontainer. De putsade fasaderna med sina oregelbundna fönster och utanpåliggande trapphus slöt sig kring mig som en ask. Från en öppet fönster hörde jag en melodislinga där en hes röst förkunnade att "Nobody sings the blues like Blind Wille McTell". Jag lyfte upp tavlan och höll den i händerna. Handflatorna vilade mot de synliga penseldragen på duken. Fingrarna greppade runt spännramens hyvlade virke. Jag stod där och tvekade. Mitt hjärta bultade i takt med målningens energi.
-Förlåt.
Någon har ställt sig bakom mig och lagt sitt pekfinger på mitt skulderblad.
-Förlåt, svarade jag och vände mig om. Den bara stod här. Jag såg den från gatan.
-Den är min.
-Jag tycker om den, ska inte ta den. Men varför står den här?

Mannen som stod framför mig ryckte på axlarna. Han var kortvuxen, tjugofem, trettio, någonting, yngre än jag och klädd i en blå grötjacka och en färgfläckig T-shirt. Näsan var krokig och ringlade som en grusväg genom ansiktet. Ögonen satt tätt ihop. Trots att han iaktog mig finns det något slutet hos honom. Jag kom att tänka på en hare som löper i skogsbrynet längs en ogallrad granskog.
-Jag är glad att du tycker om den, sa han. Vi går och tar en öl. En kompis har ett källarförråd här och jag tillgång till det. Jag ska bara ställa undan tavlan så går vi sen.
Han lyfte tavlan ur mina händer och försvann med den. Jag stor kvar, förstenad och väntande.

Vi beställde stora stark för fyrtio kronor på ett ställe som kallade sig Mala Strana och slog oss ner under en väggmålning som föreställde Chateau Chillon. En tung man med rastaflätor följde sin egen rytm och slog takten mot bardisken. När han vände sig mot mig såg jag att han var sminkad som en katt. Jag drack mig rusig och orädd och fingrade på gummibandet som höll samman min nye väns flätade bockskägg. Han krafsade på min bröstkorg och sa att allt finns inom dig och att han måste bort. Han lärde mig meditera utan att tänka och svor på att tomheten var det eftersträvansvärda, trots att andlighet var ett opium för folket. Hans sätt och andas och rysningen som gick genom hans kropp inför ordet opium, fick mig att tro att han ägde kännedom om olika droger och behärskade dem på samma sätt som en ormtjusare behärskar en reptil. Vi skildes åt utanför krogen, jag och han som lärt mig vikten av att kunna famna ett träd och se havet genom att andas det, utan löften om att ses. Våra kyssar var innerliga och skygga och han tunga och händer mot min rygg, blev ett minne att hungra över.

Lägenheten var tom när jag kom hem. Jonathan jobbade över. Han gjorde ofta det. Jag antog att det var Gaby han träffade, fast han inte ville erkänna det. Jonathan kom in från en joggingrunda strax efter att jag lagt mig och låtsades sova. Han duschade länge innan han kröp ner hos mig. Berusningen hade släppt mina hämningar och vi låg med varann, och jag bad om det som jag inte alltid begär, det förbjudna, som jag måste straffas för.

Tavlan kom sen. Jag fick den med posten och hämtade ut den i en rörig ICA-butik. Det låg ett brev i försändelsen. Någon som hette Kim berättade att han var bättre nu och var på Gotland en tid, men inte hade några pengar. Det fanns ett kontonummer i brevet och en begäran om femtonhundra - tvåtusen kronor. Jag vet inte om det var tavlan jag funnit på gården jag fått, eller om det var en snarlik, men den bar mitt namn nu, som en rebus. L i NOR.

Jonathan smeker mina bröst. Jag känner hand glida längs det glansiga tyget på BH:n. Bröstvårtan styvnar under vadden och längtar efter hans hand och mun. Han har frågat om tavlan. Jag lägger mig på rygg för att vända mig mot honom innan jag svarar:
-Tavlan? Jag har hittat den på Myrorna. Jag tyckte den var fin. Fyrtio kronor. Det kan den väl vara värd?

SLUT

8 kommentarer:

  1. Ja fyrtio kronor var den värd!

    SvaraRadera
  2. Det finns flera intressanta bottnar i din berättelse.

    SvaraRadera
  3. Vaddå "SLUT"? Det är ju nu det börjar! Skitbra text, lätt och djup. För övrigt anser jag att meningen: " För att vinna tid trycker jag skinkorna närmare hans skrev." är... tja... skitbra.

    SvaraRadera
  4. Mörkare än det du brukar skriva tycker jag. Lite subtilt fast ändå rättfram snyggt.
    tycker om
    Nästan som att twittra en dagbok

    SvaraRadera
  5. Gillar hur du byggt upp berättelsen och slutet :)

    SvaraRadera
  6. Åh jag tyckte om Jonathan och Ellinor, säger som Maria - vaddå slut????

    SvaraRadera