Flerordspuff

Formlös ovanför kullen anas solen. Fågelsången tystas av dess blekhet. I  nätets kollektiva, näst intill olästa brevväxling har en vän skrivit att under året har han sett en räv på isen. Solen sliter isär min jacka och blottar min bröstkorg. Kom, säger jag. Följ mig in. Värm mig där, men vad du än gör. Dölj mina skitiga fönster. Vi kan dricka te tillsammans.

I minnet ligger vännen på golvet. Han är ett barn i en solkatt. Trasmattan bildar veck under hans knän. Fingrarna följer inslagen av klänning och skjorttyg. Farmor säger hårt om den bredaste randen. Det där är ett gammalt lakan bara. Vid vedspisen står kattens fat. Dess föda har torkat fast längs fatets urblekta bård av skära rosor. Min vän kväljs av kattmatens lukt. Han föreställer sig att han är en katt, den grårandige jägaren på flykt undan den tunga kängan som måttar mot revbenen, den som ger musen nåd och blir dess kamrat i logens virvlande ljus.

Den gångna vintern gick räven sedd över isen. Klorna gav fäste i frosten. Under det frusna sjöng det svartaste djup. Jag vill vara den räven, sedd av min vän, i min ensamhet, trasmattetolkaren. Vi båda har stått inför fågelmålarens öga. När vi möts skälver vi. Genomskinliga andas vi död och liv i samma andetag.


Formlös, oläst, räv, minne, ana