B-ord

Begravning
Bettlare
Blommor
Begåvning
Brand

Radion på hyrbilen är kopplad till tändningslåset. När jag vrider om nyckeln startar radion. Det är inget jag bett om. Som förstenad stirrar jag på rödgraniten framför mig. Muren runt begravningsplatsen är ormatät och djävlahög. Alltid är det någon som säger det. Korsa oss kan vi inte göra. Några besvärjelser har vi inte. Jag har tagit farväl och sagt att jag har långt att resa. Äta kan jag göra på vägen. Det går bra. Alltid hittar jag något.

I ljusa kappor och rockar står de sista begravningsgästerna kvar på parkeringsplatsen. Att samlingen upplöses vid graven är inte sant. Den upplöses på parkeringsplatsen. Blodsbanden tunnas ut i duggregnet. Frånvarande lägger jag i backväxeln och vänder bilen på parkeringsplatsen. Utanför synfältet klibbar ett lönnlöv mot rutan. Fortfarande spelas Dan Anderssons "Kring tiggaren från Loussa" på radion. Jag vet att den börjar med bettlare och vägmän och underbara ting. Längtan bort föds i den och lydigt har jag svarat på dess frågor under flimrande lysrör i en skolsal på gymnasiet.

En sten väntar på datum och namn. Kistan av furu ligger i öppen jord med blomsterkransar och handbuketter. Ett liv. Min kusin. Jag lämnade. Han stannade. När det började gå fel vet jag inte riktigt. Studenten tog han aldrig. När vi var barn vred han runt skinnet på min handled i tusen nålar. Jag lärde mig att inte gråta. Lärarna sa jag var begåvad. Det var min räddning trodde jag då, min längtan bort. Den som en gång gått, kan aldrig vända åter. Jag går från en begravning över en parkeringsplats och  kör ovan i kroppen tillbaks mot Stockholm. Min kusin stannade, i den tacksammaste, ovärdigaste formen. Hemma.

En traktor kör långsamt på länsvägen. Jag tvingas sakta ner och följa dess tempo. Orvar cyklar mellan mig och traktorn. Han är naken så när som på ett par blanka Adidasshorts och ett par gröna gummistövlar. Musklerna ligger som plank längs ryggraden. Huden blänker i rött, svettig och fuktig av regn. Hans borstiga hår har hunnit bli grått. Nacken är stel som en flaska. Hans mor har en gård någonstans och han bor väl där. Dagarna tillbringas på cykeln.

Jag kör om och vidare. Orvar trampar om på traktorns insida. Begravningen kostade mig en semesterdag. En gång ville jag hjälpa. Nu administrerar jag och bevakar. Samhällets grindvakt. Paragrafryttare. Jag förtränger. Varje dag på väg till jobbet passerar jag migranternas tältläger. Jag läser om fattiga amerikaner på nätet och ser tiggarnas skyltar. Vredens Druvor kan jag inte läsa utan att börja gråta. Vad skiljer mig från Sarons Ros? Lokalradion sänder ett önskeprogram. Bertil vill höra De sista ljuva åren. Vem som tolkade Dan Andersson fick jag aldrig, inte heller vem som önskade. Jag stänger av radion.