Klaga

Det var jag som fick farmor Gretas syskrin. Det var kurbitsmålat för att se gammalt ut och stod på svarvade ben. Greta hade det alltid i köket, som jag minns från de gånger vi där. Änkepension och hemsömnad, så länge det fanns något att sy åt Kratz Herrkonfektion. Vi fick nöja oss med hembakat, sa hon och vi fick sitta stilla i det grå köket. Köksluckorna var grå och  försedda med snabellås. Linoleumgolvet var hårt och kallt och mönstrat med vita linjer. Hon hade kallskafferi, fast hon bodde i lägenhet. På botten stod en läskback där vi fick välja mellan Pommac och Loranga. Det sades sällan mycket de gånger vi var där.

Jag ställde undan syskrinet nästan så fort jag fått det. Bland bråten i det fanns några trådrullar av trä och ett par sockskaft stickade av hårda små maskor. Fötterna var utslitna och bortklippta. Jag funderade på att använda dem som handledsvärmare och bära dem som något slags tecken på att jag var jag och en del i en kedja som löpte från generation till generation. Det blev aldrig av att jag använde dem. Kanske var jag rädd att tappa bort dem, eller helt enkelt rädd för att få frågor.

På jakt efter en stoppnål öppnade jag skrinet. Att stoppa strumpor var något jag fått för mig att jag skulle lära mig. Jag började rota runt. De gulnade notisen från tidningen där det stod att hon gift sig kände jag igen sedan tidigare. Att pappa var född fyra månader för tidigt var lätt att räkna ut. Det var sådant som vi aldrig pratade om i vår familj. Jag hittade ett nålbrev med stoppnålar och lade det på källargolvet bredvid skrinet. I glipan mellan botten och skrinets bakvägg satt ett annat tidningsurklipp. Jag kilade loss det sköra pappret. Det verkade komma från en veckotidning. Att klaga är som att sitta i gungstol, man har något att göra, men man kommer ingenstans, stod det. Ovanför texten fanns en skämtteckning på en vildsint stickande gumma och de handskrivna orden Gungstolen hjälper mot yrsel, borta bra men hemma bäst, vad ska man bort att göra?