torsdag 30 juni 2016

Alster

Faster Märtas bohag stod utspritt i auktionslokalen. Besökarna trängdes och kommenterade föremålen och gjorde sig en bild av den de trodde hon varit. Rolf stod framme vid podiet. Han hade kommit ner från Stockholm och drivit igenom att allt skulle säljas via Bomans auktioner. Då kunde var och en köpa det den ville efter Märta och det skulle inte bli något bråk. Han hade fjällrävenbyxor i samma färg som skägget och vandringskängor från Lundhags. I handen hade en kartongbit med ett kundnummer på, så han kunde handla på kredit och betala efter auktionen.

Mamma och pappa stod i ett hörn och såg mulna ut. Det var mamma som tagit hand om Märta det sista åren. Kristallkronan med rosa sammetsskärmar över glödlamporna hängde på en provisorisk krok. Jag visste att mamma och pappa pratat om den, men de trodde att den skulle bli för dyr, även om de skulle få ut pengar från dödsboet.

Märtas broderade alster visades längs ena långväggen. De stora, broderade dukarna hängde med klädnypor på en tvättlina. Flera generationers hemvävda handdukar låg i prydliga buntar om sex. Lakan och örngott var prydligt manglade och märkta i vitt med Märtas initialer.
-Hon kunde sy hon, sa någon.
-Mycket gick till syföreningen också, sa en annan. Det är bara en bråkdel som finns kvar.
-Tänk så mycket förspilld kvinnokraft.

Lådor med diverse stod på golvet. Jag böjde mig ner och hittade Märtas sykorg. I den låg ett oskrivet vykort från Alsters herrgård och ett påbörjat strumpskaft i färggrant raggsocksgarn. I botten låg en påbörjad bonad med texten:


 Kom liljor och akvileja, kom rosor och salvia!
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd. 

Orden fick mig att tänka på Märtas syster, hon som dog ung. 

Auktionisten klev upp på podiet. Med hög röst redogjorde han för auktionsvillkoren. Jag sökte mig till mina föräldrar.
-Kommer vi att köpa något? undrade jag. 




onsdag 29 juni 2016

Undermedvetet

På hemvägen tog jag ofta vägen förbi antikvariatet och blomsterbutiken. De två butikerna låg tillsammans på en tvärgata bredvid en park. Väderbitna korgar med säsongens blommor fyllde trottoaren utanför blomsteraffären och antikvariatet skyltade med tummade böcker. Ibland såg jag innehavarna i samspråk. Floristen strök händerna över sitt förkläde och antikvariatets innehavare askade ur sin pipa mot husväggen.

När jag såg deras äktenskapsannons i tidningen blev jag inte förvånad. Kanske hade jag anat det tycke de fattat för varandra undermedvetet. Blomsteraffären hade skyltat med röda rosor bundna med brudslöja och i antikvariatets skyltfönster hade den läderinbunda hembygdslitteraturen fått ge vika för dikter om kärlek.

tisdag 28 juni 2016

Text baserad på bok

Inspirationsmening: Tack, men jag vet vart jag ska.

1850 emigrerar de två engelska systrarna Grace och Honor från England till USA. Grace ska gifta sig med en man från hemtrakten som redan emigrerat och Honor följer med sin syster för att komma över besvikelsen efter en bruten förlovning. Under resan avlider Grace och den blyga och reserverade Honor blir ensam i det nya landet. Med tiden kommer hon i kontakt med "the underground railway", en hemlig organisation som hjälper förrymda slavar att fly från sydstaterna och norrut. Den som ertappas med att hjälpa slavar kan sättas i fängelse eller drabbas av höga böter.

Det jag skrivit är ett referat av handlingen, inte någon text inspirerad av boken. På något sätt har boken fängslat mig mer än brukligt. Inledningsvis är den detaljerad och författaren fördjupar sig i detaljer. Bokens huvudperson, Honor, är en skicklig sömmerska och hon syr bl a lapptäcken. Det krävs nästan att läsaren är road av sömnad för att inte tråkas ut. Personerna kring Honor är alla mer färgstarka och fängslande av vad hon är. Där finns den arrogante slavjägaren Donovan och hans syster modisten Belle Mills och en rad andra människor som Honor möter under sin resa.

Jag kan inte inspireras till en egen text av någon mening i boken. Den har fäst sig i mitt hjärta och lämnat det där tomrummet efter sig, som en bra bok kan göra. Kanske är det så att jag ska till biblioteket och försöka hitta någon ny bok som förtrollar mig, nu eller sen. Tack, men jag vet vart jag ska. Jag ska leta efter en bok att läsa.

En text inspirerad av Tracy Chevalier - Den sista fristaden.

söndag 26 juni 2016

Rimligt

Doktorsvillan var större än vad som var rimligt för ett sådant litet samhälle som Älghult. De små egnahemsvillorna med sina vidlyftiga trädgårdar och de låga 60-talsvillorna i rött tegel låg utspridda runt om och påminde om en utspilld ask med häftstift. Älghults fåtaliga hyreshus föreföll alla mindre i storlek än själva villan. Vårdcentraler och landstingsadminstration till trots, doktorsvillan i Älghult bestod och den beboddes av en läkare. Villan låg på en kulle omgiven om en parkliknande trädgård. På trappan av röd granit prålade agaveplantor i formgjutna urnor av järn. Två pelare som kunde vara hämtade från en grekiskt tempel bar upp balkongen som skuggade huvudentréns pardörrar. Ibland kunde doktor Hedqvist själv skymtas på balkongen med en grogg i näven.

En lördagsförmiddag tog jag cykeln ner till Älghults centrum. Anita stod utanför Röda Korsets secondhandbutik och skakade en tom insamlingsbössa. Bredvid satt en rumänsk tiggare med keps. Det är egentligen inget fel på Älghultsbornas insamlingsvilja. De köper postkodlotter och ringer till insamlingsgalor på TV och en gång har det till och med anordnats en bussresa till Bingolotto i Göteborg. Problemet när det ska samlas in pengar är bara att Älghultsborna inte är så många till antalet.

-Vet hon, sa Anita och lät insamlingsbössan guppa upp och ner. Jag har sett doktor Hedqvist handla på ICA. Han köpte toalettpapper. Så nu vet jag vad doktorn själv torkar sig med i rumpen.
Anita är sådan. Hon drar sig inte för att vara vulgär och skämtar gärna om sin kropp och sin vikt, sådant där som jag själv tycker känns en smula skamfyllt och helst vill undvika. Allt var lättare förr - jag också, är sådant som Anita kan säga. Det finns inte en sjukdom i Älghult, som hon inte känner till. Greta har slutat med sina statiner. Hon blev så dålig av dem. Så nu väntar hon bara på en hjärtattack. Stackarn kan inte sova på nätterna. Hon är så orolig för hjärtat. 

Jag köpte ett par fläskkotletter och några vinterpotatisar på ICA. På hemvägen passerade jag doktorsvillan. Doktorn själv var ute och lekte med en terrier i trädgården. Du brunvita hunden studsade upp och ner med en tennisboll i käften.  Jag kunde inte låta bli att undra om Anita visste vad som ägde rum i doktorsvillan. Både en och två gånger har jag sett hennes dotter bege sig dit och hon var inte där för att hjälpa doktorn att städa om man säger så.

lördag 25 juni 2016

Harmlös

Facebook påminner mig om gamla minnen.
-Titta en ormvråk.
-Nej, mamma. Det är en kärrhök. Ormvråken har en helt annan form på vingarna.
En ganska harmlös betraktelse, men ändå ett förgängligt minne, som skulle varit bortglömt om det inte var för den enkla noteringen.

Idag skulle jag kunnat skriva.
-Mamma. Valpen har just tillverkat en fullskalemodell av sjön Sommen på golvet i vardagsrummet.
Men det skrev jag inte. Jag skrev inte någonting.

fredag 24 juni 2016

Trevlig midsommar!

Morgon var åskvarm och klibbig. Luften stod stilla. Fukten hängde i luften. En nattfjäril slog mot asfalten. Två harar med regnblöta pälsar gjorde parken till sin. Från naturreservatet hördes en gök som inte kunde gala, kokokokot, lät den. Annars var morgonen kråkornas och skatornas. Min närvaro var oväsentlig. SMHI siar om lokalt åska och regn till eftermiddagen. Jag vågar inte tänka på vad jordgubbarna kostar,så jag skickar någon annan  att handla.

Trevlig midsommar!

torsdag 23 juni 2016

Ängslig

Socialpsykologen rekommenderar
Hur den ängsliga personen ska hanteras
Inge den en känsla av tillit
Hjälp den att relatera
Försök få den att sätta ord på sin oro
Var inte sarkastisk
Inte heller ironisk
Försök få den ängslige att söka hjälp
Ängslighet kan tränas bort
Tillåt dig inte att bli förtryckt av den ängslige
Överraska dem inte
Diskutera inte världsläget med dem
Berätta inte om din egen oro

Socialpsykologi är en vetenskap som definieras som ett försök att förstå och förklara hur en människas tankar, känslor och handlingar påverkas av den faktiska, inbillade eller underförstådda närvaron av andra.

Intalar mig att det är lite fint att vara ängslig, lite mysigt, som att vara invirad i en rymlig kofta.

Om man bär världens bördor på sina axlar och tar ut allting i förskott, så kanske det inte inträffar.

onsdag 22 juni 2016

En mörk sjö av smärta

Det är väl inte en
Mörk sjö av smärta
Som hemsöker mig
Snarare något som liknar
Ringar på vattnet
Som sprider sig
Genom kroppen
Från en nerv i kläm
Eller något ännu värre
Det började som ett ryggskott
Och det blir inte bättre
Oavbruten förlossningssmärta
Känns det som


(och det är självupplevt ifall någon undrar)

måndag 20 juni 2016

Härma

Henrik är inte hemma och jag äter. Jag gör det när jag är ensam. Glass. Kladdkaka. Yoghurt. Ost och kex. Den här gången blir det en kesokaka med sylt och grädde, gjord efter ett recept jag bara skulle prova för jag var nyfiken på det. Jag är knappt medveten om vad jag gör. Ätandet tar överhand och jag äter tills det tar slut. Ikväll äter jag framför TV:n. En kabel-kanal visar Hemsökta hem.

Programledaren är en medelålders kvinna med långt grått hår och batikfärgad klänning. Hon besöker ett par i 30-årsåldern. De verkar bo utanför Herrljunga. Han har snaggat hår och hon är kortklippt. Båda har samma utstående ögon och påminner om en sådan där liten spanielhund som alltid viftar på svansen. De verkar härma varandra. Säger den ena något så upprepar den andra det. Båda har identiska tatueringar på underarmen. Hemmet är prytt med afrikanska masker, dödskallar och prydnadssvärd.
-Det började när vi flyttade hit, säger kvinnan.
-När vi flyttade hit började det, säger mannen. Strax efter att vi flyttat hit, började det.
-Det började alltså när ni flyttat hit, säger programledaren.
-Inte riktigt, säger kvinnan. De som bodde här innan oss, sa att de märkt något i huset. Köksluckorna gick inte att stänga ordentligt.
-Köksluckorna gick inte att stänga ordentligt, säger mannen. Men vi har renoverat köket och luckorna går upp av sig själv.
-Luckorna går upp av sig själv.

Programledaren lämnar paret och reser iväg för att hämta en andeutdrivare. Det är en skallig man med slokmustasch. Redan i bilen börjar han få föraningar och programledaren ser skärrad ut. Man ser hur de svänger av vid den gula ladan och fortsätter förbi ruinerna av sågverket där Göran blev av med sin hand när han bara var 17. De fortsätter längs en grusväg. Huset som ägs av det unga paret ligger vid vägs ände. Jag känner så väl igen det. Eternitplattorna har bytts ut mot en laserad träfasad. Gräset växer högt framför ladugården. Åsarna blånar bortom sjön. Det var där jag tillbringade en stor del av min barndom. När mamma inte orkade med mig skickade hon mig till moster Anita. Jag fick åka ensam på tåget från Göteborg.

Andeutdrivaren går in i huset. Han sveper med händerna framför sig och vädrar med näsan.
-Axel, säger han. Axel. Det finns en man som heter Axel. Han vill inte lämna den här platsen. Axel säger att han ska ha det som tillhör honom.
-Jag har ont i axeln, säger kvinna.
-Jag har ont i min axel, säger mannen.
-Det är otroligt, säger programledaren. Vilket samband.

Programledaren tar paret i hand. Tillsammans ska de driva ut Axel och föra honom över till andra sidan. Jag är osäker på om de lyckas.

I slutet av programmet bedrivs någon form av arkivforskning. Syftet är att bevisa att Axel levt på platsen. De hittar ingen med det namnet på gården och det kommer de inte att göra. Axel bodde inne i samhället och han kom ut på helgerna och ibland på veckorna. Det var Anita han ville ha. Värjde hon sig, kunde han ta mig.



fredag 17 juni 2016

Pinsam

-Mamma. Mina kompisars studentflak har kommit med på en lista över Sveriges bästa studentflak. Titta. Här är ett bildspel på internet. Där ser man en bild på lastbilen utanför Dressman. På detta flak, har alla 20 centimeter slak.
-Jag såg det, men jag fattade inte vad det betydde. Det kändes mest som en nödrim.
-Vad pinsam du är. Fattar du inte vad 20 centimeter i slakt tillstånd  betyder, så får du skylla dig själv.

torsdag 16 juni 2016

Vitsen

Martina står vid ett av de runda borden i konferensanläggningens cafédel. Hon är klädd i en chockrosa tunika och vita tights. Sandalerna har remmar som snörs runt vristen. Erika noterar att hon verkar befinna sig i mitten av sitt sällskap. Hon skrattar och de andra verkar lyssna på henne. 

Den vita marmorn och de stora glasytorna som vetter mot något som verkar vara en sankmad sprider en råkyla inomhus. Erika huttrar. Under kavajärmen har håren på armarna rest sig upp. Hon står tillsammans med Ulrika och Bettan. De dricker kaffe ur pappmuggar och har tagit varsin fralla med en tunn gurkskiva ovanpå osten. Smöret smakar konstgjort och ligger i en klump mitt på brödbiten. Sorlet gör det svårt för Erika att uppfatta vad bordssällskapet säger. Inte för att det spelar någon större roll. Ulrikas sätt att umgås är att alltid vända sig till någon och utesluta någon annan. 

Erika funderar på att gå fram till Martina och säga att hon känner igen henne från facebook, där Martina skriver fräscha statusuppdateringar, delar underfundiga bilder och redogör för sina litterära ambitioner, men hon tvekar. Hon förstår inte riktigt vitsen med det. "Jag känner igen dig från facebook", låter så fattigt. Och "det är du som alltid brukar gilla", får det att kännas som hon inte har något liv. 

tisdag 14 juni 2016

Oundviklig

På trottoaren
En kritad
Hopphage
Rutor från 1-10
Men inget bo
Och ingen sten
Som låser rutor
Lagom för små fötter
Drabbades av
Den oundvikliga lusten
Att hoppa

söndag 12 juni 2016

Innebär

Såg ett övergivet studentflak
På grusplanen utanför Willys
Dekorerat med lakan med namn
Och skämt om fylla och lärare
Och björkslanor som börjat sloka
Dagen efter
Med allt vad det innebär

fredag 10 juni 2016

Idéer

Bokhyllan
Fylld, oordnad
Påminner, inspirerar, minns
Idéer som präglat tillvaron
Livshändelser

torsdag 9 juni 2016

Extrem

Johannes har skaffat en tatuering under vintern. Han har magrat och lagt sig till med skägg och bär en tunn mössa, trots att vi är inomhus.  Pizzerian har stenväggar och fönster i markhöjd. Från radion hörs Riks-FM. Vid bardisken sitter en medelålders man med rakad hjässa. Han bär rosa skjorta och armband av guld. Chinosbyxorna är skrynkliga. Ordlöst tappade pizzeriaägaren upp en stor öl och sköt fram den mot honom.
-Jag betalar sen, sa mannen. När jag är klar.

I hörnet finns en liten scen. På väggen hänger en affisch med en kvinnlig trubadur, känd från Västervik. Någon har ritat ett hjärta på postern. Hon famnar sin gitarr. Spelningen har redan varit.

Jag försöker intala mig att Johannes tatuering inte är extrem. Det är en half-sleeve i den stil som kallas old-shool. Dödskallar och rosor. Den är bara så främmande för mig. Han har använt sitt farsarv för att bekosta den och anlitat en konstnär som använder människors hud istället för duk. Det har gjort ont och han har valt smärtan.

Vi har inte setts sedan han var hemma i julas. När vädret blev bättre lånade jag Mats ärtgröna Citroën och körde upp till Örebro med bilen fylld med mat som jag lagat i förväg och som skulle vara lätt att värma. Pulled pork, Köttgryta. Det är bara att ta potatis eller ris till. Köttbullar, fast mammas köttbullar är en illusion från 1950-talet. Jag kan inte göra köttbullar. De är oregelbundna och faller gärna sönder.

Det är billig skinka på pizzan, mörkrosa strimlor som påminner om daggmaskar. Jag petar bort
pizzabotten.
-Det är inte brödet, man blir tjock av, säger Johannes. Det är fettet i fyllningen.
-Man blir tjock av bröd, säger jag. Numera blir man det. Förresten så tål jag inte mjöl.
-Jag ska satsa på bemanningsföretag, när jag är klar med min examen, säger Johannes. Det finns de som hyr ut socionomer nu. De betalar bra. Hyrsocialsekreterare. Kommunerna kan inte rekrytera. Några veckor eller någon månad i någon kommun. De betalar boendet. Hässleholm. Varberg.
Jag känner att jag längtar efter Mats.

onsdag 8 juni 2016

Vacker

Anja sitter vid skrivbordet. Regnet har dragit in från sydväst och jagat den kvalmiga åskvärmen på flykten. I morse hörde hon en gök. Den gol i söder. Hon rös av obehag och intalade sig att det bara var gammalt skrock, att södergök är dödergök. Fönstret står på glänt och en ofördärvad kåre söker sig in genom springan och smeker hennes händer. Skrivbordet är gammalt, vackert, men inte särskilt bekvämt. Ekträt är tungt och moget och lådorna prydda med sirliga mässingshandtag.

För två år sedan satt hon så här, en försommardag då regnet drog in. Schäfern som hon format till sin egen skugga låg på trasmattan och sov. Nu som då gnydde den i sömnen. I drömmen slog den svansen mot golvet. Hon skrev om sin kärlek till en man, som sades vara vacker. Han tog hennes ord och slet henne i stycken. Bit för bit åt han henne. Åtrån gjorde henne blind. Hon förbannade sin hjälplöshet och tvingade sig att se, älskaren, den blonda kvinnan som var så mycket yngre än honom och skälvande fanns vid hans sida, den nya kvinnan han inte ville låtsas om...Det sägs att den blonda kvinnan skriver på en bok...Själv har Anja förlorat orden. Han tog dem med sig. Utan honom finns inget skapande. Lojt läser hon om kennlar och hundar på Blocket. Maria har skaffat valp. Hon säger att den ligger på rygg i hennes knä och suger på hennes tumme.

tisdag 7 juni 2016

Satsa

Studentvecka
Ungdomarna är så påtagligt närvarande
De som satsat på sig själva, sina studier, kroppar och relationer
Och de som inte förmått att göra det
Pengarna rinner iväg, baler, fester, maskerader
Mästarnas mästare
Ölbrännboll
Alkohol
Sen då?
Jag känner mig som en skugga
I någon annans värld
Saknar riktning och kompass
Just nu
Facebook påminner mig om ett minne
För två år sedan åt jag säsongens första jordgubbar
De var utsökta och de godaste jordgubbar jag ätit
På daghemmets gräsmatta satt en hare och en kråka
Tillsammans den kvällen
Om inte facebook påmint mig
Skulle jag glömt haren och kråkan
Trots att jag svurit på att bära bilden i mitt minne
Läser mest om träning av djur  just nu
Delfinerna hoppar, äter fisk och glider genom vattnet
Det känns så behändigt

torsdag 2 juni 2016

Gamla

Loppismöbler
Skänks, säljs
Nötta, skavda, användbara
Soffor, köksbord, stolar, bokhyllor
Halvgamla

onsdag 1 juni 2016

Text till bild

En silvergrå Golf passerade förbi busshållplatsen på Ekbladsgatan där jag stod och väntade på Anna. Den körde långsamt och jag noterade att baksätet var nedfällt för att ge större lastutrymme. Bagageutrymmet var fyllt med kartonger. Löst ovanpå papplådorna låg några pocketböcker och ett smörpaket. Jag slogs av det egendomliga i kombinationen.

Jag var ute i god tid. Anna skulle hämta upp mig. Tillsammans skulle vi resa till Arlanda, för att sedan flyga vidare till Italien, en resa för att vi skulle komma nära varandra, systrar emellan. Vi hade valt en pittoresk badort, där de italienska familjerna trängdes på stranden och massturismen påstods vara långt borta. Jag hade packat ner Avallone och Ferrante som reselitteratur och tagit med både vandringskängor och joggingskor och lovat Anna att vi inte skulle gå varandra på nerverna.