Härma

Henrik är inte hemma och jag äter. Jag gör det när jag är ensam. Glass. Kladdkaka. Yoghurt. Ost och kex. Den här gången blir det en kesokaka med sylt och grädde, gjord efter ett recept jag bara skulle prova för jag var nyfiken på det. Jag är knappt medveten om vad jag gör. Ätandet tar överhand och jag äter tills det tar slut. Ikväll äter jag framför TV:n. En kabel-kanal visar Hemsökta hem.

Programledaren är en medelålders kvinna med långt grått hår och batikfärgad klänning. Hon besöker ett par i 30-årsåldern. De verkar bo utanför Herrljunga. Han har snaggat hår och hon är kortklippt. Båda har samma utstående ögon och påminner om en sådan där liten spanielhund som alltid viftar på svansen. De verkar härma varandra. Säger den ena något så upprepar den andra det. Båda har identiska tatueringar på underarmen. Hemmet är prytt med afrikanska masker, dödskallar och prydnadssvärd.
-Det började när vi flyttade hit, säger kvinnan.
-När vi flyttade hit började det, säger mannen. Strax efter att vi flyttat hit, började det.
-Det började alltså när ni flyttat hit, säger programledaren.
-Inte riktigt, säger kvinnan. De som bodde här innan oss, sa att de märkt något i huset. Köksluckorna gick inte att stänga ordentligt.
-Köksluckorna gick inte att stänga ordentligt, säger mannen. Men vi har renoverat köket och luckorna går upp av sig själv.
-Luckorna går upp av sig själv.

Programledaren lämnar paret och reser iväg för att hämta en andeutdrivare. Det är en skallig man med slokmustasch. Redan i bilen börjar han få föraningar och programledaren ser skärrad ut. Man ser hur de svänger av vid den gula ladan och fortsätter förbi ruinerna av sågverket där Göran blev av med sin hand när han bara var 17. De fortsätter längs en grusväg. Huset som ägs av det unga paret ligger vid vägs ände. Jag känner så väl igen det. Eternitplattorna har bytts ut mot en laserad träfasad. Gräset växer högt framför ladugården. Åsarna blånar bortom sjön. Det var där jag tillbringade en stor del av min barndom. När mamma inte orkade med mig skickade hon mig till moster Anita. Jag fick åka ensam på tåget från Göteborg.

Andeutdrivaren går in i huset. Han sveper med händerna framför sig och vädrar med näsan.
-Axel, säger han. Axel. Det finns en man som heter Axel. Han vill inte lämna den här platsen. Axel säger att han ska ha det som tillhör honom.
-Jag har ont i axeln, säger kvinna.
-Jag har ont i min axel, säger mannen.
-Det är otroligt, säger programledaren. Vilket samband.

Programledaren tar paret i hand. Tillsammans ska de driva ut Axel och föra honom över till andra sidan. Jag är osäker på om de lyckas.

I slutet av programmet bedrivs någon form av arkivforskning. Syftet är att bevisa att Axel levt på platsen. De hittar ingen med det namnet på gården och det kommer de inte att göra. Axel bodde inne i samhället och han kom ut på helgerna och ibland på veckorna. Det var Anita han ville ha. Värjde hon sig, kunde han ta mig.