Vacker

Anja sitter vid skrivbordet. Regnet har dragit in från sydväst och jagat den kvalmiga åskvärmen på flykten. I morse hörde hon en gök. Den gol i söder. Hon rös av obehag och intalade sig att det bara var gammalt skrock, att södergök är dödergök. Fönstret står på glänt och en ofördärvad kåre söker sig in genom springan och smeker hennes händer. Skrivbordet är gammalt, vackert, men inte särskilt bekvämt. Ekträt är tungt och moget och lådorna prydda med sirliga mässingshandtag.

För två år sedan satt hon så här, en försommardag då regnet drog in. Schäfern som hon format till sin egen skugga låg på trasmattan och sov. Nu som då gnydde den i sömnen. I drömmen slog den svansen mot golvet. Hon skrev om sin kärlek till en man, som sades vara vacker. Han tog hennes ord och slet henne i stycken. Bit för bit åt han henne. Åtrån gjorde henne blind. Hon förbannade sin hjälplöshet och tvingade sig att se, älskaren, den blonda kvinnan som var så mycket yngre än honom och skälvande fanns vid hans sida, den nya kvinnan han inte ville låtsas om...Det sägs att den blonda kvinnan skriver på en bok...Själv har Anja förlorat orden. Han tog dem med sig. Utan honom finns inget skapande. Lojt läser hon om kennlar och hundar på Blocket. Maria har skaffat valp. Hon säger att den ligger på rygg i hennes knä och suger på hennes tumme.