torsdag 31 mars 2016

Timme

Saknar den där timmen som stals
Den togs från våren, för att sparas till hösten
Kroppen vet inte vad klockan är
Sover oroligt, utan vetskap om tiden
Svär över kalla morgnar och krångel med kläder
Förstår inte vitsen med ljusare kvällar
Det är ju just ändå
Känner mig som en uppstallad häst
Som bländas av ljuset från stalldörren
Det rister i skinnet, grimman skaver mot nacken

onsdag 30 mars 2016

Närmast + skapa

Jag samlade ihop skräpet som skulle till förpackningsinsamlingen och begav mig till den återvinningsstation som ligger närmast. Det hade klarnat upp efter nattens regn. På balkongen till ett hyreshus där putsen släpper från fasaden stod en kille i T-shirt och kalsonger och röker. Han såg präktigt bakfull ut. På avstånd hör jag en hackspett.

Innan jag gick ut, försökte jag meditera. Jag följde en guidad meditation där en skälvande kvinnoröst försökte förmå mig att skapa en bild av ljus. Hela jag skulle skina. Ljuset skulle dras ner genom huvudet och fylla min kropp. Framför mig skulle det stå en ljusängel och jag skulle omges av ljusvarelser. Meditationsförsöket misslyckades. Jag kände mig som en idiot, när rösten tystnade. Ljuspelare har inget i min kropp att göra.

De mörkgröna containrarna på återvinningscentralen var omgivna av skräp. Sopsäckar och plastpåsar låg utspridda på asfaltplanen. En rad med skor stod uppställda på gräskanten. Några hopkrupna människor klädda i paltor hade börjat riva upp säckarna. Jag knuffade till en kraftig blå plastpåse med foten för att kunna komma fram till containern för papp. Påsen öppnade sig, som en manet. Överst låg en linnekavaj som jag kände igen som min egen, för 10-15 år sedan. Till och med den röda broschen i form av en glasfågel jag köpt på Röhska fanns kvar. Jag tog upp kavajen. Den doftade av ett tvättmedel jag aldrig använder. Tvekande lade jag tillbaks den på påsen. Mellan containrarna stod ett par tyska vandringskängor, av ett märke jag alltid drömt om.

När jag slängt mina förpackningar gick jag över gatan. Utanför Coop stod Fröken Fröjd och sålde karameller. Jag frågade om hon kände till något om skräpet. Hennes läppar rörde sig osynkroniserat under läppstiftet när hon sa att hon inte visste, men hela stan var fylld av sopor och påsar på samma sätt som här. Hon bjöd mig på en en bränd mandel med rosa klibbigt skal och jag köpte en lakritsrem, bara för att.

söndag 27 mars 2016

Sålla

Man ska sålla bland sina vänner
Rensa bort sådana man inte känner
Speciellt på facebook ska man plocka bort
Människor som inte är av rätt sort
Sådana som skriver Carpe Diem för ofta
Har fel politisk färg eller bär offerkofta
Folk som gör en dyster eller trött
Fast man bara blänger lite slött
Sen skriver man: Nu har jag rensat klart
Och ens syster svarar: Jag är kvar, så rart

lördag 26 mars 2016

Glad Påsk!

Glad påsk skrivpuffare! Hoppas ni får en trevlig påskhelg. Här känns det bra hittills. Funderar bara på hur mycket av påskmaten jag kommer att glömma att ta fram.

torsdag 24 mars 2016

Trött

Man kan vara

konstant trött
ständigt trött
onormalt trött
behöva en synonym till trött
trött och illamående
trött på livet
extremt trött
samt trött på LCHF

allt enligt google

trött på sig själv ger 340.000 träffar



onsdag 23 mars 2016

Tid och rum

Inredningsbutiken Tid och Rum lockar med 30 % på valfri vara och hela stan tycks vara där. Jag plockar till mig en läderbunden anteckningsbok från en korg vid entrén och går in i butiken. Stegen dämpas av mjuka mattor. De flesta varorna går i amerikansk östkuststil med imiterade sjömärken och liggande vitmålade bräder och mörkblå plädar med stjärnor. Det ska synas att det kostar. Jag fingrar på en knähög ljuslykta i rostfritt stål. 995 kr står det på den handskrivna prislappen. Med en suck väger jag anteckningsboken i handen. Ska jag köpa den eller inte? De långsmala prydnadskaninerna i soffan ger mig inget svar. De ler bara inbjudande och ser tillgivet på mig med sina knappögon. När jag ser Liselott från jobbet dra i en luden filt bestämmer jag mig. Jag lägger anteckningsboken på ett vitmålat bord med avskavd målarfärg och skyndar ut ur butiken. Johan kan få något annat. Det finns säkert någon Leif GW som han inte läst. Vem använder egentligen svindyra anteckningsböcker?

tisdag 22 mars 2016

Oländig

Har väl alltid drömt om att gå på kinesiska muren
Att vandra i stillhet från horisont till horisont
Och se ut över den oländiga terrängen
I syfte att uppnå någon slags inre frid
Hur det var i verkligheten?
Tjattrade kineser i trängsel
Min börs med växelmynt
Stals av en ficktjuv

måndag 21 mars 2016

Flerordspuff

Jag gick på stan en stund
På promenad med min hund
Hon nosade runt på sitt sätt
Solen sken, hjärtat kändes lätt
Det var en rätt skön promenad
Genom vår lilla vårlika stad
Så mötte vi ett främmande djur
Som också var ute på tur
Ett vandrande påskpynt
Såg den som var skarpsynt
En chihuahua som någon klätt
Med skära fjädrar efter eget synsätt
Kanske såg jag den länk som felar
mellan hundar och hönor som velar



söndag 20 mars 2016

Ytterligare

Villakvarteren låg stilla och folktomma. En man med skägg och trasiga jeans passerade mig utan att ta någon notis. Han hade hörlurar i öronen och gick snabbt med sänkt blick. En bil med fyrkantiga lyktor och kromad grill stod på tomgång. En smärt gestalt med kjol sa hejdå och försvann in i den väntade bilen. De här sena kvällspromenaderna med hunden får mig ofta att känna mig egendomlig till mods. Trots stillheten härjar hjärnspökena fritt.

Hunden drog iväg, hon ville gå långt ikväll, och vi gick en omväg. En av villagrannarna hade skaffat ytterligare en trädgårdsprydnad. På den fasadbelysta trappan stod en flock surikater i formgjuten plast och spanade. Det var först när jag kom in jag insåg att jag missat Earth Hour i år igen. Det lyste både i hallen och lite varstans.

fredag 18 mars 2016

Ord på P

Det såg nästan ut som bilarna framför herrgårdshotellet stod och sov. Peter körde in Peugoten mellan två Volvo-bilar. Erika krånglade sig ur bilen. Den nybyggda spaanläggningen var formad som en kinesisk pagod och låg precis vid vattenbrynet. Ett par svanar skymtade i dimman ute på viken. Några raggiga ponnyhästar betade tillsammans med en flock alpackor i en hage bredvid allén. Ett äldre par i golfkläder promenerade långsamt över gårdsplanen. Han hade svårt att hålla jämna steg med henne. En papillion sträckte ut flexikopplet och Erika böjde sig ner och klappade hunden. Den viftade på svansen och slickade henne på näsan. Hundens ägarinna bad om ursäkt för att Pippi var så påflugen.

Erika stack armen under Peters arm.
-Som jag längtat, sa hon. Kom nu så går vi och checkar in. Vad fint det är här.

I foajéns pösiga soffgrupp satt en grupp kvinnor. De var hårt sminkade och fnittrade över något. Erika hälsade reflexmässigt. Det var något bekant över kvinnorna. Kvinnan i mitten stirrade på Erika och fnös, innan hon stötte till brunetten bredvid med armbågen. Erika rodnade och vände sig bort. Hon svalde för att dämpa paniken. Hon var inte trettio längre, hon gick på högstadiet igen och hon visste att hon aldrig skulle bli fri. Hela spavistelsen som hon och Peter sparat ihop till skulle gå om intet. Ett halvår hade de sparat. En hundralapp i en burk om de struntade i pizza, 50 kr för chips och godis.
Hon skulle inte våga gå till poolen eller ta den inbokade behandlingen med varma stenar. Att sitta i matsalen och njuta av maten var otänkbart, så länge de kvinnorna fanns där.
-Vårt rum är inte färdigt ännu, sa Peter. Vi kan ta afternoon tea direkt om vi går till biblioteket.

Peter, Peugot, par, pagod, ponnyhästar, promenerade, papillion, påflugen, Pippi, pösig, pizza

torsdag 17 mars 2016

Söka

Sökte sanning
Fann smärta
Som att måla
Ett porträtt
I torrpastell
Med hjälp av
Vinkelhake och linjal

onsdag 16 mars 2016

Snitt

Med ett raskt snitt öppnade han den igentejpade kartongen. Mattkniven fransade upp den bruna packtejpen. Kartongen var fylld av papperslappar. Blekgula postitlappar häftade vid sidor som rivits ur spiralbundna anteckningsblock. Oregelbunda bokstäver fläkte ut sig över en skrynklig servett. I lådan hade han samlat tankar och infall. På måfå drog han upp en av lapparna. Anteckningen hade förts på ett sönderrivet A4. Han läste:

Jag stod i kön på ICA. Köttfärsen var billig. På något sätt skämdes jag. Framför mig stod en kvinna med rullator. Hon kom i samspråk med en herre i kön bredvid. Han hade katthår på överrocken och Whiskas i kundkorgen. Mellan kragen och hatten skymtade ett födelsemärke format som en utsträckt hand. Jag föreställde mig att någon höll på att drunkna innanför hans kläder. Den hjälplösa handen var allt som syntes av den döende.
Hon sa:
-Värst vad den här kön går långsamt.
-Ja, tänk att man alltid ställer sig i fel kö, svarade han. Jag tror aldrig jag ställt mig i rätt kö någon gång. Att man aldrig lär sig.

lördag 12 mars 2016

Skjorta

Text inspirerad av meningen Han tar av sig skjortan och...

Anton tar av sig skjortan och han rör sig långsamt när han gör det. Fingrarna knäpper upp de översta knapparna. Han kränger den rutiga flanellskjortan över huvudet och lägger den på stolen. Jag känner en svag doft av svett och smörjolja, det metalliska som han alltid bär med sig. Lukter som är mer än han. På hans kropp syns spår av våld. En trasig flaska har lämnat ett ärr som påminner om ett bitmärke på höger skulderblad. I midjehöjd har en kniv trängt igenom skinnet.

Ärren fick han innan vi möttes. Jag vet att han varit till sjöss och han inte vill tala om det. Det ligger bakom honom. Kanske är det i det vi möts. Motviljan att tala om det förflutna. Han bjöd upp och vi dansade till Engstrands kapell och han bjöd mig på en sockerdricka. När bubblorna kittlade mig i näsan skrattade han åt mig. Det var något med honom som födde en hunger i mig, en hunger efter kropp och kött en längtan som fick mig att förlora förståndet.  Lars föddes sju månader efter vårt enkla bröllop. Britta och Sonja kom åren efter. Lars är borta på folkhögskola. Han ska bli något. Jag hoppas det. Britta arbetar i familj och ser till barnen. Sonja tiger inför mig.

Anton går genom köket. Hängslen hänger runt höfterna.  Raggsockan behöver stoppas på hälen. Handfatet har vi i farstun. Jag avskyr den kompakta fukten där ute, att huttrande blaska av sig i kylslaget vatten. Kanske är jag vaken när han kommer tillbaks, kanske har jag somnat. Jag makar mig intill ryggstödet på kökssoffan där vi båda sover. I korsryggen känner jag en knöl i madrassen. Mitt kök, mitt hem. Anton har byggt huset åt oss. Sommartid flyttar vi ner i källaren och hyr ut. Sommargästerna har rest tillbaks till stan och huset är till oss igen. Sonja ligger i kammaren, jag och Anton i köket. Det slår mig att vi har det mesta till låns. Inget är egentligen mitt.

måndag 7 mars 2016

Bleka

Hunden ser någonting i lekparken. Hon morrar och reser ragg mot det osynliga. Vi går vidare nerför gatan. Hunden är vaksam. Från strupen kommer ett dovt läte. Hennes nos är tätt mot mitt knä och hon söker ögonkontakt med mig. Det är påfallande stilla och folktomt ute. Temperaturen är nära noll. Jackan blir fuktig av det kalla diset. Genom ett öppet fönster hörs sång. Det är unga kvinnor som sjunger på ett främmande språk. De verkar sitta i en cirkel på golvet, precis under fönstret. Gardinerna är fördragna. I rummet lyser en svag lampa.

Så kommer man in och säger att man varit ute med hunden. Man säger att det var obehagligt ute, fastän ingenting hände och möter sitt vinterbleka ansikte i spegeln. För att skingra tankarna säger man:
-Jag tror att Samir och Viktor kommer vinna mello.

lördag 5 mars 2016

Text till bild

I korsningen vid Emotsfors finns en busskur med snickarglädje. Den är byggd som ett litet hus med faluröda väggar, röda knutar och lanternin på taket. Säsongens blommor pryder ett par krukor vid gaveln. På asfaltplätten framför busskuren väntar ett äldre par. De har ställt i från sig sina väskor. Hon tar ett par danssteg och han spelar munspel till. Med glimten i ögat följer han varje steg hon tar.
De är säkert på väg till finlandsfärjan. Vi körde nyss om bussen. Den stod stilla på ett backkrön. Chauffören, en blond kvinna, med breda höfter och hästsvans, böjde sig fram vid det punkterade framdäcket.

fredag 4 mars 2016

Avsluta

Antonio följde med Rebecka till länsteatern. De såg en dansföreställning baserad på Ester Bauers liv och öde. Mest verkade den handla om hennes man. Trollen dansade. Prinsessan skyldes av sitt hår. Från deras platser långt bak i salongen påminde dansarna om hamstrar. Bredvid Antonio satt en kvinna klädd i en orange tunika av sidentyg. Hon bar en sjal i matchande färg och svalkade sig med jämna mellanrum genom att fläkta med den. Tunikan böljade som en spinnaker och Antonio omslöts av en intensiv doft av Chanel 5.

Antonio skulle föredragit att gå på bio framför dansföreställningen. Helst av allt skulle han ha sett en film som avslutades med en timslång biljakt och krävde 5 liter popcorn.

onsdag 2 mars 2016

Ord på K

När vi var små kommunicerade vi med hjälp av knackningar. Jag och min syster låg i våra sängar på varsin sida om väggen och knackade med knogarna mot den stumma gipsskivan. Rummet hade varit större från början. Pappa hade delat av det med hjälp av en mellanvägg för att vi skulle få varsitt rum. Som skuggvarelser såg vi honom arbeta. Klara hade valt gula tapeter till sitt rum. Jag hade gröna i mitt. Vi satte upp planscher med hästar. När jag tänker tillbaks på färgerna känner jag mig lätt illamående. I tonåren målade vi över tapeterna med vitt.

Vi försökte lära oss morsekod, men det var svårt att förändra knackningarna så de lät korta eller långa enligt den förutbestämda koden. De slutade mest att vi fnittrade eller att någon av oss somnade. Pappa hade ett slitet häfte han sparat från sin barndom där man kunde läsa om morse. Häftet hade gråbrunt omslag som kändes nött och svullet. Det påminde om ett gammalt plåster. Med tiden hade sidorna gulnat.Häftet handlade om sådant man behöver kunna för att  överleva. Det stod att fångar knackat meddelanden till varandra för att inte bli galna när de hölls inlåsta utan kontakt med andra.

På något vis önskar jag att jag kunde komma i kontakt med Klara igen, att våra knackningar kunde förena oss, men jag vet att det är svårt att nå fram. Vi lever våra egna liv nu, åtskilda i andras sfärer. Knack, knack, knack. Några morsekoder är allt jag minns från häftet om att överleva.


kommunicera, knackningar, knacka, knogar, Klara, känna, kunna korta, koden, kontakt, knack