Närmast + skapa

Jag samlade ihop skräpet som skulle till förpackningsinsamlingen och begav mig till den återvinningsstation som ligger närmast. Det hade klarnat upp efter nattens regn. På balkongen till ett hyreshus där putsen släpper från fasaden stod en kille i T-shirt och kalsonger och röker. Han såg präktigt bakfull ut. På avstånd hör jag en hackspett.

Innan jag gick ut, försökte jag meditera. Jag följde en guidad meditation där en skälvande kvinnoröst försökte förmå mig att skapa en bild av ljus. Hela jag skulle skina. Ljuset skulle dras ner genom huvudet och fylla min kropp. Framför mig skulle det stå en ljusängel och jag skulle omges av ljusvarelser. Meditationsförsöket misslyckades. Jag kände mig som en idiot, när rösten tystnade. Ljuspelare har inget i min kropp att göra.

De mörkgröna containrarna på återvinningscentralen var omgivna av skräp. Sopsäckar och plastpåsar låg utspridda på asfaltplanen. En rad med skor stod uppställda på gräskanten. Några hopkrupna människor klädda i paltor hade börjat riva upp säckarna. Jag knuffade till en kraftig blå plastpåse med foten för att kunna komma fram till containern för papp. Påsen öppnade sig, som en manet. Överst låg en linnekavaj som jag kände igen som min egen, för 10-15 år sedan. Till och med den röda broschen i form av en glasfågel jag köpt på Röhska fanns kvar. Jag tog upp kavajen. Den doftade av ett tvättmedel jag aldrig använder. Tvekande lade jag tillbaks den på påsen. Mellan containrarna stod ett par tyska vandringskängor, av ett märke jag alltid drömt om.

När jag slängt mina förpackningar gick jag över gatan. Utanför Coop stod Fröken Fröjd och sålde karameller. Jag frågade om hon kände till något om skräpet. Hennes läppar rörde sig osynkroniserat under läppstiftet när hon sa att hon inte visste, men hela stan var fylld av sopor och påsar på samma sätt som här. Hon bjöd mig på en en bränd mandel med rosa klibbigt skal och jag köpte en lakritsrem, bara för att.