fredag 30 september 2016

Buse

Buse

Håller valpen i famnen. Han spjärnar emot och har fyra tassar mot min bröstkorg.
-Din lilla buse, inte ska du skälla. Det är bara vinden som låter och ovädret som drar fram. Vinden blåser som den vill den.

Gratis och förutom

Jag köpte torpet för dörrens skull. Den bemålade spegeldörren mellan kammaren och rummet bakom köket. Wranger hade målat älskande par, i mörka toner, med hetsiga penseldrag. På det nedersta fältet stod en älg i månsken mot en blånande himmel. Någon gång hade jag läst om Wranger i lokaltidningen. Han var galen sades det och bodde i ett gårdshus på Sveagatan. Helst målade han döden. Nu fanns han på min dörr.

Förutom dörren så hade jag fastnat för altanen på baksidan. Det var något rörande med den rangliga konstruktionen och det räfflade plasttaket. En sådan stadig rödslammad byggnad behövde något bättre, tänkte jag. Altanen är fortfarande kvar.

Höns ville jag ha förstås. Egna ägg från lyckliga hönor. Jag fick tag på en besättnings Kindahöns med genbanksintyg. De blev gratis mat för räv och vråk. Några nya höns blev det inte att jag skaffade, trots att jag länge funderat på värphybrider och rehabiliterade hönserihöns.




tisdag 27 september 2016

Böckerna stod i en enda röra

Vi smög fram till ödetorpet. Mikael gick först. Han slog undan gräset med handen och trampade ner det med foten. Jag hade tvekat i skogsbrynet. Granskogen stod tung och fylld av oknytt bakom oss. Hade jag förlorat Mikael därinne hade det varit ute med mig. Jag försökte dra mig till minnes vad jag hört om att den som går vilse alltid går i cirklar och myrstackars läge. Ängen flimrade i sensommarhettan. Stugan saknade ett par takpannor fönstret på gaveln var täckt av en träskiva.
-Vi får väl inte gå fram? hade jag sagt.
-Vem bryr sig. Ernst har flyttat till hemmet och när han är borta kommer farsan köpa gården. Farsan eller någon annan. För skogens skull. Ingen kommer att bo här, begriper du väl.

Jag ställde mig på tå och kikade in genom fönstret till rummet. Där inne stod böckerna i en enda röra. En tegelröd fåtölj med träkarmar stod vid ett trebent bord med en broderad duk. Ernst hade läst tidningen Arbetet. Den låg under en pocketroman av Salje.
-Det är något märkligt med böckerna, sa jag. De verkar stå i en enda röra. Som om någon dragit ut dem och  hastigt ställt in dem igen. Han har så många böcker.
-Det kanske varit inbrott, sa Mikael. Nån som letat efter Ernst pengar. Det sägs att han har en del undanstoppat. De har satt en låsregel för dörren. Den fanns inte sist jag var här.

Jag vet inte riktigt varför Mikael tog sig an mig. Kanske var han uttråkad och såg en sommargäst som en lämplig förströelse. Mamma och  pappa hade hyrt en liten stuga nere vid sjön. Det fanns myggor och metspön och en gisten eka, vi inte riktigt vågade använda. Pappa skulle skriva, men jag märkte aldrig att han gjorde det. Mest vilade han. Mamma stickade en tröja, jag skulle ha till hösten. Jag var inte säker på om den skulle bli bra, men vågade inte säga något.

Sent en kväll tog Mikael med mig till kyrkogården. Vi skulle spana efter godsägaren Grip som sades gå igen. Han hade gjort en piga med barn och blivit dräpt av en dräng. Vart drängen tog vägen var det ingen som visste. Han bara försvann, liksom pigan och det oäkta barnet. Vi strök omkring mellan gravarna, mer rädda för kyrkogårdsvaktmästaren än gengångarna. Grips grav låg nära kyrkans ingång. En hög, svart sten omgavs av ett vasst järnstaket. Mikael kastade upp en näve grus och fick en fladdermus att dyka efter stenarna.
-Vi går, sa han. Här finns ingenting.
Jag följde efter honom. Vi klättrade över kyrkomuren och släntrade vidare längs grusvägen som ledde genom byn. Mikael hade fel när han sa att ingenting fanns på kyrkogården, men jag vågade inte säga något. Det fanns någonting där, något som lockade och drog i mig.

fredag 23 september 2016

Han föll för henne direkt

Han föll för henne direkt. Det är åtminstone det han intalar sig när han återberättar sin livsberättelse, tyst för sig själv. Han går längs järnvägen tillsammans med sin hund. Tågen dundrar fram. X2000 på väg norrut, lämnar ett ljusspår av upplysta vagnar. Vinddraget från godsvagnarna på väg söderut får honom nästan att lyfta. Enstaka arbetsvagnar och tomma lok passerar.

Första gången han blev varse hennes existens var när han läste om henne i tidningen. Det var Lena han drogs till, inte Liselotte som var dramats hjältinna. Flickornas skola hade begett sig till Lillsjön för den årliga kontrollen av simkunnigheten. Det var sista året som testet gjordes utomhus. Året därpå invigdes simhallen. Eleverna skulle simma runt sjön. De flesta höll sig en bit från land, en bit från de sanka stränderna. Tillsynsläraren och rektorn satt i en roddbåt mitt i sjön och två av fröknarna stod på berget och höll utkik över de simmande eleverna. Gymnastikdirektören stod på vid bryggan och prickade av eleverna allt eftersom de klarat att simma runt sjön. Lena fick kramp och var nära att drunkna. Hennes liv räddades av Liselotts rådiga ingripande, stod det i tidningen. Hon fick pris sen, Liselotte.

Det var Lena som fångade mitt intresse. Fotografen hade fångat de två flickorna utanför läroverket. Liselott stod rak i ryggen med framskjuten bröstkorg och håret kortklippt i en käck frisyr. Lena stod bredvid, undflyende och drömmande och inte riktigt närvarande. Under ett år var hon ständigt närvarande i mina drömmar. Till och med hennes namn väckte åtrå hos mig. Lena. Jag drömde att vi skulle bli ett par. Det blev vi aldrig. Hon lämnade stan så fort hon fick möjlighet och började läsa i Uppsala. Litteraturvetenskap sades det.

torsdag 22 september 2016

Behaglig

Det var på herrgårdshotellet jag drömde att jag hade sex med en kvinna. Jag har aldrig drömt så förut och aldrig haft sådana tankar i verkliga livet. Någonstans mellan dröm och vaken låg jag kvar i sängen uppfylld av en behaglig känsla. Gryningen letade sig in i rummet genom en springa mellan de tunga gardinerna. Tapeterna var mönstrade med rosor och sängen för bred för en ensam person och för smal för två. Mjuk var den och ytterst behaglig. Min kropp doftade fortfarande av den dyra tvål jag använt när jag duschade.

Jag hade kommit till hotellet sent igår kväll med taxi från Katrineholm och anvisades i ett rum i den byggnad som kallades Annexet. Förutom mitt rum fanns det ett konferensrum på övervåningen. Jag gick in och rundade det avlånga bordet. De svarta stolarna stod prydlig inskjutna och på ett sidobord stod en burk med pennor. Jag tog med mig några och försedde mig med en näve mintpastiller och en Ramlösa.

Under dagen skulle jag delta i en kurs med Claudius May. Jag hade vunnit den i en tävling i Psykologi.nu. Om May  eller någon av hans medhjälpare valt ut mig för min motivering  eller berättelsen om mitt liv eller bara dragit några slumpmässiga deltagare vet jag inte. Tävlingar brukar jag inte vinna och jag har sällan tur i lotterier, om det inte är av det oförargliga slag, som de som ordnas på kyrkas julbasar. May hade gett ut flera böcker på temat personlig utveckling och jag ägde dem alla. Först hade jag lånat dem på biblioteket, sedan hade jag köpt dem och läst om dem, antecknat och strukit under. Bäst tyckte jag om böckernas inledning. De kapitel som ställde krav och där May förväntade sig att läsaren skulle ta tag i sitt liv och göra förändringar var jag inte riktigt lika förtjust i.

onsdag 21 september 2016

Blåmärke

Det blev två stycken idag


Tjuvlyssnat

I grässlänten vid skolidrottsplatsen sitter en tonårstjej med sina pappa. Hon är träningsklädd och tar in löparbanorna med blicken. På låret har hon ett blåmärke. Pappan vänder sig om och talar med en bekant, som rastar sin råttbruna terrier.
-Jag har kollat på ironman Kalmar, säger han. Först simmar man 3,9 kilometer. Sen cyklar man 18 mil. Det är lika långt som vätternrundan. Efter det avslutar man med ett maratonlopp.
-Sugen?
-Bara anmälningsavgiften är på 5.000 spänn.
-Självplågeri.
-Det finns skäl till att det heter ironman. Att ligga på topp kostar.
Jag går vidare. Terriern nosar på en fläck och drar i kopplet. Dottern och pappan joggar ner på löparbanan. Jag ska plocka rönnbär och har en kasse i fickan.



Fläsklägg

Agneta skär upp plastpåsen och tar fram fläskläggen. Hon har tappat upp vatten i bytta. Köttbiten ska ligga i blöt en stund innan hon lagar till den för att bli mindre salt. Enligt de recept hon läst, ska det inte behövas. Hon rimmar alltid ur. Det gör hennes mamma också. Det är väl därifrån det kommer.

Köttstycket är rödbrunt till färgen. Svålen är tjock och det sitter några styva borst vid knäleden. När hon tar tag i köttbiten viker den sig på mitten. Hon rycker till. Benet är kluvet på mitten. Plötsligt tycker hon synd om grisen. Sågklingan som gått genom benet känns så överdrivet brutal, trots att det skett när grisen redan var död.

På köksbordet ligger senaste numret av Allers. På framsidan finns en bild på ett mönsterstickat set med mössa och vantar. Agneta har köpt tidningen för vantarnas skull. Vantarna är mönstrade i en ljuvlig gulgrön nyans. De är stickade i ett garn som är dyrt och svårt att få tag på. Hon vet med sig att hon aldrig kommer sticka dem. För ett ögonblick tillåter hon sig att njuta av fotot av vantarna

På armen har hon ett blåmärke. I veckotidningarna läser hon om människor som brutit upp ur misshandelsförhållanden. Berättelsen är välbekant. Det är en man som slår. Han kan vara framgångsrik företagare eller inte. Ofta dricker han. Till slut får hon nog och lämnar honom och blir lycklig sen. Agneta vet att man ska. Man ska inte acceptera att bli slagen. Men det är inte hennes man som slår. Det är hennes dotter.




söndag 18 september 2016

Blicken

Jag stickar strumpor på fyra stickor. Garnet är grått och strävt mot mina fingrar. Det känns gammaldags på något sätt. Så tjockt garn hade man inte förr. Då var garnet tunnare och stickorna fina som ståltråd. Hårdspunnet är det, precis som förr. Det gammaldags får mig att tänka på Emil i Lönneberga. De monotona rörelserna för mig till någon slags filmad Astrid Lindgrens-verklighet. Krösa-Maja. Emils mamma skriver dagbok vis sekretären och Emils pappa säger något i stil med "du är inte rädd för utgifter du" och menar att hon slösar papper och penna på att skriva sin dagbok. Alfred skär sig i fingret. En skräckscen från min barndom.

För lite sen var vi på Åsens By. Området kallas kulturreservat. Husen och odlingslandskapet ser ut som de gjorde i början av 1900-talet. Det är tillsnyggat, men ändå autentiskt. Luften står stilla i sensommarvärmen. Grisarna sover. De ligger på sidan i en hage där de bökat upp jorden. Valpen skäller på grisarna. Valpen skäller på hönsen. Vi är de enda besökarna, förutom en tysk familj. Kaffeserveringen har stängt för säsongen. Inga åldringar sitter vid caféborden och klagar inför de yngre släktingar som tagit med dem på utflykt. Fattigdom och elände. Vad är det att spara på?

På håll ser vi den tyska familjen. Det är mamma och pappa och tre barn. Den yngste har lederhausen. De två äldre har friluftsbyxor med många fickor. Ungarna kilar in i ladugården där konstnärligt snidade djur har tagit kreaturens plats. Familjens Land-Rover står på parkeringsplatsen. Det är svårt att släppa den med blicken. Fordonet är riggat för vildmarksexpeditionen. På taket sitter en fastsurrad duschsäck. Kan man duscha fem personer i 20 liter vatten?

Läser en bok där en präst citerar Dan Andersson. Citatet lyder: Jag blev vägd på livets våg och befunnen alltför lätt. När jag söker efter det, så verkar det vara något bibliskt från början.

fredag 16 september 2016

Memorera

Memorerat från skämtteckning på Facebook

Så fort jag går i pension, ska jag leva livet och göra slut på alla mina besparingar. Vad jag ska göra den andra dagen vet jag inte. 


torsdag 15 september 2016

Flytta

-Jag var så glad när vi fick flytta till lägenheten på Strömgatan, sa Linn. Ett gammalt hus, med nära till stadsparken och lugnt med trafik. Perfekt. Det är bara en sak som stör mig.
Linn blåste kaffet och drack lite grand ur den anonyma vita muggen. Det smakade säkert beskt eftersom hon gjorde en grimas. Hon ställde ner kaffemuggen och gjorde en hög av några brödsmulor som samlats på den vita laminatskivan.
-Det är faktiskt jättehemskt. Jag kan inte sova. Det är som det finns en efterhängsen ande i sovrummet. Den förföljer mig och klibbar sig fast vid mig på nätterna och vill inte släppa taget.

När kafferasten var över drog Pirjo mig åt sidan. Hon hade både musarm och tennisarmbåge. Armarna stöttades av skenor och hon höll armarna i vinkel framför sig för att jag inte skulle komma för nära.Ärmarna på den ceriserosa blusen var uppkavlade och en grå utväxt klamrade sig fast vid hjässan. Jag brukade försöka hålla mig väl med Pirjo. Hon höll mig informerad.

-Den där anden som Linn pratade om ger jag inte mycket för, sa hon. Har hon något kletigt i sängen så är ingen annan än hennes pojkvän. Maken till sliskig grabb har jag då inte sett. Petterson kanske går igen. Han bodde där, men det var många år sen och  han var förtjust i småpojkar han, så att han skulle ge sig på Linn som något slags spöke, det tror jag då rakt inte och förresten så tror jag de tog honom till St Sigfrids.

onsdag 14 september 2016

Förtjust

En ung kvinna jag framför mig på gångvägen längs med parken. Hon hade träningstights och turkosa skor med dämpande sulor och sköt en barnvagn framför sig. Det blonda håret var uppsatt i en hästsvans. Hennes mobiltelefon ringde. Jag hörde inte vad hon svarade, men hon lät glad. Strax därefter kom en man i röda shorts och yvigt skägg fram till henne. De log mot varann och han lade en hand på barnvagnens handtag. Tillsammans gick de vidare. Jag tog av åt ett annat håll och tänkte på hur lyckliga de verkade vara.

När jag gjort mitt ärende vände jag tillbaks hem. I viadukten under järnvägen mötte jag den skäggige mannen på nytt. Kanske hade han bara mött henne för en kort promenad under sin rast. Han log mot mig och jag log tillbaks.
-Vilken fin hund du har, sa han. Jag är förtjust i den rasen.

Från början hade jag tänkt att skriva om farbror Karl, som var förtjust i små flickor, men jag lämnade den tanken. Skäggiga män med charm är att föredra. 

tisdag 13 september 2016

Ruggigt

Gårdarna som jag minns hade inga namn. De kallades något, lätt att uttala för den som var uppvuxen med dialekten, men svårt att stava till. Larsesa. Mattesa. Smesa. Gårdsnamn fanns på lantmäteriets kartor och i de tjocka böckerna, Gods och gårdar, som låg i finrummen. Vi sade något annat och den som var infödd i trakten visste vilket ställe som avsågs.

Torkelsa minns jag som ett ruggigt ställe. När min syster köpte det blev jag förvånad, både över att hon valde att flytta tillbaks och över att hon köpte den nedgångna gården. Den låg i en kurva, precis där grusvägen, som knappt var mer än två hjulspår med gräs i mitten, svängde. En lönn skuggade det vita huset huset och gräset växte upp till fönsterkarmarna. Ladugården stod tom och en bandhund skällde från en koja vid knuten. För att ta oss till sjön var vi tvungna att gå förbi Torkelsa. Jag var alltid lika rädd. För hunden och för den gubbe som sades ligga i kökssoffan där inne. Kom han ut var han arg.

När vi blev äldre gick vi in på tomten. Jag följde med Nicke och Lasse in i ladugården, bara för att visa att jag var modig. Det var jag inte. Jag var livrädd.Nicke först. Jag sen och Lasse sist. Vi kröp in genom den murkna logdörren. Brädgolvet svajade under våra fötter när vi kom in på logen. Vid gaveln låg en stack av murket hö. Dammet kliade i näsan. Rader av hässjestörar stod lutade mot väggen.  En flik av himlen syntes genom det trasiga spåntaket. Nicke grep tag i mig och höll fast. Lasse tog i mig och rörde mig på ställen som jag inte ville att han skulle nudda. Minnet tar slut där. Jag var tolv. De var tretton.

Pappa sa att min syster köpt stället och gjort det så fint. Trädet var borta. Ladugården riven och ersatt av ett stall för hennes islandshästar. Runns gotlandsfår hade betat av markerna. De hade byggt en verkstad och ett garage de hade sin T-ford. Invändigt var allt målat vitt. Hon har känsla för sådant, min syster, diplomerad feng-shuikonsult konsult, som hon är. Jag visste att jag var tvungen att återvända hem, för hennes skull, eller för något annat.






lördag 10 september 2016

Ringa, inspirationsmening

Jag måste ringa mamma
Fast mig gör det detsamma
Idag fyller hon fyller år
Samtalet är det hon får
Vi byter några korta fraser
Om vardagliga händelser
Trots att vi har gemensamma gener
Kan vi aldrig bli vänner
Vi har våra hål i själen
Hon söker sig till felen
Det gör kanske jag med
Efter samtalet, vill jag vara ifred

fredag 9 september 2016

Tankspridd

Tankspridd glömmer bort
Avtalade sammankomster
Väcker ilska

Tankspridd glömmer bort
Det mesta som är viktigt
Det kan bli farligt

Tänk vad tankspridd glömt
Köpa mat, barn på dagis
Sitt personnummer


torsdag 8 september 2016

Ord som börjar på E

Emma sitter i vårdcentralens väntrum. Stolarna, som är klädda med grått tyg, står trångt. En äldre herre sitter bredvid henne och hon märker hur han försöker göra sig så smal som möjligt för att inte ta plats. På väggen bakom henne visar en plattskärms-TV en sjukhussåpa. Programmet är på engelska och text och bilder flimrar utan sammanhang. Från en förbipasserande sköterska får Elna veta att det snart är hennes tur. I hörnet med leksaker sitter en ettåring med envis snuva i knät på sin unga mamma. Hon har tights och läderstövlar med nitar och håller sitt barn i famnen.

Rastlöst bläddrar Emma i en veckotidning medan hon funderar på vad hon ska säga till läkaren, så han förstår vad det egentligen är med henne. Läkaren är försenad och hon har redan hunnit fram till läsarnas egna berättelser. Redan när Emma börjar läsa artikeln om Erika som jobbar som frisör på en elegant salong där hon får ta emot kundernas förtroenden anar Emma hur det ska gå. Tillitsfullt berättar Elisabeth att hon ska skiljas från Lars, som hon varit tillsammans med sedan ettan på gymnasiet. På en konferens på ett slott i Sörmland träffade Elisabeth en charmerande herre. De tillbringade natten tillsammans och beslöt att aldrig träffas mer. Var och en skulle återvända till sitt och när Elisabeth berättar om mannens kännetecken förstår frisören att det är hennes man kunden talar om.



Emma, en, engelska, Elna, ett-åring, envis, egentligen, egna, elegant, Erika, Elisabeth, ettan

onsdag 7 september 2016

Uppmärksam

En liten scen man ser, om man är uppmärksam

I fönstret till den gröna fyrtiotalsvillan
Sitter två kattungar
Den ena sitter stilla och kikar fram
Genom bladverket på en gullranka
Den andre, jag tänker mig att det är en kullbror
Leker i den andra fönsterhalvan
En ampel av makramé har fångat dess intresse
Först förstod jag inte att det var en katt
Som lekte i fönstret
Jag trodde det var ett marsvin först
Men marsvin brukar inte leka i fönster
Sedan tänkte jag på iller, eller en gigantisk sällskapsråtta
Det var först när jag kom närmare
Jag såg att det var en kattunge
Och  upptäckte kullsyskonet i gullrankan
Båda katterna bär spår av siames

söndag 4 september 2016

Sid 56

Inspirationsmeningen: Sista gången jag åt ute ensam var på en restaurang som jag hamnat på för att det inte fanns några alternativ, kommer från Lydia Davis bok Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare. 

Jag fastnar där, i Lydias Davis tankevärld. Berättarjaget äter en spjutfiskkotlett och redan där är jag förlorad. Spjutfisk har jag aldrig någonsin hört talas om. Servitrisen berättar att kocken gärna vill veta vad gästen tycker om fisken. Den är lite seg, men gästen berömmer örtsåsen och ber att få ta med sig grönsakerna som blivit över hem. På tallriken finns paprika och zucchini. Gästen får veta att få äter grönsakerna och tänker på kocken som gång efter gång sorgfälligt tillreder det som aldrig blir ätet.

Lydia Davis är inspirerande, men svåröverträffad. Jag försökte föreställa mig själv eller ett påhittat jag på en restaurang och ser landsortspizzerior och småstadens kinakrogar framför mig eller kanske ett snabbmatsställe längs motorvägen. Sist jag åt på ett ställe för att jag saknade alternativ, var på en pizzeria i Höör. Det var när vi hämtade valpen. Men då var jag inte ensam. Det var en familjeutflykt. Restaurangen var belägen i källaren på en äldre fastighet. I hörnet fanns en liten scen för en lokal trubadur. Vid bardisken satt en man, som skulle kunnat vara stilig. Han drack eftermiddagens första öl och personalen kände honom väl. Pizzan skulle jag inte rekommendera. Det finns säkert fler pizzerior i Höör. Vi hittade dem bara inte, just då.

lördag 3 september 2016

Beröring

Hon ser ut över gräsmattan. Morgonen är stilla och duggregnsgrå. Vädringsfönstret står öppet och hon känner den svala luften mot fingrarna. Han stället sig bakom henne och smeker henne lätt över armen, en stilla beröring.
-Det är fåglar på gräsmattan, säger hon. Björktrastar och någon liten spräcklig fågel, som jag inte vet vad det är. Kanske en unge. Den är under busken nu. Vyn påminner mig om en William Morris-gardin. Det kanske låter banalt, att likna världen vid ett tygtryck, men det handlar om att se det andra inte ser. Jag tror det är viktigt.