Blicken

Jag stickar strumpor på fyra stickor. Garnet är grått och strävt mot mina fingrar. Det känns gammaldags på något sätt. Så tjockt garn hade man inte förr. Då var garnet tunnare och stickorna fina som ståltråd. Hårdspunnet är det, precis som förr. Det gammaldags får mig att tänka på Emil i Lönneberga. De monotona rörelserna för mig till någon slags filmad Astrid Lindgrens-verklighet. Krösa-Maja. Emils mamma skriver dagbok vis sekretären och Emils pappa säger något i stil med "du är inte rädd för utgifter du" och menar att hon slösar papper och penna på att skriva sin dagbok. Alfred skär sig i fingret. En skräckscen från min barndom.

För lite sen var vi på Åsens By. Området kallas kulturreservat. Husen och odlingslandskapet ser ut som de gjorde i början av 1900-talet. Det är tillsnyggat, men ändå autentiskt. Luften står stilla i sensommarvärmen. Grisarna sover. De ligger på sidan i en hage där de bökat upp jorden. Valpen skäller på grisarna. Valpen skäller på hönsen. Vi är de enda besökarna, förutom en tysk familj. Kaffeserveringen har stängt för säsongen. Inga åldringar sitter vid caféborden och klagar inför de yngre släktingar som tagit med dem på utflykt. Fattigdom och elände. Vad är det att spara på?

På håll ser vi den tyska familjen. Det är mamma och pappa och tre barn. Den yngste har lederhausen. De två äldre har friluftsbyxor med många fickor. Ungarna kilar in i ladugården där konstnärligt snidade djur har tagit kreaturens plats. Familjens Land-Rover står på parkeringsplatsen. Det är svårt att släppa den med blicken. Fordonet är riggat för vildmarksexpeditionen. På taket sitter en fastsurrad duschsäck. Kan man duscha fem personer i 20 liter vatten?

Läser en bok där en präst citerar Dan Andersson. Citatet lyder: Jag blev vägd på livets våg och befunnen alltför lätt. När jag söker efter det, så verkar det vara något bibliskt från början.