Han föll för henne direkt

Han föll för henne direkt. Det är åtminstone det han intalar sig när han återberättar sin livsberättelse, tyst för sig själv. Han går längs järnvägen tillsammans med sin hund. Tågen dundrar fram. X2000 på väg norrut, lämnar ett ljusspår av upplysta vagnar. Vinddraget från godsvagnarna på väg söderut får honom nästan att lyfta. Enstaka arbetsvagnar och tomma lok passerar.

Första gången han blev varse hennes existens var när han läste om henne i tidningen. Det var Lena han drogs till, inte Liselotte som var dramats hjältinna. Flickornas skola hade begett sig till Lillsjön för den årliga kontrollen av simkunnigheten. Det var sista året som testet gjordes utomhus. Året därpå invigdes simhallen. Eleverna skulle simma runt sjön. De flesta höll sig en bit från land, en bit från de sanka stränderna. Tillsynsläraren och rektorn satt i en roddbåt mitt i sjön och två av fröknarna stod på berget och höll utkik över de simmande eleverna. Gymnastikdirektören stod på vid bryggan och prickade av eleverna allt eftersom de klarat att simma runt sjön. Lena fick kramp och var nära att drunkna. Hennes liv räddades av Liselotts rådiga ingripande, stod det i tidningen. Hon fick pris sen, Liselotte.

Det var Lena som fångade mitt intresse. Fotografen hade fångat de två flickorna utanför läroverket. Liselott stod rak i ryggen med framskjuten bröstkorg och håret kortklippt i en käck frisyr. Lena stod bredvid, undflyende och drömmande och inte riktigt närvarande. Under ett år var hon ständigt närvarande i mina drömmar. Till och med hennes namn väckte åtrå hos mig. Lena. Jag drömde att vi skulle bli ett par. Det blev vi aldrig. Hon lämnade stan så fort hon fick möjlighet och började läsa i Uppsala. Litteraturvetenskap sades det.