onsdag 29 november 2017

Besökare

Utvecklingsgruppen för landsbygdens framtid anordnade julmarknad för tjugofemte gången. Det kom besökare, kanske inte från när och fjärran, men åtminstone från närområdet, för att trängas bland stånden, dricka glögg, köpa korv och klämma på tvåändsstickade vantar tillverkade av traktens damer. En kennel passade på att rasta sina papiljottade dvärghundar med utstående ögon och min egen hund fick smaka på en bit nötrulle från en tandpetare. Tomtemor och tomtefar satt i lä utanför församlingshemmets veranda väl insvepta i filtar och några små sockerbagare i förskoleåldern kavlade ut en mjölig pepparkaksdeg om och om igen. På bygatan utanför kyrkan drog två shetlandsponnyer med tomteluvor en vagn. Klangen från bjällerkransarna blandades med sorlet från marknadsbesökarna.

Jag köpte en rökt fisk som låg och såg död ut i en plastpåse och något som kallades amerikafläsk. Säljaren talade lyriskt om köttet, som till stor del verkade bestå av fett. Jägarna brukade vira in det i tidningspapper och ha det i ryggsäcken, där fläsket kunde hålla sig i två år. Man kunde äta det med löksås istället för salt sill. Förmodligen var knallen gammal nog för att vara uppfödd på salt sill.

Hemma åt jag den rökta fisken med äggröra till. Något för mig att tro att den varit med på fler marknader än den här. Men julstämning var det. Tidvis blandades regnet med snö.

tisdag 28 november 2017

Såg inget

Rådjuren
Balanserar, klättrar
Smidiga, rastlösa, svårupptäckta
Hunden såg inget alls
Skogsmorgon

En liten cinqiuian med anledning av att jag såg några rådjur balansera i branten vid kanten av hygget när hunden var ute på morgonpromenad. Vinden kom nog från ett annat håll, så hunden märkte dem inte. 

söndag 26 november 2017

lördag 25 november 2017

Skydda

Jag besökte Granngården/Lantmännen för att köpa något som kunde skydda mina nyplanterade äppelträd mot harar och rådjur. Några slags plastspiraler som viras runt stammen föreställde jag mig. Butiken sinkar mig alltid. Av någon anledning vill jag titta på allting. Trots att jag inte ska ha något hönsfoder eller några cementsäckar går jag ett varv runt kalllagret och stannar och fingrar på rullar med nätstaket eller petar med foten på några säckar med dammbindningsmedel. Det luktar ätbart, men inte mat på lagret. Belysningen är dunkel. Frisk luft kommer in från lastporten. Några pilfinkar sitter på cementgolvet och äter utspilld säd.

När jag kommer till råttfällorna i själva butiksdelen möts två personer i 60-årsåldern där.
-Men, se hej. Kristina. Det var länge sen.
-Hej, Bernt.
-Får jag ge dig en kram?
-Det är klar att du får.
-Man måste fråga nu för tiden. Det är bäst så. Så man inte förolämpar någon du vet.
-Vi känner ju varann. Det känns nästan dumt att du frågar. Som om jag måste be dig, för att vi ska kunna hälsa.

onsdag 22 november 2017

Under istapparna

Dagsmejan har gjort snövallarna ogenomträngligt hårda. Vassa korn av svart snöröjningsgrus sitter fastfrusna i den isiga ytan. Ån skymtar som en svart rännil bland träd och flyttblock nere i ravinen. Jag kör sakta fram längs bygatan. Husen ligger i sluttningen på min vänstra sida, ån på den andra. Trädgårdarna är täckta av snö. En prydnadsgroda sticker upp ur en driva. Den har en pump i magen och tillbringar somrarna med att spotta vatten i en damm.

Jag har varit hos tandhygienisten och tagit bort tandsten. Det ömmar i munnen och jag känner mig skör och illa hanterad. Besöket blev försenat och jag tvingades vänta på min tur. Väntrumstidningarna var nästintill olästa. Ett heminredningsmagasin tipsade om att man kan använda äggkoppar som blomvaser till små blommor. Jag äger inga äggkoppar. Min stuga är så liten att jag fått rensa bort det mesta. Ägg ur äggkopp äter jag nästan aldrig så jag skänkte bort mina tunna porslinskoppar med små målade hönor på i samband med att jag flyttade in. Hur påverkas vi av att se världen i tillrättalagda bilder med kameravinklar, filter och retuschering? Hade människor för 20-30 år sedan samma estetiska krav som vi har på oss idag. När jag började fundera på om medlemmarna i kungahuset tycker om varandra och bara är osams på skvallerpressen eller inte var det min tur. Tandhygienisten som heter Kim verkar älska sitt jobb.

Istapparna bildade ett draperi av snickarglädje på Lars-Åkes grönvita stuga. Han stod på förstubron rakt under istapparna. Grusgången påminde om en rutschkana av is. Hans rullator skymtade bakom förstubron figursågade räcke. Posten hade kommit. Ett paket från Adlibris stack upp ur brevlådan.
Jag stannade och klev ur bilen.
-Ska jag ta in posten åt dig? ropade jag.
-Det är halt idag, svarade han.

Jag lämnade bilen på tomgång med dörren öppen och tog upp posten ur Lars-Åkes brevlåda och försökte gå bredvid den hala gången. Mina tunna stövlar sjönk ner genom skaren. En oförsiktig rörelse gjorde att jag föll baklänges ner för backen. Ett dovt ljud hördes när benen i handleden gick av och en molande smärta förlamade kroppen.

söndag 19 november 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen Inne i missionshuset råder samma febrilrila aktivivitet, är hämtad från Emma Hamberg Hjärtslaget i Rosengädda

Inne i missionshuset råder samma febrila aktivitet som i en myrstack någon raserat med en pinne. Julgranen står mitt i stora salen pyntad och grann, men utan tända ljus, för ingen vill riskera att någon snavar på kabeln när det ska dansas långdans. Urban sitter på scenen med sitt dragspel och tonårsgruppen har förberett en fiskdamm.

När vi kommer in i den trånga foajen känner jag doften av nykokt kaffe och kaffebröd. En svettig farbror som luktar alldeles för mycket rakvatten knuffar till mig och jag dunsar in i den blekgröna pärlspontsväggen. Sådant trä hade man förr i världen när man var fattiga, har pappa sagt. Det bor löss i sådana väggar. De bits och så kliar det värre än myggbett. 

Hela dagen har jag längtat efter julgransplundringen, ja jag kanske har längtat ändå sen förra året. Mamma har sytt en ny manchesterklänning till mig och jag har vita kalasbyxor till. Fastän jag har ont i magen vill jag så gärna gå. Mamma tjatade på mig att äta ordentligt av middagen. Man ska inte äta sig mätt på kakor så hon, men jag kunde inte få ner mer än en halv köttbulle. Pappa föreslog att vi skulle stanna hemma om jag inte åt, men jag skrek att jag ville gå på julgransplundringen. 

I år skulle jag vara stor och vara med de andra barnen, inte sitta i knät hos mamma eller pappa och lyssna på tjattret från de andra vuxna. Tant Sonja ställde ut stolar till hela havet stormar. Jag visste att någon pojke skulle som knuffades och trängdes skulle vinna, trots att det inte var rättvist. Urban började spela på sitt dragspel och jag gick i ringen med de andra barnen. När musiken tystnade kräktes jag en stor pöl mitt på trägolvet. Det bara kom. Jag kunde inte hjälpa det och kröp ihop på golvet för att det gjorde så ont i magen. 

lördag 18 november 2017

Hur vet du det?

Det har snöat i natt
Hur vet du det
Det låg snö på hygget
Snö som först fallit
Sedan tinat och frusit igen
Pölarna på stigen var frusna
Varför går du där uppe
Jag tycker om det
Skogen tränger sig inte på
Det är ungskog nu, inte riktigt hygge längre
Fast det är fortfarande svårt att gå, stigen är ojämn
På något sätt är det rogivande, skogen tar om hand
Vill du ha en kopp te
Nej, jag tar varm choklad idag
Det är en sådan ruggig dag

onsdag 15 november 2017

Konditori

Det stod i lokaltidningen att Gamla Konditoriet stängt. Ulla-Britta hade haft öppet sista gången i lördags. Lokaltidningen hade varit där och och fotograferat henne. Hon stod utanför med armarna korsade över barmen. Novemberdiset fuktade det kruspermanentade håret. Konditoriet låg lite avsides till och Mimmi hade aldrig varit där och fikat. Lastbilschaffiserna hade minskat i antal sedan förbifarten byggdes och nu bestod gästerna mest av hantverkade och avsigkomna. Ulla-Brittas hembakade småkakor och köttbullssmörgåsar kunde inte konkurrera med det mer fashionabla Royal i centrum, som omnämndes i White Guide, eller prisnivån i serveringen i ICA:s slamriga förbutik. Neonskylten tillhörde fastighetsägaren, berättade Ulla-Britta i artikeln. Det var många som kommit in och velat köpa den. 

Någon gång hade Mimmi varit och tittat på en lägenhet i huset där Gamla Konditoriet låg. Hon mindes att lägenheten var hemtrevlig och hade 3 rok, men hon valde bort drömmen om ett kombinerat arbetsrum och bibliotek, för en mindre och billigare lägenhet. Det var på den tiden man kunde välja, då det fanns gott om lägenheter att hyra. Man kunde välja... Det är inte som idag, när föräldrarna förväntas köpa bostadsrätter till sina barn. 

I en annan artikel står det att Internationella skolan har ekonomiska problem. Hennes kusins barn går där och Mimmi har fått höra både en och två gånger att "det är minsann vanliga barn som går där, ungdomar som vill satsa och tänker på sin framtid". Anton har jobbat på Snickargårdens äldreboende, avdelning Hammaren, sedan han tog studenten och verkar nöjd med det. Högre studier är inget som verkar locka honom och Mimmi rycker på axlarna. Han ser bara nackdelarna. Amanda...Mimmi vet inte. Ibland känns det som vakna, äta, gå till skolan, borsta tänderna känns övermäktigt för flickan. Att busspendla 1,5 timme enkel resa varje dag för att gå på en högstatusskola "för ungdomar som satsar på sina studier och tänker på sin framtid" verkar inte finnas på kartan vare sig för henne eller någon av de ungdomar hon växt upp med. Mimmi tänker på sig själv. Hade man själv gjort det valet när man var 15-16 år?

I grannhuset lyser en trekantig advenstsljusstake fastän det är två veckor kvar till advent. Människor som julpyntar tidigt sägs vara lyckligare. De bejakar sitt inre barn. Kanske är det en god idé att vara ute i god tid och slippa hålla på med det helgen när allt ska fram och man alltid verkar ha magsjuka, feber eller influensa eller åtminstone ingen lust?

måndag 13 november 2017

När de gått + singel

När de gått känner jag hur ensam jag är. De har stängt den repiga gabondörren mot trapphuset. Jag hörde stegen eka mot stengolvet och de stänkmålade väggarna och föreställde mig att de tog stöd mot den svarta ledstången för att inte förlora balansen. När de gick ut genom porten med det trasiga kodlåset stod jag i vardagsrumsfönstret och såg dem gå längs gatan. Det hade fallit snöblandat regn tidigare under kvällen. Nu verkade det ha frusit på. Annika halkade i sina tunna stövlar och stödde sig mot Tord.

I köket står disken travad på diskbänken. Resterna av gratängen har bränt fast i formen. Någon gång i vuxen ålder har jag lärt mig att värma broccoli genom att läsa på påsen. Koka upp vattnet. Lägg i den frysta broccolin. Salta. Koka 3 minuter. På soffbordet står ett halvdrucket glas. Soffan har ändrat form. Filten ligger annorlunda. Prydnadskudden i yllebroderi ligger i fåtöljen istället för soffhörnet. Min kropp är ett skal utan innehåll. Det svarta i mitt inre blåser runt som en ovädersvind, nålvass och kall. För att förhöja min tragik föredrar jag att kalla mig själv ensamstående, istället för det glammiga och livsglada singel.

lördag 11 november 2017

Knäppa

Morgonpromenad
Tidig, novembermörk
Kämpig, ansträngade, mödosam
Hundägare måste vara knäppa
Snöblandat

fredag 10 november 2017

Text inspirerad av bild

Jag hittar fotot när jag döstädar. Ledsamt ord, som antyder att det är snart är över. Jag har gjort mitt och plockar undan av någon slags hänsyn till mina efterlevande. Det ska vara så lätt som möjligt för dem. Mina bekanta döstädar och jag har läst om det i veckotidningarna. Enklast är om man inte tänker, utan bara bestämmer sig för att slänga, oavsett om det kan vara värdefullt eller intressant.

Den svartvita bilden hittar jag i ett kuvert. Jag sitter i soffhörnet med en stickning. Det är en ljusgul babykofta jag stickar. Egentligen stickar jag inte. Jag bara sitter med stickningen i händerna och sneglar mot fotografen. Han har synpunkter på hur jag ska sitta och hur jag ska vända mig mot kameran och rättar till mina armar och ben. Händerna dröjer sig kvar på min kropp och han försöker möta min blick. Tungspetsen fuktar läpparna. Han doftar rakvatten. Efteråt vill han stanna kvar på kaffe. Jag protesterar och säger att jag inte har något doppa. En slät kopp går bra, säger han. Journalisten som är med på uppdraget säger att de har fler att besöka. Röker gör de också, trots att vare sig jag eller Henrik röker och inte ens har askfat framme. De stänger den tunna gabondörren mot trapphuset och jag hör deras tunga steg eka när de fortsätter en våning upp i huskroppen av tegel som ligger utslängd på den leriga, gamla åkermarken. Utanför hör jag två barn. De verkar leka tafatt.

Bilden hamnade på första sidan i lokaltidningen. Vi var en av de första som flyttat in i de nya husen på Ängshagen. Henrik hade ett litet arv, som räckte till möblerna hos Bohmans, så vi slapp ta dem på avbetalning. Jag hade nyss varit hos Gittan på hörnet och fått håret lagt. På något sätt var det en befrielse när det blev 70-tal och det räckte att knyta en snusnäsduk över håret. Idag kan jag sakna det där, att bara bli omhändertagen och få håret i ordning. Men då... Det skvallrades mest. Henrik beställde bilden från tidningen och sa att jag var så fin på den. Jag var aldrig särskilt förtjust i den. Det var något med fotografen och den klibbiga känslan av att jag var smutsig han lämnade efter sig.

onsdag 8 november 2017

Inte exakt

Jag såg din lapp på en lyktstolpe i gamla stan i Eksjö, strax bakom Lennarts konditori. I kyrkan pågick ett bröllop. Gästerna stod samlade på torget färdiga för avfärd. Kanske skulle de till Ullinge Värdshus för att äta bröllopsmiddag. Din vision och dina drömmar och förhoppningar fångade mig. Du skrev att du sett ett hus i en dröm och beskrev det noggrant. Fram till huset ledde en liten körväg med en grässträng i mitten. Huset var falurött och vitmålat invändigt. I fönstren stod Mårbackapelargoner i lerkrukor. Det hade vedspis i köket och väggar av spånt i farstun. Huset låg nära en sjö. Du undrade om någon hade din drömhus att sälja.

Jag rev av en av lapparna med kontaktuppgifter och sparade den i plånboken. Pappa låg inlagd på sjukhuset och jag hade tagit en promenad för att få lite ro. Torpet, sommarstugan, deras livsverk är till salu nu. För en del tar det tid... Det där med att gå bort. Huset kommer att lämnas till mäklare. Det är inte exakt vad du letar efter. Till sjön är det en bit, men det går att cykla och några pelargoner står knappast i fönstren. Jag trodde jag var förberedd på det här, men vissa saker tvingas man bara att göra mekaniskt. Möjligen är det ditt drömhus. Du kanske har spridit dina lappar från Sörmland ner till skånska gränsen och redan funnit din dröm. Jag fann din lapp och berördes av den.

måndag 6 november 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Det blev känt som Gråstensfärger, är hämtad från Axtelius Tyger vi minns från 1960 och 70-talen.

-Hoppas du uppskattar boken. Du brukar ju tycka om textil.
-Den är jättefin. Det är lite märkligt att se det man växte upp med, som sedan blev omodernt, samlat i bokform. Nästan upphöjt till konst. Påslakan som man använde tills de var utslitna. En del mönster fanns säkert på tapeter också. John Blund vet jag att jag hade som påslakan när jag var liten. Tror jag valde det för den illgröna färgens skull. Sådant som man vant sig vid att det är gammalt och fult och omodern är supertrendigt nu. Teakmöbler. Plastburkar för kaffe. De här tygerna. Jag tror det är en annan generation som tar det till sig. De som är 20-30 år gamla kanske. Viola Gråsten. Moster hade en orange filt, som hon var så stolt över. Den låg över armstödet på soffan. Jag tror hon använde den en hel del. Hon pratade alltid om Gråstensfärger och kunde inte förstå hur en vanlig sten kunde vara orange. Tygavdelningen fanns i källaren på Domus. Jag tror det fanns tre tygaffärer i stan när jag var liten. Vad finns det kvar nu? En gardinaffär? Det är knappt någon som syr längre.

lördag 4 november 2017

Ord som börjar på H

Om morgonen är det vår, men på kvällen höst. Det slår mig så tydligt när det tidiga ljuset återvänt och morgonen är stilla och fuktig av regn. Frosten verkar avlägsen. Grått grus, vått grus. Fallna löv. Himlen vilar mot marken. Det var länge sedan vi läste seriestripparna i morgontidningen tillsammans. Hagbard och Ensamma mamman, hon som hade så ont av smulor. Jag läste en kort intervju med Cecilia Torudd som tecknat. Serien hade kommit till som en reaktion på det som hänt i hennes egen familj när barnen blev tonåringar.  Det kanske var jobbigt eller också är det sådant som bara är. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag saknar det där vardagliga samtalet.

Höst, himlen, Hagbard, hon, hennes

onsdag 1 november 2017

Han reste sig

Pendeltåget bromsade in vid pendeltågsstationen. Hans reste sig med en beslutsamhet som han inte riktigt kände och stöttade benen mot den sträva klädseln på sätet för att motverka krängningarna som uppstod när tågsetet minskade farten. Bänkarna var klädda med blågrått tyg där det stod drottning på flera olika språk med skrivstil. Queen. Reyna. Königin. En tom burk med energiläsk rullade längs gången och stannade vid hans fot.

Vinden grep tag i honom så fort han kom ut på perrongen. Kostymbyxorna och jackan fylldes av kall luft. Blåsten på slätten var en del av hans uppväxt. Det var först när han flyttat som vuxen han insåg hur mycket han avskydde vinden som erövrade alla tankar och tog dem med sig till ingenstans.

En kvinna i 20-årsåldern med håret färgat i blått och svart var den enda passageraren som gick av förutom han. En nedklottrad canvasväska hängde över hennes axel och hon hade en stålstav genom näsan, som gav ett primitivt, infödingsliknande uttryck. Hon log mot honom och han noterade att läppstiftet matchade håret.
-Jäkla blåst, sa hon.
-Jag vet, svarade han.

Han hade avbett att bli hämtad av föräldrarna och lovat att gå hem. Promenaden till barndomshemmet från tåget brukade ta omkring 20 minuter. När han växte upp var sträckan evighetslång. Nu kändes den sträcka som han gick genom 1970-talets villakvarter med tegelhus där gavelspetsarna av trä fått nya färger,som inte alltid matchade det gula teglet, som ett par steg genom universum. Så mycket ångest och så många tankar som gömde sig bakom tujahäckarna. Drömmarna som tillhör banken.
-Priserna har gått upp, skulle pappa säga.
-Men de har väl kostat på att renovera, skulle Hans svara och lägga till att närheten till pendeltåget gjorde orten attraktiv.
I väskan låg hans damkläder. Han skulle inte använda dem eller berätta om dem. Han bara tog med dem.