Inne i missionshuset råder samma febrila aktivitet som i en myrstack någon raserat med en pinne. Julgranen står mitt i stora salen pyntad och grann, men utan tända ljus, för ingen vill riskera att någon snavar på kabeln när det ska dansas långdans. Urban sitter på scenen med sitt dragspel och tonårsgruppen har förberett en fiskdamm.
När vi kommer in i den trånga foajen känner jag doften av nykokt kaffe och kaffebröd. En svettig farbror som luktar alldeles för mycket rakvatten knuffar till mig och jag dunsar in i den blekgröna pärlspontsväggen. Sådant trä hade man förr i världen när man var fattiga, har pappa sagt. Det bor löss i sådana väggar. De bits och så kliar det värre än myggbett.
Hela dagen har jag längtat efter julgransplundringen, ja jag kanske har längtat ändå sen förra året. Mamma har sytt en ny manchesterklänning till mig och jag har vita kalasbyxor till. Fastän jag har ont i magen vill jag så gärna gå. Mamma tjatade på mig att äta ordentligt av middagen. Man ska inte äta sig mätt på kakor så hon, men jag kunde inte få ner mer än en halv köttbulle. Pappa föreslog att vi skulle stanna hemma om jag inte åt, men jag skrek att jag ville gå på julgransplundringen.
I år skulle jag vara stor och vara med de andra barnen, inte sitta i knät hos mamma eller pappa och lyssna på tjattret från de andra vuxna. Tant Sonja ställde ut stolar till hela havet stormar. Jag visste att någon pojke skulle som knuffades och trängdes skulle vinna, trots att det inte var rättvist. Urban började spela på sitt dragspel och jag gick i ringen med de andra barnen. När musiken tystnade kräktes jag en stor pöl mitt på trägolvet. Det bara kom. Jag kunde inte hjälpa det och kröp ihop på golvet för att det gjorde så ont i magen.
Innehållsrik text. Bra!
SvaraRadera