torsdag 26 februari 2015

Gudomligt

Fortsätter en tidigare historia, bör kunna läsas fristående. Jag tänker mig någon slags 1970-talsmiljö, för den som undrar. 

Hur kan det finnas något som kallas gudomligt, när människor dör och begravningen sker i en nedkyld kyrka, blekgrön och vit, med Jesus och Gud vid altaret och människor med böjda nackar som tvingats in i en sorg, de inte vill möta.

Jag stannade kvar på stigen och talade med Anita, pappas kusin och gick aldrig fram, till bryggan, för att se kroppen som bärgades. Tjejerna i nian som stod på höjden och glodde såg. Jag gick med Rollo. Han tiggde godis av Anita och hon kliade honom bakom de långa blöta spanielöronen och sa att Catarina var annorlunda. I morgon kommer skolan att surra av rykten och jag undrar vem som vet mest. Jag som försöker förstå, eller tjejerna som sett kroppen.

Catarina bodde med sin mamma, styvfar och två yngre bröder i ett stort hus med igenvuxen trädgård, ett kråkslott med fasaden täckt av sidiplattor. De grå asbestplattorna började släppa i kanterna och det växte mögel på husväggarna. Det var meningen att styvpappan skulle renovera, men så kom det ett larm om att plattorna var giftiga och inte fick röras och huset blev stående. Man fick cancer av dem. Jag var rädd när jag var där, för att själva huset var giftigt. Så länge vi var små gungade vi. Gungan hängde längst ner i trädgården och man gungade ut över en slänt. Det kändes som om gungade högre än någon annanstans när man hissnade inför djupet och krampaktigt höll om repen med fingrarna samtidigt som man tog sats med benen. Martin, hennes yngste bror, föll från gungan, rakt ner i djupet med nässlorna och bröt nyckelbenet mot en sten.

I det förgiftade huset smög vi in i föräldrasovrummet. På furusängen låg ett brunt överkast av frotté. Mönstret påminde om en plogad åker. De hade orangea tapeter på väggarna. Det var kallt i rummet. Fönstret stod alltid öppet. Utanför växte päronträd med risiga grenar som knappt gav frukt. När det blåste krafsade trädet på huset, så det lät som det spökade.

Catarina drog fram sin styvpappas porrtidningar och sa att hon hatade honom.
-Ska vi verkligen läsa det här? sa jag.
-Du måste lära dig, sa Catarina. Det är viktigt.
Jag såg bilder på nakna kvinnor som låg i soffor och sängar med särade ben, fuktiga ögon och halvöppna munnar. En av dem hade lagt ett pärlhalsband där nere. Tydliga bilder visade hur man hade sex. Lustfyllt för mannen. Smärtsamt för kvinnan. Att Catarina haft sex med Benny, var det sista förtroendet jag fått av henne. Att tvinga en kvinna att ha sex kan ge lika långt fängelsestraff som mord, fick jag veta på en biologilektion.

-Mia, vi ska äta, ropade mamma från köket. Pappa har kommit hem. Vi ska äta nu.
-Jag är inte hungrig, svarade jag.



tisdag 24 februari 2015

Muffins

Statyn
Prålar, skryter
Regnblöt, mäktig, handväskbehängd
Firar med en rejäl
Muffins

lördag 21 februari 2015

Svett

Fortsätter historien om flickan som hittats död

Catarina anförtrodde sig åt mig. När Johansson svett gräset och hagen luktade bränt från askan och luften var grumlig av pollen, då eller någon annan gång. Jag vet inte varför hon berättade saker för just mig. Kanske såg hon mig som något ofarligt, som soffkudde, något mjukt som bara finns där, en vadderad yta som kunde ta emot en bekännelse och bevara en hemlighet, kanske var hon bara angelägen om att jag inte skulle bli  utanför och såg till att jag fick veta sådant, som alla andra redan visste. Hon berättade att hon tjuvrökt sedan hon var tio, att hon hatade skolan och skulle börja i OBS-klass för att hon inte stod ut. Benny hade tagit hennes oskuld. Ibland var hennes bekännelser påträngande, förhör där hon samlade flickorna i klassen omkring sig för att få veta vilka som fått mens. Catarina var först med det där.

fredag 20 februari 2015

Kjol

Fortsätter tidigare puffar

Jag tar fram en gul, trubbig blyertspenna och öppnar dagboken. Sidorna är ljusgröna och täckta av vita blommor, som liknar prästkragar. Innan jag börjar skriva tar jag ett djupt andetag.

12 okt 1977

Jag var ute och gick med Rollo som vanligt. Han stannade och nosade överallt och blev blöt av duggregnet. När jag kom till badplatsen såg jag att polisen stängt av den med avspärrningsband. Brandkåren var också där, och en ambulans. Tjejerna i nian stod på en bergknalle och rökte. På stigen träffade jag Anita. Hon hejdade mig och sa att Catarina, hon som gått i min klass hittats död.

Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag stirrade på texten jag skrivit och visste inte hur jag skulle fortsätta. På något sätt kändes mina anteckningar viktiga, fast jag inte riktigt visste vad jag skulle skriva. Någon gång i framtiden skulle jag kunna ta fram dem och veta. Jag ser mig omkring i rummet. En hög med kläder ligger på en pinnstol. I botten ligger kjolen som jag sytt i slöjden. Den är beigevit i färgen och tyget är mönstrat med små kungakronor i vinrött. Volang med rynktråd, linning och blixtlås skulle vi lära oss att sy. Vi satt uppradade runt identiska vita symaskiner från Husqvarna. På väggen hängde en plansch där en röd tråd visade hur maskinen skulle träs, ögla för ögla. 

Catarina sydde sig i fingret. Symaskinsnålen gick rakt in i lillfingernageln. Blodet täckte stygnplåten och rann ner i maskinens innandöme. Vår syslöjdsfröken, en mager kvinna, med hårdpermanentat hår och bruna manchesterbyxor försökte förgäves få loss henne. Liselotte och Anette rusade iväg och hämtade vaktmästaren, som nöp av nålen med en tång. Catarina satt stilla och orörlig med den halvfärdiga kjolen i knät. Lillfingret lindades in i ett första förband från träslöjdssalen och Catarina fick åka taxi till sjukhuset. När hon kom tillbaks sa hon att hon sytt sig i fingret med vilje, eftersom hon hatade slöjd.


torsdag 19 februari 2015

Ihålig

Fortsätter ett par tidigare puffar, men bör kunna läsas fristående. En tonårsflicka har grälat med sin mamma och varit ute med hunden. I samband med hundpromenaden nåddes hon av nyheten att en jämnårig flicka hittats drunknad. 

Övervåningen är fylld av döda fåglar. Det är pappa som stoppat upp dem. När han var ung gick han i lära hos en konservator och lärde sig ta hand om döda djur, bereda pälsen, välja ögon av glas och fylla dem med träull. Dom stank, sa han om djuren. Det är ingenting för dem som har lätt för att må illa. Folk från hela landet skickade djur de ville ha beredda med posten. Pappa slutade innan han blev fullärd, det gick inte att försörja sig som konservator, och började på fabriken istället. På kvällarna läste han till ingenjör. Jag lärde mig att vara tyst, för att inte störa.

Bokhyllorna är fyllda med fågelböcker. Jag har läst dem med honom och i hemlighet har jag drömt att få se en sommargylling. I fågelböckerna är den klargul och den mest anslående av alla fåglar. Pappa sa alltid att den var sällsynt och att jag inte skulle vänta mig för mycket.

De uppstoppade fåglarna har börjat blekna. När det inte finns något levande väsen i kroppen, förlorar fjädrarna sina färger. När mamma och pappa är borta kommer jag att ärva fåglarna. De kommer att vara min länk bakåt i tiden, mitt arvegods. Mamma och pappas bekanta och mina kamraters föräldrar stoltserar med vagnshjul, kopparkittlar och kökssoffor. Jag kommer att ha döda fåglar som mitt arv.

Mitt rum luktar instängt och obäddat från sängen. Jag lägger överkastet slarvigt över det knöliga täcket och sätter mig vid skrivbordet och drar ut den översta lådan. Dagboken ligger där. Jag har köpt den i bokhandeln. Expediten frågade om det skulle vara en present, men jag sa att den var till mig själv. Då måste du vara rädd om den, sa expediten till mig. Att skriva dagbok är bland det viktigaste man kan göra. På pärmen finns en bild av en ponny. Den har en blomsterkrans runt öronen. Jag stryker den över mulen. När jag slår upp dagboken och ska börja skriva känner jag mig alldeles tom och ihålig. 

onsdag 18 februari 2015

Källare

Ett bildspel illustrerade motivationscoachen Clara Morgon-Falks föreläsning. Helt klädd i vitt rörde hon sig över det nötta golvet på Svinarps sedan länge nedläggningshotade biograf och pratade om drömmar och drivkrafter. Löneassistent Birgitta Bitterqvist satt längst bak tillsammans med Vera Vemgren. Vera, som för tillfället hade ungefär samma drivkrafter som Birgitta,  virkade med hjälp av en självlysande virknål.

Birgitta, som hade ont i axeln, stirrade på bildspelet. Bilderna verkade föreställa Clara i olika situationer. Hon mediterade på en brygga och vandrade genom en soldiset i en allé. På en bild var hon barfota. Allt strandskräp och all drivved hade sorgfälligt retuscherats bort. Hon drog sig inte för att dra in sin make och sin bästa väninna i sin skimrande föreställningsvärld. De var på utflykt och drack kaffe ur en termos. Birgitta misstänkte att Claras högsta önskan var att resa runt och berätta hur lycklig hon var inför förstummade åhörare på små landsortsbiografer. I pausen kunde hon kränga affirmationskort med behändiga sentenser av typen du är helt enkelt en diamant i universums krona, lyssna på magen, jag är lugn, trygg och harmonisk och var ingen panelhöna -dansa istället...

-Det räcker med att några få människor börja se världen på ett nytt sätt för att vi alla ska få tillgång till det synsättet, mässade Clara. Man har till och med räknat ut hur många människor som behövs för att en förändring ska påbörjas, nämligen kvadratroten ur en procent av det totala antalet människor som berörs. I en stad med till exempel en miljon människor räcker det alltså med att cirka hundra stycken ändrar sitt sätt att se på världen, ändrar sitt medvetande, för att det ska påverka hela staden i en ny riktning. Hur många är ni i Svinhult?

Birgitta fnös och himlade med ögonen. Tänk om de som förändrar sitt synsätt dras till källarmörker, råttor, fukt och inlåsta mardrömmar snarare än photoshoppade stränder och vitklädda blondiner? Tänk om det är hat och död som styr deras tankar och tänk om de är betydligt fler än motivationscoachernas släta stenar med rofyllda budskap?

lördag 14 februari 2015

Snuvig

Fortsätter puffar från 12 och 13 feb

Rollo lägger sig ner och vilar nosen mellan tassarna. Han snörvlar. Jag undrar om hundar kan bli snuviga eller om det bara är oset från köttbullarna som irriterar hans luktsinne.
-Klaga inte på maten, säger mamma. Du ska vara tacksam över den mat du får. Tänk på barnen i Afrika.
-Du lagar i alla fall inte mat till dem.
-Mia.
Mamma blinkar hastigt och vänder bort huvudet.
-Är du verkligen säker på att det är Catarina de hittat? säger hon med blicken riktad mot termoskannan på diskbänken. Du vet väl hur mycket folk pratar.
-Anita sa det. Pappas kusin. Hon var nere vid badplatsen och måste väl sett något.
-Vi får väl ringa till henne när vi ätit och höra efter.
-Ni lyssnar aldrig på mig, vare sig du eller pappa. Jag ska inte ha någon mat. Tjata inte på mig.
Jag rusar upp för trappan och in på mitt rum.

fredag 13 februari 2015

Redan

Fortsätter gårdagens

Mamma står vid spisen. Hon har knutit en sjal runt håret och dragit på sig ett blankt förkläde med orientaliskt mönster. Byxbenen är nedstoppade i ett par raggsockor. Köksfläkten dånar och stekoset fyller köket. Fettet har stänkt upp på det avocadogröna kaklet. Hon rör med stekspaden i gjutjärnspannan.
-Är du redan hemma? säger mamma. Du skulle ju vara ute med Rollo.
-Vi har varit ute. Länge. Jag har gått med honom. Vad blir det till middag?
-Köttbullar.
-Vad blir det till?
-Potatis. Kokt potatis. Pappa vill ha det.
-Men. Jag gillar inte potatis. Kan vi ha spaghetti i stället?
-Jag har redan gjort i ordning potatisen. Det är pappa som bestämmer. Det är faktiskt han som jobbar och tjänar pengar. Häng upp jackan är du snäll och ställ skorna på skohyllan. Du borde vara tacksam och inte klaga på maten. Han sliter för din skull. Kan du vara snäll och duka?

Rollo följer med mig in i köket. Han sätter sig hos mamma och lägger huvudet på sned. De bruna cockerspanielögonen är fuktiga av längtan. Jag öppnar köksskåpet och tar fram tre Duralexglas och ställer dem mitt på bordet. Trots att tallrikarna är diskade och inställda i skåpet känns de flottiga. Vardagsporslin. Vitt med en blå-rutig rand.
-Sen då?
-Bestick också. Du vet väl hur man dukar ett bord?
-Det är smulor på bordet. Ska jag torka bort dem också?
-Du verkar tvär, Mia. Är det något som hänt?
-Har du inte hört? Jag trodde varenda människa visste. Catarina är död. De har hittat henne nere vid badplatsen. Anita sa det. Polisen är där och ambulansen. Jag vill inte stå i ditt äckliga kök och äta din äckliga mat. Det känns som om jag kommer att kräkas.

torsdag 12 februari 2015

Annorlunda

Badplatsen är avspärrad. Den gråmulna vinden griper tag i plastbanden. Blåljusfordonen, polis, brandbil och ambulans, står slarvigt uppställda på den branta parkeringsplatsen. Sven Johansson hindrar några pojkar i tolvårsåldern som försöker krypa under avspärrningarna för att komma närmare vattnet. Ett par tjejer i nian står på bergknalle och röker. Jag ser dem underifrån. Jeans, jackor och stora halsdukar. Händerna rör sig regelbundet. Inandning, askning.

Rollo begraver nosen i grästuva. Jag kortar kopplet och drar hunden närmare intill mig. Mammas och pappas ord ringer i öronen på mig. Han är din hund lika mycket som vår. Rollo är ditt ansvar. Går du inte ut med honom och sköter om honom måste vi avliva honom. Jag vet att han börjar bli gammal och stel i kroppen. Promenaderna lockar honom inte som förr. Ändå måste jag. Vi är tvungna, han och jag. Han nosar mig i knävecket och jag böjer mig fram och klappar hans mjuka spanielpäls. Fukten i gräset har gjort hans öron lockiga.

Pappas kusin, Anita, kommer mot mig på den asfalterade gångstigen. Hon böjer sig ner och jollrar med Rollo och fattar tag om hans huvud. Han slickar henne på näsan.
-Vad är det som hänt? frågar jag.
-Jag tror det är Catarina, säger hon. Wernergrens flicka. Hon gick väl i din klass?
-Inte nu längre. Vi går inte i samma klass längre. Hon går i OBS-klass.
-Hon låg vid badstegen, med ansiktet nedåt. Drunknad. Du kände väl henne? Dom sa alltid att hon var annorlunda.

onsdag 11 februari 2015

Barfota

Jag har lagt upp fötterna på puffen och viftar med tårna för att nagellacket ska torka. Kombinationen av grönt nagellack och vinterbleka fötter får mig att tänka på en äng med vitsippor. Trampdynorna känns mjuka och lena efter fotbadet med bikarbonat och insmörjningen med fet hudkräm.
-Jag vill göra något nytt, säger jag. Resa bort, eller så.
-Va? Vill du ta en tur med finlandsfärjan? Resa på kryssning till Åland?
-Paris vill jag åka till. Jag läste en sådan fantastisk artikel om ett café fyllt med katter. Man fick inte mata katterna, för då skulle de bli feta, bara umgås med dem. Om katterna själva ville förstås.
Jag håller upp armen så handflatan kommer i höjd med axeln.
-Servitrisen bar en siames på en bricka, så här, fortsätter jag. Tänk dig själv en siameskatt som färdas på en serveringsbricka buren av en fet, barärmad servitris. Jag måste få åka till Paris.
-Är det verkligen tillåtet att ha djur på ett matställe så där?
-De franska myndigheterna har tillåtit det.
-De franska myndigheterna...Ska vi inte ta en kryssning till Finland i alla fall?

tisdag 10 februari 2015

Träd

Snödroppar skymtar
Under körsbärsträdet
Jag vårler åt dem

måndag 9 februari 2015

Vår

Morgonen vårljus
Fasaderna solar sig
Bukiga, ljumma
Utsträckta, varma, redo
Snön viker sig för våren

söndag 8 februari 2015

Text till bild

Jag har bestämt mig för att visa teateruppsättningen av Primo Levis Är detta en människa för gymnasieklassen jag undervisar i historia. De kommer att få se en monolog om vad som händer nät människan slutar vara människa, när allting som gör en människa till det som är den tas ifrån dem. Jag sätter på DVD-spelaren, släcker ner rummet och ser ut över klassen. Filmatiseringen är något jag tvingar på dem. De flesta hade velat se något mer actionbetonat och spännande, inte en man instängd i ett rum med sina minnen.

Varje gång jag undervisar om förintelsen brukar jag föreställa mig klassen i den situationen. Många av eleverna ser sig som överlevare, den som hjältemodigt kommer vittna om sina upplevelser. Andra möter döden i tanken, redan innan ankomsten till koncentrationslägret. Vissa föreställer jag mig som lägervakter.

Innan jag lämnar klassrummet ser jag ut genom fönstret. Statyn är försvunnen. Redan när jag själv var elev på Renströmska gjorde den mig beklämd. Den unga kvinnan, vars kroppsform, påminde mig om näckrosstjälkarna på mormors blomkruka, verkade fullständigt sakna valmöjligheter. Allt hon kunde göra vara att visa sig ljuv och underkastad. När eleverna har sina pennalistiska riter, sin nollning och sin inspark och sina destruktiva studenttraditioner händer det att de pissar på henne.

I lärarrummet möter jag Ronnie. Han har en sandfärgad skjorta nedstoppad i bruna manchesterbyxor och doftar svagt av curry.
-Statyn är försvunnen, säger jag. Den där näckrosgröna flickan.
-Den är flyttad till kommunhuset. De ska ha den i foajén och bygga en fontän till den. Har du inte hört det? När antikrundans experter var i stan värderades statyn. Den är gjort av en känd skulptör och värd flera miljoner, så nu får den inte stå ute längre. Någon skulle kunna stjäla den. Förresten ska Renströmska privatiseras och då gäller det att rädda det som räddas kan. En riskkapitalist skulle säkert sälja henne och vaska champagne för pengarna.

lördag 7 februari 2015

Frihet

Frihet
Söker, längtar
Åtrådd, värnad, omhuldad
Ensam, fri, utan ansvar
Tomhet

fredag 6 februari 2015

Text från bok

Kristina Hård - Himalayabreven. Andra meningen på sidan 25 lyder "Blommorna?" Med andra ord, en replik. Himalayabreven har thrillerartad handling kombinerat med ett poetiskt språk, som inte har mycket med dagens cinquian att göra. 


Blommorna
Slokar, skrumpnar
Förtorkade, vissna, nedstämda
Efter semesterresan, ohjälpligt förlorade
Maskmat

torsdag 5 februari 2015

Fnittra

Kön
Väntar, avvaktar
Orörlig, långsam, stillastående
Nycklarna finns på hittegodsexpeditionen
Fnittrar

En liten vardagsbetraktelse med anledning av att jag återfått mina borttappade nycklar. En vänlig själ hade lämnat in dem hos polisen och alla som stod där och väntade skrattade lättat när jag fick tillbaks dem.

onsdag 4 februari 2015

Båge

Tidtabellstavlan gnistar och blänker
Vitt och brandgult skapar
En illusion av nedfallet rymdgrus
Jag går ut på gatan i en båge
För att ta in konstverket framför mina ögon
Upptäcker snöplogens ljusramp i backen

tisdag 3 februari 2015

Sten

Pendeltåget kränger fram genom snöslask och leda. En äldre man går från början till slutet av vagnen. För att hålla balansen går han med mjuka knän, som om tåget vore ett båtdäck. Hans rödfnasiga händer greppar tag i nackstöden. Säte för säte drar han sig framåt. Den styva överrocken har samma färg som en gråsten. Mjukisbyxorna fransar sig över de snedgångna kängorna.

Av vänliga skäl tänker jag mig honom som en ängel, skäggig och vingprydd, en vishetslärare som har lena sanningar i munnen. Man ska alltid lämna människor bättre än man fann dem, krama de sårade, hela de krossade värma de frusna och älska de ensamma.

Han stannar till vid min plats. Jag sitter ensam på ett fyrsäte och har brett ut mig med väska och jacka och en bitter smak av öl i munnen. Hans ögon är vassa som snösmältningsgrus.
-Jag hatar det här jävla landet, säger han. Svenskarna säljer sig för billigt. Allt ska gå till de där jävla invandrarna. Om tjugo år har de tagit över allting och vad får vi för det? Inte ett piss. Dom lata jävlarna, kommer hit och tar våra jobb.
Jag viker undan med blicken och möter min spegelbild i fönstret. En vattendroppe rinner över min kind. Mannen raglar vidare. Jag hoppas ändå att han har ett hem, han kan kalla sitt.



måndag 2 februari 2015

Grönt

Hotellstäderskan har ställt i ordning rummet. Jag sänder henne en tacksam tanke. Det mörkgröna, vadderade överkastet ligger slätt över bädden. Sänggaveln av imiterat körsbärsträ täcker en stor del av den blekrosa väggen. Jag lägger mig försiktigt på sängen och äter ett päron. Frukten är krispig och jag föreställer mig att fruktköttet består av en rad sockerkristaller som leder från skalet och in mot skrotten. Sen somnar jag. Kroppen är så uttröttad att den värker. Att checka in på hotellet och låsa upp den tunga dörren med hjälp av nyckelbrickan var vad jag förmådde göra. En ilning av saknad efter varma barnkroppar och ordet mamma får mig att skälva när jag sluter ögonen.

När jag vaknar nästa morgon slår jag på TV:n. Jag har sovit 16 timmar i ett sträck, drömlöst och tungt. Nyheterna visar hotellet. Jag ser blåljus och avspärrningar. En man har skjutits till döds på parkeringsplatsen utanför.

söndag 1 februari 2015

Fluffig

Tre änder simmar över parkdammen
Svallvågorna bildar en blank ruta
Deras kroppar är som en fraktskuta
Trots att det snöar känns natten ljummen
I buskaget vilar kajorna natt
De vaknar när någon passerar dem
Kivas vilt i kråkfåglars rekviem
Ett hemligt sällskap av fåglars hånskratt
Snön lägger sig fluffigt mjuk på grenar
Två kvinnor på väg hem från krogen genar
De samtalar och själarna svartnar
Män är bara sådana som sviker
De ljuger mig berusad och vacker
Deras maner gör mig till cyniker