Sten

Pendeltåget kränger fram genom snöslask och leda. En äldre man går från början till slutet av vagnen. För att hålla balansen går han med mjuka knän, som om tåget vore ett båtdäck. Hans rödfnasiga händer greppar tag i nackstöden. Säte för säte drar han sig framåt. Den styva överrocken har samma färg som en gråsten. Mjukisbyxorna fransar sig över de snedgångna kängorna.

Av vänliga skäl tänker jag mig honom som en ängel, skäggig och vingprydd, en vishetslärare som har lena sanningar i munnen. Man ska alltid lämna människor bättre än man fann dem, krama de sårade, hela de krossade värma de frusna och älska de ensamma.

Han stannar till vid min plats. Jag sitter ensam på ett fyrsäte och har brett ut mig med väska och jacka och en bitter smak av öl i munnen. Hans ögon är vassa som snösmältningsgrus.
-Jag hatar det här jävla landet, säger han. Svenskarna säljer sig för billigt. Allt ska gå till de där jävla invandrarna. Om tjugo år har de tagit över allting och vad får vi för det? Inte ett piss. Dom lata jävlarna, kommer hit och tar våra jobb.
Jag viker undan med blicken och möter min spegelbild i fönstret. En vattendroppe rinner över min kind. Mannen raglar vidare. Jag hoppas ändå att han har ett hem, han kan kalla sitt.