Text till bild

Jag har bestämt mig för att visa teateruppsättningen av Primo Levis Är detta en människa för gymnasieklassen jag undervisar i historia. De kommer att få se en monolog om vad som händer nät människan slutar vara människa, när allting som gör en människa till det som är den tas ifrån dem. Jag sätter på DVD-spelaren, släcker ner rummet och ser ut över klassen. Filmatiseringen är något jag tvingar på dem. De flesta hade velat se något mer actionbetonat och spännande, inte en man instängd i ett rum med sina minnen.

Varje gång jag undervisar om förintelsen brukar jag föreställa mig klassen i den situationen. Många av eleverna ser sig som överlevare, den som hjältemodigt kommer vittna om sina upplevelser. Andra möter döden i tanken, redan innan ankomsten till koncentrationslägret. Vissa föreställer jag mig som lägervakter.

Innan jag lämnar klassrummet ser jag ut genom fönstret. Statyn är försvunnen. Redan när jag själv var elev på Renströmska gjorde den mig beklämd. Den unga kvinnan, vars kroppsform, påminde mig om näckrosstjälkarna på mormors blomkruka, verkade fullständigt sakna valmöjligheter. Allt hon kunde göra vara att visa sig ljuv och underkastad. När eleverna har sina pennalistiska riter, sin nollning och sin inspark och sina destruktiva studenttraditioner händer det att de pissar på henne.

I lärarrummet möter jag Ronnie. Han har en sandfärgad skjorta nedstoppad i bruna manchesterbyxor och doftar svagt av curry.
-Statyn är försvunnen, säger jag. Den där näckrosgröna flickan.
-Den är flyttad till kommunhuset. De ska ha den i foajén och bygga en fontän till den. Har du inte hört det? När antikrundans experter var i stan värderades statyn. Den är gjort av en känd skulptör och värd flera miljoner, så nu får den inte stå ute längre. Någon skulle kunna stjäla den. Förresten ska Renströmska privatiseras och då gäller det att rädda det som räddas kan. En riskkapitalist skulle säkert sälja henne och vaska champagne för pengarna.