Övervåningen är fylld av döda fåglar. Det är pappa som stoppat upp dem. När han var ung gick han i lära hos en konservator och lärde sig ta hand om döda djur, bereda pälsen, välja ögon av glas och fylla dem med träull. Dom stank, sa han om djuren. Det är ingenting för dem som har lätt för att må illa. Folk från hela landet skickade djur de ville ha beredda med posten. Pappa slutade innan han blev fullärd, det gick inte att försörja sig som konservator, och började på fabriken istället. På kvällarna läste han till ingenjör. Jag lärde mig att vara tyst, för att inte störa.
Bokhyllorna är fyllda med fågelböcker. Jag har läst dem med honom och i hemlighet har jag drömt att få se en sommargylling. I fågelböckerna är den klargul och den mest anslående av alla fåglar. Pappa sa alltid att den var sällsynt och att jag inte skulle vänta mig för mycket.
De uppstoppade fåglarna har börjat blekna. När det inte finns något levande väsen i kroppen, förlorar fjädrarna sina färger. När mamma och pappa är borta kommer jag att ärva fåglarna. De kommer att vara min länk bakåt i tiden, mitt arvegods. Mamma och pappas bekanta och mina kamraters föräldrar stoltserar med vagnshjul, kopparkittlar och kökssoffor. Jag kommer att ha döda fåglar som mitt arv.
Mitt rum luktar instängt och obäddat från sängen. Jag lägger överkastet slarvigt över det knöliga täcket och sätter mig vid skrivbordet och drar ut den översta lådan. Dagboken ligger där. Jag har köpt den i bokhandeln. Expediten frågade om det skulle vara en present, men jag sa att den var till mig själv. Då måste du vara rädd om den, sa expediten till mig. Att skriva dagbok är bland det viktigaste man kan göra. På pärmen finns en bild av en ponny. Den har en blomsterkrans runt öronen. Jag stryker den över mulen. När jag slår upp dagboken och ska börja skriva känner jag mig alldeles tom och ihålig.
De uppstoppade fåglarna har börjat blekna. När det inte finns något levande väsen i kroppen, förlorar fjädrarna sina färger. När mamma och pappa är borta kommer jag att ärva fåglarna. De kommer att vara min länk bakåt i tiden, mitt arvegods. Mamma och pappas bekanta och mina kamraters föräldrar stoltserar med vagnshjul, kopparkittlar och kökssoffor. Jag kommer att ha döda fåglar som mitt arv.
Mitt rum luktar instängt och obäddat från sängen. Jag lägger överkastet slarvigt över det knöliga täcket och sätter mig vid skrivbordet och drar ut den översta lådan. Dagboken ligger där. Jag har köpt den i bokhandeln. Expediten frågade om det skulle vara en present, men jag sa att den var till mig själv. Då måste du vara rädd om den, sa expediten till mig. Att skriva dagbok är bland det viktigaste man kan göra. På pärmen finns en bild av en ponny. Den har en blomsterkrans runt öronen. Jag stryker den över mulen. När jag slår upp dagboken och ska börja skriva känner jag mig alldeles tom och ihålig.
Så fint skrivet!
SvaraRaderaEn väldigt speciell känsla i texten. Laddad, samtidigt lugn. Bra och fängslande.
SvaraRaderaJa en speciell text,laddad men lugn...för mej känns det som 60 tal o min egen uppväxt, på något sätt.
SvaraRadera"döda fåglar som arv" rymmer så mycket
SvaraRaderaVilken intressant text!