Kjol

Fortsätter tidigare puffar

Jag tar fram en gul, trubbig blyertspenna och öppnar dagboken. Sidorna är ljusgröna och täckta av vita blommor, som liknar prästkragar. Innan jag börjar skriva tar jag ett djupt andetag.

12 okt 1977

Jag var ute och gick med Rollo som vanligt. Han stannade och nosade överallt och blev blöt av duggregnet. När jag kom till badplatsen såg jag att polisen stängt av den med avspärrningsband. Brandkåren var också där, och en ambulans. Tjejerna i nian stod på en bergknalle och rökte. På stigen träffade jag Anita. Hon hejdade mig och sa att Catarina, hon som gått i min klass hittats död.

Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag stirrade på texten jag skrivit och visste inte hur jag skulle fortsätta. På något sätt kändes mina anteckningar viktiga, fast jag inte riktigt visste vad jag skulle skriva. Någon gång i framtiden skulle jag kunna ta fram dem och veta. Jag ser mig omkring i rummet. En hög med kläder ligger på en pinnstol. I botten ligger kjolen som jag sytt i slöjden. Den är beigevit i färgen och tyget är mönstrat med små kungakronor i vinrött. Volang med rynktråd, linning och blixtlås skulle vi lära oss att sy. Vi satt uppradade runt identiska vita symaskiner från Husqvarna. På väggen hängde en plansch där en röd tråd visade hur maskinen skulle träs, ögla för ögla. 

Catarina sydde sig i fingret. Symaskinsnålen gick rakt in i lillfingernageln. Blodet täckte stygnplåten och rann ner i maskinens innandöme. Vår syslöjdsfröken, en mager kvinna, med hårdpermanentat hår och bruna manchesterbyxor försökte förgäves få loss henne. Liselotte och Anette rusade iväg och hämtade vaktmästaren, som nöp av nålen med en tång. Catarina satt stilla och orörlig med den halvfärdiga kjolen i knät. Lillfingret lindades in i ett första förband från träslöjdssalen och Catarina fick åka taxi till sjukhuset. När hon kom tillbaks sa hon att hon sytt sig i fingret med vilje, eftersom hon hatade slöjd.