tisdag 30 september 2014

Text till bild

De låter oss inte vara inne. Barn ska vara ute. I något slags samförstånd kör de vuxna ut oss, oavsett om vi protesterar eller inte. Tjärnen på sankmaden är förbjudet område. Vi ska inte vara där och leka, ändå lockar tuvorna på sankmarken, doften av pors och stillastående vatten, de klibbiga alarna längs bäcken som rinner genom maden.

Tjärnen har ingen botten. Den blänker som ett djuröga. Vi har hört historierna de gamla berättar. Hur Johansson körde sin häst genom isen och hur långsamt den sjönk mot botten, hur den skrek när hovarna inte bottnade och hur skummet yrde runt dess hals och bog, innan den drunknade. Smen körde ut bilar på isen om vintern och lät dem sjunka ner i det bottenlösa slammet. En gammal T-Ford ligger där. Den skulle vara värd bra med pengar nu, om Smen låtit den vara. Förr satte de ut barn där. Barnen som ingen ville fick drunka där. Oönskade spädbarn. Barn som inte lyder.

Faster tar Rebecca om armen och säger att hon kunde göra som förr. Ungar som Rebecca hör hemma på maden. Rebecca är tuff. Hon skriker att hon hatar faster. Det är givet att hon tar mig ut på maden. Vi hoppar mellan tuvorna. Rebecca har röda stövlar. Mina skor skor blir snart kalla och blöta. Rebecca springer och jag klafsar efter. När jag ramlar känner jag suget från underjorden, från Johanssons döda häst och barnen som svultit och frusit ihjäl. De oönskade. Rebecca springer in. Jag ligger kvar och gråter. Det vita huset där de vuxna sitter i salen är en evighet bort.

måndag 29 september 2014

Tomrum

Vardagsrummet i villan utanför Borås är format som ett L. Golvet täcks kvadratmeterstora skifferplattor. Den vita furupanelen i taket är fylld av inbyggda spotlights. Det danska matsalsmöblemanget är så smäckert att det mest påminner om ett par tallbarr som råkat falla på en parkeringsplats. Framme vid ena fönsterväggen står en skinngrupp med cylinderformade fåtöljer runt en överdimensionerad klarblå glaspjäs placerad på ett bord med kromade ben. Soffgruppen står längre in i rummet, vid en annan fönstervägg. Hörnsoffan är hård och rak och saknar armstöd.
-En prydnadsmöbel, konstaterar Anette tyst för sig själv. Den är knappt gjord för att man ska sitta i den.

Hon läppjar på det vinet som Martina givit henne.
-Vilket gott vin, säger hon och ler. Det bådar gott inför middagen.
-Det är Jörgen som valt det och de andra vinerna vi ska ha också.
Hon fnittar och klipper med ögonlocken. Ögonfransarna är så långa att Anette inte kan avgöra om det är mascara eller lösögonfransar.
-Han är fantastisk, Jörgen. Åh, vad jag är glad att ha honom.
Hon fnittrar igen, lägger huvudet på sned och virar en lock av det blonda håret runt fingret.
-Helt fantastisk, fortsätter hon.
-Jag är glad för din skull. Fin tröja.
-Angora. Chockrosa. Precis min nyans.

För att få en andhämtningspaus vänder sig Anette mot en av tavlorna på väggen ovanför skinnsoffan. Det är ett svartvitt fotografi av en ödslig strand. Tomrum står det på en skylt på ramen. Det är något med Martinas ullfluffiga uppenbarelse och fnittrande som inte riktigt passar in rummet. Hon borde vara klädd i något strikt och svart för att matcha möblerna, men Jörgen kanske vill ha henne så, flickig och fnittrig och med huvudet på sned. Det finns två sorters män som pratar för mycket. De som trots att de pratar oavbrutet ändå är intressanta att lyssna på och sådana som Jörgen. Det har aldrig känts rätt att bjuda hem Jörgen och Martina. Hon har en etta med trägolv i Majorna. Det som hon trodde var en tillfällig lösning efter skilsmässan har blivit ett hem där hon rotat sig.

-Betyder tavlan något särskilt för dig? undrar Anette.
Martina rycker på axlarna.
-Stranden påminner om Halland, fortsätter Anette. Den får mig att tänka på mamma.
Martina snörper på munnen.
-Jag tänker aldrig på henne. Det borde du inte heller göra.

söndag 28 september 2014

Svag

-Jag har sytt i knapparna i din ytterrock, Stig.
-Tack, mor.
-Svart mot svart. Det är inte det lättaste. Ljuset räcker inte till och jag är rädd att synen börjar bli svag. Ska du på bio med den där flickan igen?
-Birgitta heter hon.
-Birgitta.
-Hon jobbar på telegrafen. Åsa-Nisse. Bertil Boo är visst med. Han tycker ju mor om.
-Kan tro det. Det finns inte pengar till att ränna på sådant. Filmen ska visst vara rolig, säger de. Fast Ljunggren på tidningen tyckte visst inte om den. Svag handling, skrev han och gjorde sig lustig över att folk skrattade.
-Det är inte mycket Ljunggren tycker om. Han skrev ner den revyn vi satte upp på IOGT också. Det var bara Signe som han var nådig mot och det är för att hon har så granna vader.
-Hon Birgitta? Du är väl rädd om henne? Det är väl en bra tös? Du vet hur det kan gå...


lördag 27 september 2014

Avbruten

Bertilsson och Jönsson står på varsin sida av villastaketet. Vid Bertilssons fötter står en hink med matäpplen. Jönsson har varit nere och tittat till sin veteranbil. Den står i ett skjul längst ner i trädgården som Jönsson gjort om till garage. För att inte förstöra gräsmattan när bilen körs ut har Jönsson lagt två rader med trädgårdsplattor fram till gatan.

-Jo du, säger Bertilsson. Jag var ju med svågern till lasarettet i somras. Han skulle kontrollera sitt öga och ville att jag skulle köra han. Sen fick vi för oss att vi skulle göra någon slags på hemvägen utflykt så vi svängde av vägen där i Skullaryd och så körde vi upp till den där byn där han, Hästmannen bor.
Bertilsson gör en konstpaus och sätter upp foten på kanten till hinken.
-Ja, jag vet ju var han bor på ett ungefär. Det är riktigt grant där uppe. Gammalt och fint. En vacker by och kan du tänka dig. Han låg där i grönsakslandet och rensade när vi körde förbi. Med det där långa skägget och allt. Han såg för lustig ut, när han vinkade till oss. Det verkade inte alls som vi avbröt honom.

torsdag 25 september 2014

Blixt

Ovädret överraskade oss på väg hem från bion. Vindrutetorkarna förmådde inte svepa undan vattnet från bilrutan. Du körde långsamt först och lät bilen bana väg genom vattenmassorna. När mörkret tilltog stannade du i en parkeringsficka vid vägkanten.
-Det lättar snart, sa du.
Regndropparna slog så hårt mot biltaket att dina ord nästan inte hördes.
-Vi väntar, svarade jag. Det finns ingen anledning till brådska. 

Jag kurade ihop mig i jackan och föreställde mig hur regnet började sippra in genom bildörrarna och hur fukten skulle göra oss frusna och rädda, hur bilens elsystem skulle slås ut av vätan och hur vi skulle bli stående där ute på vägen i den tilltagande vinden i väntan på bärgning och hjälp. En förbipasserande långtradare fick vår bil att skaka. En personbil på väg i motsatt riktning bländade oss med sitt helljus. Vid horisonten såg vi några blixtar och vi hörde en avlägsen åskknall. 

Regnet avtog och vi kunde fortsätta vår färd. För att få upp värmen i kupén vred jag på fläkten. Den torra luften absorberades av mina lungor. Det kändes som jag andades fibrer istället för syre. Jag projicerade filmscener mot bilens sidorutor. Italien. Nicaragua. Ligurien. Hasta la victoria siempre. En man i bar överkropp. Påfallande mager .Sårbar, eftersom han bar glasögon och påtagligt fysiskt närvarande, uppförstorad på en bioduk.  
-Jag är glad att vi kom iväg för att se filmen trots allt, sa jag. Tacksam för att du följde med. Det är svårt att gå på bio ensam.
-Du har väl inte svårt att vara ensam.
-På bio har jag det. Jag tycker inte om att sitta där och vänta på att filmen ska börja. På något sätt känner jag mig utlämnad och jag vill ha någon att diskutera filmen med. 
-Vad tyckte du om filmen då?
-Det dokumentära lämnar plats för egna tolkningar. Det blev lika mycket en skildring av Michael Wiehe och kvinnorna som varit ihop med honom som av Björn Afzelius. Men vilken spelfilm det skulle kunna bli. Tänk på filmerna om Monica Z och Cornelis. 
-Man lämnar ut en människa väldigt mycket i en sådan film. Sexmissbruket. En som inte kan försvara sig och lämna sin egen version av vad som hänt. 
-Jag saknade publikperspektivet. Han var trots allt väldigt folkkär och det politiska engagemanget kändes nedtonat på något sätt. Det framgick inte så tydligt i filmen.

Senare läste vi om åskvädret i lokaltidningen. Blixtnedslaget hade dödat en tjur. Vi sa till varann att det var sent i september för åska, men visst hade vi känt en oro i luften, när vi plockade in äpplena vi skulle steka.


onsdag 24 september 2014

Planera

Ett gammaldags rökbord står mitt i gruppen av fyra skinnfåtöljer med armstöd av böjträ. I varje fåtölj ligger en broderad kudde med yviga yllebroderier och på varje armstöd ligger en hemvävd pläd. Bokhyllor där böckerna står i dubbla rader för att rymma så mycket som möjligt täcker två av rummets väggar. Ellinors målningar fyller de andra. Väggarna har bestrukits med en varm tegelröd färg som framhäver målningarna i dess svarta och gyllene ramar. De fodrade gardinerna dämpar ljudet från gatan. Tyget har Ellinor köpt i England. Den ärvda mattan mildrar våra röster och gör våra samtal avmätta.

Ellinor ställer ner tebrickan på bordet. Kanna och muggar kommer från en keramiker. Hon bjuder på rött te med honung, små dyra ostar och fröknäcke med havssalt.
-Dina målningar är utsökta, säger jag. Jag är glad att du  lät mig se dem.
-De hänger ju där, ler Ellinor.
-Att du inte blivit konstnär, du med din talang.
-Jag vet inte om jag har någon större talang. Konstnärsdrömmarna släppte jag redan när jag var i tjugo-årsåldern. Det handlar inte om bara om att måla och söka sin försörjning. Kanske var mina drömmar inte tillräckligt starka och jag själv tillräckligt viljestark för att våga satsa på konsten. Vi får alltid höra att vi ska vara modiga och tro på våra drömmar. Det var någonting med konstnärsvärlden. Jag kände mig inte hemma där. Det handlade inte om att skapa. Man skulle känna rätt människor, kulturfolk. Ställa sig in hos dem, slänga sig med rätt vokabulär. Genusanalys och alienation. Det kändes så ytligt och tomt. Jag har försökt planera min tid efter något annat, för att få ett eget rum. Samtidigt så känns det som om mina målningar aldrig någonsin kan räknas, för att jag inte är tillräckligt skolad, att mitt målande att betydelselöst för att det inte betalas och recenseras.

tisdag 23 september 2014

Sammanfoga

Pufftema

Jag har nyss sett dokumentärfilmen om Björn Afzelius liv. Att gå på bio i en småstad är en speciell upplevelse. Man får helt enkelt gå på bio när filmen visas, inte för att man känner för att gå på bio. Det handlar om att pricka in enstaka tillfällen. Björn Afzelius-filmen visades dessutom i samarbete med PRO, så det var en av årets begivenheter för pigga pensionärer.

Om filmen; en människas liv sammanfogat av tillgängliga bilder och andras berättelser. Den dokumentära formen lämnar öppet för egna tolkningar.

Julia

Flerdagarspuff. Läs om ni vill. Jag läser era puffar i vilket fall som helst. Julia musikbloggar. Hon är på en musikfestival. Charlie spelar. Han är full.

-Jag hatar det här jävla samhället.
Charlie står bredbent bakom sångmicken och gitarren och stirrar ut över publiken.
-Ni betalar skatt, va? Röstar var fjärde år för att man ska? Lydiga djävlar. Jag står utanför samhället. Betalar inte ett öre i skatt. Spelar helt svart. Jag hatar alla jävla politiker och direktörer. Dom skor sig. Dom skor sig på er och ni betalar. Klockan klämtar. Nackskott. Drop Dead. Gör processen kort. Skjut dem i gryningen bara. Asså de ska bah dö, bah.

Julia vrider sig ett halvt varv. Hon ser hur publiken på bänkraderna bakom henne skruvar på sig och hon överväger att gå därifrån, men väljer att stå kvar. Inte för Charlies skull, för han verkar strunta i allt och alla nu, utan för sin egen för att slippa prata och sammanfoga upplevelsen av en spelning som rasar utför i allt snabbare tempo inför undrande människor.




måndag 22 september 2014

Medge

Julia

Flerdagarspuff. Läs om ni vill. Peta gärna i språk och gestaltning. Jag läser era puffar oavsett vilket. Julia är på en musikfestival. Charlie spelar. Han är full.

-Jag har skrivit nya låtar, säger han och tänder en cigarett.
Händerna darrar när han drar ett halsbloss.
-Det bli en skiva. En jävla platta ska det bli.
Beslutsamt kniper han fast cigaretten i mungipan och låter den hänga snett ner mot nyckelbenet, en posé som han säkert övat in redan i tonåren.
-Solglaschögon har jag. Två par. Det är så tufft med solglaschögon. I fickan här. Kolla. Jag har solglaschögon. Solglaschögon. Cigaretter. Man måste ha låtar också när man ska spela. Jag har dom på papper här.

Julia skakar på huvudet. När han tar av pilotglasögonen ser hon hur gråsvullen han är i ansiktet. Ögonen påminner om två döda fiskar som ligger bukarna upp i förgiftat vatten. Med långsamma, koncentrerade rörelser byter han solglasögon. De  han haft i bröstfickan är av annan modell, lite kantigare i formen, med svarta plastbågar. Han har säkert slipade glas i det ena paret. Pappren med hans texter ligger bredvid sångmicken. Ibland skriver han ut dem i sista minuten från någon sida på internet med sångtexter, ibland skriver han ner dem för hand, med stora, yviga bokstäver där handstilen är så oregelbunden att det verkar som pennan hållits i fel hand. Vissa spelningar knölar han ihop texterna och kastar dem på publiken. Han placerar pappersbunten på notstället. Rörelserna är så inövade att de känns trygga och säkra.

-Den här låten handlar om svek. Först skrev jag om någon jävel som svikit mig, men sen när jag fortsatte skriva, så insåg jag att den kanske handlade om mig. Att det är jag som sviker, jag medger det.
Hans röst förändras när han säger det sista. Raspigheten försvinner. Han blir mindre hes. I ordval och satsmelodi låter han som en imitation av Johannes (K är omdöpt till Johannes). Han pratar med någon annans ord och röst. En ny låt gör henne nyfiken. Hon försöker läsa ut något mellan raderna och tyda hans kroppsspråk, men hon får ingen känsla av att han antyder något, om sig själv, Johannes eller något annat. Han har en nyskriven låt om svek och fumlar berusat med cigaretter och solglasögon. När han sjunger sluddrar han. Hon uppfattar bara brottstycken av texten och rimmet "svek och lek". Att hon inte kan höra vad han sjunger beror inte på ljudanläggningen. PA:t har fungerat oklanderligt hela kvällen. Det ligger hos honom.

söndag 21 september 2014

Sur

Pufftema

Söndagspromenaden
Den man trott så mycket om
Regnar in
Sur för det
Inte alls
Låter dagen bara vara
Gott så

Julia

Flerdagarspuff. Läs om ni vill. Julia musikbloggar och är på en spelning. Charlie har precis gått på och spelar första låten. Han är full.

Charlie väljer att börja spelningen med Hurt. Han använder sig på ljudeffekter, som förvandlar den akustiska gitarren till något annat. Julia surnar till för att han inte väljer någon av sina egna sånger, utan gör en cover. Sen dras hon in i något som är större än vad hon själv är och ser en döende Johnny Cash framför sig i sig, i en inspelning som tillhör populärmusikens klassiker. Hon vet att Johan målar henne och Charlie, de som står honom närmast, i sina självporträtt. Tanken för henne att hissna. Hon får gåshud där hon står. Håren reser sig på armarna. Det är mäktigt. Det är smärtsamt, men det är ändå inte han, det är Charlie som gör sig till någon annan, som för fram någon annans storhet, och bär en törnekrona på sin hjässa i den stunden. Han sviker sig själv, han sviker henne och han sviker sin publik när han står där berusad och fokuserar på sin smärta.

Han kopplar om gitarren och tar bort pedalstället med ljudeffekterna.
-Play Shoreline, skriker en man i publiken och Charlie svarar med en svordom. Det ska göra ont. Nästa sång är hans egen. Hot Spot - dimma över Ölandsbron, en text om hans självmordsförsök och hur han återvände till livet. Den kan röra till tårar, men ikväll är Julia kallsinnig. Han förmår inte beröra henne på djupet, inte med den.

lördag 20 september 2014

Favorit + teori

Svinarp IRL (favorit + teori)

Kommunalrådet slog upp sin favorittidning,  Hänt i Politik & Samhälle. Att Svinarp  nämndes i nämnda publikation skedde ytterst sällan. Kommunalrådet hade sina teorier om att det berodde på det politiska ledarskapet. De politiska analyserna på tidningens första sidor hoppade han över, likaså platsannonserna med lediga platser för tjänstemän inom landets kommuner. Det var skvallret i slutet av tidningen han ville åt. Hade någon kommun kommit på någon ny slogan för att locka besökare till kommunen? Fanns det någon som satt upp nya skyltar med putslustigt budskap vid kommungränsen? På sidorna med kommunskvaller var allt möjligt. Så också denna vecka. Kollegan i en avsides belägen kommun i stockholmstrakten hade börjat måla naglarna med nagellack. Av jämställdhetsskäl skulle han fortsätta med detta ända till folk slutade fråga varför. Journalisten som skrivit skvallernotisen konstaterade att nämnda kommunalråd nog skulle få fortsätta använda nagellack under mycket lång tid.

Julia

Flerdagarspuff. Läs om ni vill. Julia musikbloggar. Hon väntar på att en festivalspelning med Charlie (tidigare kallad V) ska börja. Hoppar över pufforden. Jag hade säkert kunna få in dem, men det känns lite långsökta.

Charlie kommer upp på scenen. Han är ensam ikväll. Ingen Rossner på bas, som följsamt och intuitivt lockar fram essensen hos dem han spelar med, ingen Johannes (tidigare K, Johan Nääs, ger artistnamnet Johannes) som vaksamt följer sin vän genom spelningen. Julia svär till. Charlie går inte rakt. Den halvrökta cigaretten hänger slappt i mungipan. Ögonen döljs av ett par pilotglasögon. Linneskjortan är nedstoppad till hälften i jeansen. Skjortärmen är kletig av rouge eller brunkräm. Han sätter sig på huk och pluggar in förstärkarkabeln i gitarren. När han reser sig upp för att hänga gitarren över axeln svajar han till. Julia tror att han ska falla omkull, men han rätar upp sig. Handen skakar okontrollerat när han askar av cigaretten. Han tar halsbloss och ser ut över publiken. När han får syn på Julia, som står längst fram, flinar han. Hon ler. Avväpnande. Flirtigt.

Han börjar med Hurt, och gör en cover, trots att det handlar om en festival där artisterna främst ska framföra eget material och göra låtar på svenska. Mellan den gitarren och förstärkaren har han monterat en pedal som förändrar ljudet och får den akustiska gitarren att låta annorlunda och ogripbar. Det kan vara en genväg för att nå ut till publiken och fylla dem med vemod eller en fascination över att en gitarr kan låta så, en fräckhet hos hos honom för att bevisa vad han bemästrar i ljud eller en inåtvänd nonchalans där han struntar i publiken och låter gitarren göra jobbet. Det är så Johan spelar. Han använder pedaler när han spelar på stora scener eller när han tagit droger och det förändrade medvetandet också ändrar själva varseblivningen och uppfattningen om den ljudbild han omger sig med. Det aggressiva och inåtvända hos Charlie, där han står inför den publik, som borde vara hans tryggaste och trognaste, skrämmer henne. Hon letar efter tecken på droger, men han verkar bara full.

torsdag 18 september 2014

Text till bild

Pufftext

Skjuter det skrivna åt sidan
Låter bildspråket vila
Återvänder till verkligheten
Eller inte

Julia

Flerdagarspuff.  Musikbloggaren Julia står i publiken och  väntar på att en spelning ska börja. Läs om ni vill.  

Charlies kompisar, som Julia sett honom med i baren tidigare under kvällen, har satt sig på den smala träbänken bakom henne. Sällskapet får henne att känna sig obehaglig till mods. Charlies spelningar kan vara nog så tunga och vill ha människor som får henne att känna sig trygg omkring sig. Ett ögonblick funderar hon på att backa och ställa sig längre bak för att få ryggen fri eller sätta sig vid något av långborden, men hon vet att hon förlorar mycket av magin om hon inte är tillräckligt nära. Det här är en festival för musikintresserade människor. Charlies kompisar är av annat slag. Hela kvällen har de suttit inne i baren med honom, utan att se en enda spelning, och han har suttit och druckit med dem fast han har ett gig att göra.

Killen sitter framåtböjd med särade ben och underarmarna vilande mot knäna. I ögonvrån ser Julia att han har en tatuerad pokerhand på halsen. Det svarta bläcket har åldrats mot grönt. På hans knogar kan hos läsa ordet FUCK. Tjejerna sitter lika tätt ihop. De påminner om dvärghundsvalpar som tagits från tiken alltför tidigt och smugglats in över gränsen från någon tjeckisk valpfabrik nedknölade i en kartong.

En bastant kvinna med röda linnekjolar lager på lager och en alltför stor islandströja tränger sig mellan publiken vid räcket och bänkraden. Trots klackkängorna släpar kjolarna i backen. Hennes knöliga batikkasse träffar Charlies kompis i huvudet. Killen svär och kallar henne jävla häxa. När den blonda tjejen i sällskapet skrattar till griper han tag om hennes hår och drar huvudet bakåt.

-Vad var det där för något? undrar tjejen bredvid Julia.
Julia ser frågande på henne.
-Det där som gick förbi, förtydligar tjejen.
-Med det hennafärgade håret och kjolarna? Jag vet inte, har aldrig sett henne förut.
-Men vilka kläder hon hade. Jag var skiträdd att jag inte skulle vara tillräckligt snyggt klädd när jag kom hit.
-Äh. Det är ingen fara. Folk är här för att lyssna på  musik. Det regnar. Folk har t om regnkläder på sig. Man får klä sig praktiskt.
-Vad modig du är som vågar tänka så.

Tjejen lägger armen om Julia. Hon är kort och stadig. Push-upen under den svarta paljettoppen vittnar om D-kupa, fasta tunga bröst att att gripa om med händerna och att kyssa då, då, då.... Julias näsa nuddar vid hennes hals. Den är mjuk som vaniljglass en sommardag, inbjudande som sängen på ett lyxhotell.
-DKNY, fnittrar Julia.
-Vi har samma parfym.
Tjejens vidrör Julias kind precis vid örat. Tungspetsen sveper över örat.
-Fan, svär Julia.
-Jag känner igen dig. Petra heter jag förresten. Nu vet jag vem du är. Det är du som skriver. Det är du som skriver. Jag trodde aldrig jag skulle kunna träffa dig, få träffa dig. Hur kan man skriva som du gör? Och så har du träffat Charlie. Han är min idol ju. Han är bättre än Winnerbäck.
-Det handlar om att älska, att älska något man gör. Så enkelt och så svårt är det.

onsdag 17 september 2014

Tryck

De politiska partiernas stånd med bord och parasoller stod tätt på gågatan utanför biblioteket. För att locka väljare delade partiernas representanter ut pastaslevar, varmkorv, syrliga karameller och flygblad, allt efter läggning och partikassa. Leende män och kvinnor gick omkring och  försökte vinna sympatier för just sitt parti. Alla hade varit på valstrategisk kurs och lärt sig vikten av det personliga mötet. Från en högtalare på en pelare hördes musik. Ljudkvalitén var dock så låg att det inte framgick vilka valarbetare som skulle inspireras eller vilka väljare som skulle lockas till valurnorna med hjälp av en sång. Kanske delade partierna på den bristfälliga ljudanläggningen. Bara KD hade en egen strategi. De stod på andra sidan gatan, men hade å andra sidan en uppblåsbar hoppborg till sitt förfogande.

Maria tvekade. Både Kvinnan på övervåningen och Emilys porträtt som hon reserverat väntade bakom lånedisken. Trängseln kring partiernas stånd liknade mest av allt en mellandagsrea. Hon tog ett djupt andetag och började kryssa sig fram genom folksamlingen.

-Hej Maria! Hälsar du fortfarande eller har du läst tidningen?
Anna, en före detta arbetskamrat, stod framför henne. Hela hennes uppenbarelse signalerade elegans, från de oxblodsfärgade bootsen, de smala jeansen och den oklanderligt klippt och blonderade pagen. Det såg ut som hon kom direkt från frissan. Hon slog ut med armarna. De vida ärmarna på capen från Thomells Dammode böljade som en spinnaker kring henne.
-Jag har läst tidningen och jag hälsar fortfarande. Vi har ju jobbat ihop.
-Alltså det som stod är ju sant. Men jag har bara gjort som de sagt att jag skulle göra. Vi köpte ju den där gården. Tillfället kunde inte gå oss ur händerna, så jag skaffade en övernattningslägenhet här i stan. Man får göra så. Jag är fortfarande skriven här. Men jag ska avgå efter valet.

De pratade vidare en stund om vardagliga ting, som gamla bekanta glada över att se varandra. Maria gick på biblioteket och hämtade ut sina låneböcker och gick hem med en molande obehagskänsla. Anna hade handlat precis på det sätt är så lätt att fördöma och agerat på ett sätt som föder politikerförakt. Hon hade fifflat med arvodena och skaffat den billigaste lägenheten hon kunde hitta, en etta på 18 kvadrat med kokskåp, för att behålla ersättningen för de politiska arvodena, samtidigt som familjen köpte den där gården i grannkommunen. Ett år handlade det om. Kanske kände hon ett tryck att hålla ihop partigruppen åtminstone fram till valet, kanske handlade om ren girighet, en inkomst svår att avstå från. Lokaltidningen var tydlig. Anna hade fifflat och skott sig. Nu frågade hon om en gammal bekant fortfarande kunde hälsa, när hon egentligen skulle stå och dela ut valmaterial.

tisdag 16 september 2014

Sken

Flerdagarspuff, som fortsätter dagens och gårdagens, och ett persongalleri som förekommit tidigare på skrivpuff. Julia musikbloggar. Hon är på en festival och väntar på att en spelning ska börja. Läs om ni vill. Jag har full förståelse för om ni inte vill och läser era puffar med behållning ändå.

Rastlösheten sveper över Julia som godståg och räls. Hon är otålig nu, och väntar på att spelningen ska börja. Joars spelning strax innan har gjort henne hög på endorfiner. Han slåss för sitt liv där uppe, varje gång han går på, samtidigt som han förmedlar ett budskap om människokärlek och empati. Hon vet vad han betyder för tjejerna som skär sig och killarna som inte passar in, och de som är äldre och fortfarande vill tro på en bättre värld. Medan hon pratar med tjejen bredvid försvinner Charlie utom synhåll, in bakom scenen. Hon lyckades aldrig se vem han hade vid sin sida, Johannes (tidigare K), som en hemlig gäst, eller någon annan.

Tidigare under kvällen såg hon Charlie (tdigare V) i baren. Han satt vid ett hörnbord med ryggen åt baren, tätt tillsammans med tre vänner, en man och två kvinnor. Männen satt på samma sida. Kvinnorna mitt emot, hopkrupna, syskonlika eller bara bästa väninnor. Den ena blond och den andra svarthårig, båda med ett band av fräknar över näsan. De var näst intill identiskt klädda med tajta stretchjeans nedstoppade i boots med sylvassa klackar och fuskskinnjackor med glittande nitar. Ingen av dem kan varit längre än 160 cm. Båda var påfallande magra, på ett sätt som fick Julia att tänka på amfetamin, snarare än anorexi. Bordet var täckt av flaskor och glas. Sällskapet verkade dricka hårt.

Charlie lade armen om mannen i sällskapet. Hans vita skjortärm slöt tätt mot killens skinnväst. En skär gris under texten Norrforsens MC flinade åt Julia från västryggen. Killen la upp en tatuerad underarm täckt av en svart panter på bordet. Den blonda tjejen fingrade på ljuslyktan med svartmålade naglar. Rappt slog MC-killen till henne över handleden. Den mörka tjejen fnittrade till. MC-killen tystade henne med blicken. Charlie sa något och de såg beundrande på honom.

Julia tog sin öl och gick ut till sitt sällskap. Hon brydde sig inte om att gå fram och hälsa på Charlie. Han gav inte sken av att vilja ha med henne att göra och hans sällskap kändes minst sagt inbjudande.

måndag 15 september 2014

Sådan

Tankar

Det är en sådan dag, när man helst vill gå längs havet och se en obruten horisont, men det gör man inte. Istället pratar man och ser sig i vi och dom. Av historierna skapar man sig en bild och cementerar september i minnet. Valarbetaren, som knackat dörr i hyreshusens trappuppgångar, berättar om den skräckslagna kvinnan, som inte vågar gå ut av rädsla av att bli våldtagen eller rånad. För henne är det givet hur hon ska rösta. Vänstertjejen på nedre botten varnar:
-Knacka inte dörr högre upp i trappuppgången. Killarna som bor där kommer ge er stryk. Jag är livrädd, men jag ska flytta så snart jag kan, fast egentligen gillar jag min lägenhet.
-Dom får men inte vi, säger andra. Timme efter timme av argument på torgmöten och i trappuppgångar.
Några säger:
-Så bra som vi haft det de senaste åtta åren har vi aldrig haft det. Hur kan folk förstöra genom att rösta så?
På facebook skriver en vuxen kvinna, som adopterades som till Sverige som liten, att var fjärde granne hon har har röstat på ett rasistiskt parti. En åtta-åring född av föräldrar från olika världsdelar gråter och ser en splittrad familj. Vi och dom. Var fjärde. Var femte.Vi studerar rösterna valkrets för valkrets i hemkommunen. SD är starka i landsbygdsvalkretsarna. I ett mindre villasamhälle har SD 20 % av rösterna. Vad är det för folk som bor där? Pensionärer. En hög andel pensionärer, säger statistiken. Det finns ett vi och ett dom.

(lite tankar kring valutgången, det är svårt att låta bli, en dag som denna, vare sig man vill eller inte)

Julia

Flerdagarspuff,  fortsätter gårdagens puff. Julia skriver om musik för en blogg. Hon befinner sig på en festival och väntar på att en spelning med Charlie (tidigare kallad V) ska börja. Jag beskrev publiken omkring henne igår och fortsätter det idag. Läs om ni vill och peta gärna i gestaltningen. Även K är omdöpt, till Johan Nääs, vilket ger artistnamnet Johannes.

-Jag kommer från Degerfors, säger tjejen som står bredvid Julia. Charlie är så bra. Vi har åkt hit enkom för hans skull. Jag har aldrig sett honom förut, vad jag längtar.
-Jag har sett honom några gånger, säger Julia. Här, och på andra ställen...Han står där bakom. Ser du? Vit skjorta. Cigarett i handen. Han har någon med sig. Jag kan inte se vem det är. Kan du vem det är? Rossner eller någon annan?

Hon biter sig i underläppen och hoppas på Johannes, Johan Nääs, mannen som ljuger om sitt namn och blir ett med sin identitet på scen, han som ständigt förtrollar henne. Det är mörkt och hon ser bara en skugga bredvid Charlie, en kontur av en manskropp, något man anar på samma sätt, som man anar en älg i dunklet bredvid vägen. Skuggan är tung och trygg. Johannes är en virvel i svartaste vatten, den återfödda sagovarelsen, gud och satan i samma person.

-Känner du igen honom? säger tjejen.
-Charlie? Jag har träffat honom flera gånger.
-Har du träffat honom? Tjejen himlar med ögonen.
-Festat och så. Jag såg honom förut också. Han har varit här en stund. Då satt han med några kompisar inne i den lilla baren.
-Ta lite öl nu.
Tjejen sträcker fram en flaska Mariestad till Julia. Hon greppar den bruna glasflaskan och dricker.
-Tack. Det är god öl. Den är bra.
-Ta mer nu.


söndag 14 september 2014

Fara

Musikbloggaren Julia dyker upp ibland på skrivpuff. Charlie har tidigare förekommit under enbokstavsnamnet V.  Känner mig lite trevande, så peta gärna i gestaltningen. Har tänkt att skriva en flerdagarspuff. Läs om ni vill. 

Julia vilar underarmarna mot träräcket framför den gamla folkparkscenen. Överliggaren är känns fortfarande fuktig efter åskregnet tidigare under kvällen. Trätrallen är hal under hennes fötter. På bänkarna bakom henne sitter grupper av utspridda människor. Från långborden och baren under takpresenningen längre bak hörs sorlet från samtal. Hon scannar av omgivningen. Siouxsi och Ola står bredvid henne på ena sidan, en tjej med svart spretigt hår  på den andra. Det känns inte som det är någon fara. Charlie som ska spela som kvällens sista akt kan få henne att gråta och hon vill inte ha någon karl bredvid, som kladdar och tror att han tröstar. Hon vill kunna fokusera på spelningen, på det som sker på scenen och mötet mellan artisten och publiken. Siouxsi och Ola spelar själva i band, gör trubadurjobb, bokar och arrangerar spelningar. Det är killar hon känner sig trygg med, människor hon uppskattar för att de gör saker för andra och människor som vet hur det är att ha ett eget skapande. Tjejen bredvid verkar ha sin kille med sig.

Martin, ljudteknikern, som knäböjande förberett något på scenen, inför spelningen, reser sig upp och stoppar ner en rulle silvertape i fickan på de rymliga camouflagebyxorna. T-shirten, en 20-år gammal merchandisetröja, smiter åt runt hans muskulösa överkropp. Hon vet hur stolt han är över att fortfarande kunna bära den. Han får syn på henne och de möts i ett leende, som gör henne varm inombords. Det är vänskapen med människor som Martin, Ola och Siouxsi, som håller henne kvar i det här, spelningarna och festivalerna, samförståndet, musiklyssnandet och den näst in till ordlösa kommunikationen som finns mellan dem.


lördag 13 september 2014

Uppleva

-Fan Julia.
De säger så till ibland. En svordom och så namnet med en konstpaus efteråt, för att konstatera att hon lyssnar. De skulle kunna sitta i ett konferensrum på ett Stadshotell eller på en sjaskig soffa i en restaurangs personalutrymme omgivna av sorl, alkoholångor och matos. De skulle kunna stå vid en bardisk eller sitta på instabila bänkar under den vita tältduken i ett fuktigt öltält. Den här gången sitter de i en lånad husbil. Regnet slår mot taket. De sitter knä mot knä och  dricker whiskey inköpt under fordonets senaste resa till Polen. Den här musikfestivalen bjuder på ett regn de inte vill uppleva. De söker skydd, tacksamma för att Bertil och Marianne bjuder in. Regnet droppar från jackorna ner på heltäckningsmattan på husbilens golv. Fönstren immar igen. Gummistövlarna har lera upp till anklarna fast det ännu knappt har blivit kväll. Det står ett papprör med pringleschips och plastmugg med jordnötter på det teaklaminerade bordet.

-Fan Julia.
Hon tar en klunk whiskey och fnittrar till.  Han vars knä nuddar hennes har hatt och tre dagars skäggstubb.
-Jag har spelat på så jäkla många ställen. Vet du? Jag har spelat på fester för miljonärer. Killar som bor ensamma på 350 nybyggda kvadrat och har all lyx man kan tänka sig. Tre segelbåtar, som de aldrig hinner segla. 12 meters motorbåtar. Jag har sett dem vaska champagne för tusentals kronor i Visby och  Båstad, fullständigt blasé och knappt medvetna om vad de gör. Det här landet glider isär för deras skull. Jag har varit med på deras fester. Tjejer i balklänningar. Walk-in-closets där plaggen hänger i färgordning. En tvårumslägenhet för skorna. Jag har spelat för svältfödda ghettobarn. Vi har sådant här också. Man tror knappt att det är sant att det finns ungar som far så illa. Lärt ungarna några ackord, fått dem saliga över det jag gjort för dem. De har fått hålla min gitarr. Prova på den. Jag har spelat på fängelsena, ofta med Sandra. Du vet ju hur hon är...
-Snygg.
-Dom hungrar. Internerna. Hungrar efter mänsklig värme. Skriver kärleksbrev till henne. Snutar efter väggarna. Som San Quentin. Ena dagen spelar man på kåken och nästa dag står man och pissar i ett badrum stort som en balsal. Marmor. Äkta mattor på golvet.  Kristallkronor polerade av någon underbetald städerska. Äkta konst på väggarna. Tavlor från Bukowskis som hänger på muggen. De köper mina grejer också. Sådant jag målar.
-Som en investering? Och du säljer?
-Jag måste. Pengar. Du vet. Känner mig som en jäkla konstnasare.
-Upplever de konst som vi? Kan de gå fullständigt in i en målning och ta in den som man kan se människor göra på museum? Vara fullständigt närvarande i en annans skapande eller styrs de av rastlöshet och pengar?

fredag 12 september 2014

Må bra

Elisabet kommer in på mitt rum, trots att jag näst in till markerat att jag inte vill bli störd. Dörren mot korridoren står på glänt och sitter vänd mot datorskärmen. Hon knackar inte utan går bara rakt in. Jag rycker till och snurrar kontorsstolen mot henne. Ett ögonblick funderar jag på att resa mig upp, men det känns som om jag skulle försöka mota ut henne eller som om jag försöker dölja något på skärmen. Min rapport om livsmedelskostnaderna inom barnomsorgen är förstås ingen hemlighet, bara ett Excelark, som jag inte stämt av än och inte vill diskutera just nu.

-Hur är det? undrar jag och fokuserar på den inramade IKEA-affischen ovanför Elisabets axel.
Ett hemtrevligt café på ett franskt torg avtecknar sig fint mot den champinjonfärgade väggen. Lars Normanreproduktionerna som tidigare prydde samtliga tjänsterum förvisades ner till kommunhusets källare i samband med renoveringen. På något sätt har jag svårt att ta in Elisabets uppenbarelse, yvigt svart hår, limegröna linnekläder i lager på lager och silverringar med glasstenar på fingrarna. Hon fyller ut mitt tjänsterum fullständigt. Det är därför jag tänker på tavlorna. Elisabet andas genom näsan och drar handen över den översta linnekjolen.
-Hur det är?

Trots sin vegetariska kosthållning och regelbundet återkommande weekendresor tillsammans med sin mor är det något som får mig att tro att Elisabet inte mår så bra. Jag tror att det är något med sköldkörteln. Hon pratar om den ibland. Jag vet inte riktigt hur en frisk sköldkörtel ser ut, som en njure kanske, stor som en halv tumme och skimrande rosa. Elisabets problematiska sköldkörtel föreställer jag mig som ett hopskrupnat plommon, som hänger likt en fladdermus innanför halsskinnet på henne.

-Det är helt otroligt, säger hon. Jag såg en sådan fantastisk utställning på  Moderna i helgen. Fast vad konstnären heter har jag förstås glömt. Helt enastående utställning. Det var en workshop för barn i anslutning till den eller till något annat. Vet du, jag tittade på de där barnen som målade och  när jag stod där så kändes det som barn målar som galningar, ja alltså som sinnesjuka, att barns konst är som konst målad på mentalsjukhus. Jag såg ju en sådan utställning med min mor härom året...Galet, men ändå så logiskt.

Instinktivt lägger jag handen på magen, som för att skydda den. Det syns inget än och det syns inget. Jag bara vet.

(får nästan lite dåligt samvete, när jag tänker på hur djupsinniga och välskrivna era puffar varit)


torsdag 11 september 2014

Lägga

Man lägger ett barn. Man lägger ett barn om aftonen, eller dess syster eller bror. Handen slätar till det himmelsblå täcket med lekfulla katter, vars färgglada konturer skulle kunna vara tecknade av ett barn. Man läser för barnet, för man vet vikten av ett ge det där barnet ett språk, eller för att man själv fröjdas av bilder och själva rytmen i orden. Nära ligger man och läser, om vänskap och glädje, död och sorg, under en stjärnljus lampa. Kanske vill det där barnet ha ett skrik istället för ett språk, man håller om och håller av.

Man ger sina löften om trygghet till det där barnet och lovar att inget ont kan hända, för man finns där. Inget krig, ingen död, ingen eldsvåda. Man tröstar för man minns sin egen rädsla om natten. Den hårda sängen och det kalla täcket, tacksamheten man skulle ha över att ha ett eget rum. Mardrömmar, stängda dörrar och rädsla för eld. Man minns och man vill trösta. Ingen ska behöva vara rädd om natten.

När man tror barnet kommit till ro möter man sitt eget hårda ljus, i kök och TV-flimmer och obetalda räkningar. Man har lovat trygghet, för man vill att ingen ska behöva vara rädd om natten. Man har lagt ett barn och stannar till inför något man minns. Varför var man så tydlig på att bara en av föräldrarna kunde lägga en själv? Varför lät man bara en av dem?


onsdag 10 september 2014

Händer

Vad händer om ens händer
Gör ont inför det som är gott?
Om stickor och tangentbord
Garn och ord
Bara gör ont istället för gott?
Om kroppen kväver själen
Med sin värk
Vad händer då?

tisdag 9 september 2014

Klia

Skrivövning

Kristoffer
Låter
Inte
Alls
(och ärligt talat tycker jag det är skönt)

Tanke

Ser ut över hagen
Fuxarna kliar varann
Gula hästtänder
River i skinnet på manken
En bild att bevara
Myggbettet kliar


söndag 7 september 2014

Tillhör

-Jag vet inte om jag vill gå på den där konserten.
-Varför inte.
-Jag är rädd att magin försvinner, att det ska kännas avslaget.
-Resonera inte så. Minnena tillhör dig. Skivorna. Sångerna. Det som du äger. Dina minnen. Känns det inte rätt efter spelningen så vet du att det är ett avslut. Då är det dags att gå vidare. Det enda du kan göra är att vara sann mot ditt eget konstnärskap, din kreativitet, ditt skapande och ditt eget seende. Där finns din egen sanning. Vad någon annan gör kan du inte påverka.
-Är du alltid lika klok?
-Bara i förhållande till andra.

lördag 6 september 2014

Vilt

Tanke om morgonen

Vill
Inte
Leta
Tepåse

Tanke lite senare

Vill
Inte
Leka
Tepåse

Hört på campingplatsen

-Värst vilken avhyvling du fick.
-Av tanten som inte kunnat sova för hon tyckte det gick vilt till i mitt tält i natt?
-Ja. Jag tyckte nästan synd om dig.
-Det är inte synd om mig. Jag tycker mer synd om hennes gubbe. Han måste ju leva med henne jämnt. Det behöver ju inte jag göra och vi hade åtminstone roligt i tältet i natt.

onsdag 3 september 2014

Text till bild

-Vilken låt skulle du önska om du fick vara med i  "Ring så spelar vi"?
-Inte Heavens on Fire i alla fall. Speciellt inte om jag flytt från en skogsbrand.
-Du skulle välja något med Dylan förstås?
-Jag vet inte. Han har gjort så mycket. Det känns svårt att reducera ett helt konstnärskap till en enda låt. Vad skulle du själv välja?
-Jag vet inte. Har folk någon favoritlåt i bakfickan som de alltid är beredda att ta till?
-Det var kanske enklare förr. Då gick man till dansbanan och Tages kapell spelade Vildandens sång. Man hade inte så mycket att välja på. Öppnar den där bakluckeloppisen snart så vi kan gå in?
-Det verkar inte så. En vakt med varselväst vaktar entrén.
-Det verkar bli en klädloppis. Min mamma sa alltid 1 kg om året blir 10 kilo på 10 år. Dom där tjejerna som säljer har inte de där 10 åren på kroppen. Jag börjar tröttna på det här. Loppis är bara en ursäkt för att åka till Ullared och köpa för mycket. Sen kan man stå på loppis och sälja för det är så roligt.
-Gillar du inte loppis?
-Jag uppskattar verkligen våra utflykter, men vi kanske skulle göra något annat? Vandra t ex?
-Då blir vi som dem nere vid hästhagen. Vuxna människor klädda som plyschdjur. Vad håller de på med? T om hästen ser förtvivlad ut.

tisdag 2 september 2014

Aldrig

Det händer och det händer igen
Det man aldrig tror ska ske
Människor väljer att avsluta sitt liv
Tonåringens vuxna
Familjer där min tonåring bjuds på middag och fredagsmys,
ser på film och käkar popcorn eller följer med på utflykt
De finns inte kvar
Ömsinta, intelligenta människor
Andra gången i år

måndag 1 september 2014

Bostad

Jag röjer min bostad, mest för min egen skull. Processen är inte speciellt mental, den är mest fysisk. Sortera, slänga, spara, skänka till loppmarknad... Bokhyllan får mig att tveka. Jag arbetar efter någon slags princip att halvera mina ägodelar. Klädgarderoberna gick inte särskilt bra. Allt som är användbart är kvar. Allt är användbart. Funderar en stund på vad det betyder. Kanske tynger det här röjandet på mig mer än vad jag förstår.

I bokhyllan biter sig det gamla kvar. Olästa pocket hamnar i en trälår. En trälår rymmer en hel del. Det känns bra. Jag har dem utan att vara ägare till dem. De äger mig inte. Vill jag läsa kan jag välja en ur högen. Romaner som jag läste i 20-årsåldern sparar jag. Böcker jag fått, likaså. Gamla Thor Heyerdahl. Tigris. Kontiki. Ordfronts stadserie från åren runt -90. Berlin. Prag. Budapest. Jag sparar på antikvariska band. Harry Martinsson. Selma Lagerlöf i skinnband. Agnes von Krusenstierna. Ett par fina Jack London. Poesin får en egen hörna. Dan Andersson samlade samlade. Hur mycket Dan Andersson-litteratur är rimligt att ha i sin ägo? Fråga mig inte. Jag rodnar och behåller dem och vet att jag läser dem på olika sätt beroende på upplaga.

Jag röjer just nu. Bara det som har ett värde får stanna. Jag undrar hur andra ser på sina hem. Ett yta för andra? En plats för minnen? Vad vill man minnas? Vad vill man visa? Böcker, tavlor, garn. Jag vill att det ska handla om skapande, eget och andras. När jag röjt färdigt kommer jag ändå att ha kvar mer prylar än de flesta. Det handlar om böckerna, sida efter sida med besjälade ord, tavlor som får mig att skälva till när jag passerar, som jag ger en stund varje dag. Kan man känna så för ett massproducerat foto från IKEA? Den första egna bostaden är kanske den bästa.