Tomrum

Vardagsrummet i villan utanför Borås är format som ett L. Golvet täcks kvadratmeterstora skifferplattor. Den vita furupanelen i taket är fylld av inbyggda spotlights. Det danska matsalsmöblemanget är så smäckert att det mest påminner om ett par tallbarr som råkat falla på en parkeringsplats. Framme vid ena fönsterväggen står en skinngrupp med cylinderformade fåtöljer runt en överdimensionerad klarblå glaspjäs placerad på ett bord med kromade ben. Soffgruppen står längre in i rummet, vid en annan fönstervägg. Hörnsoffan är hård och rak och saknar armstöd.
-En prydnadsmöbel, konstaterar Anette tyst för sig själv. Den är knappt gjord för att man ska sitta i den.

Hon läppjar på det vinet som Martina givit henne.
-Vilket gott vin, säger hon och ler. Det bådar gott inför middagen.
-Det är Jörgen som valt det och de andra vinerna vi ska ha också.
Hon fnittar och klipper med ögonlocken. Ögonfransarna är så långa att Anette inte kan avgöra om det är mascara eller lösögonfransar.
-Han är fantastisk, Jörgen. Åh, vad jag är glad att ha honom.
Hon fnittrar igen, lägger huvudet på sned och virar en lock av det blonda håret runt fingret.
-Helt fantastisk, fortsätter hon.
-Jag är glad för din skull. Fin tröja.
-Angora. Chockrosa. Precis min nyans.

För att få en andhämtningspaus vänder sig Anette mot en av tavlorna på väggen ovanför skinnsoffan. Det är ett svartvitt fotografi av en ödslig strand. Tomrum står det på en skylt på ramen. Det är något med Martinas ullfluffiga uppenbarelse och fnittrande som inte riktigt passar in rummet. Hon borde vara klädd i något strikt och svart för att matcha möblerna, men Jörgen kanske vill ha henne så, flickig och fnittrig och med huvudet på sned. Det finns två sorters män som pratar för mycket. De som trots att de pratar oavbrutet ändå är intressanta att lyssna på och sådana som Jörgen. Det har aldrig känts rätt att bjuda hem Jörgen och Martina. Hon har en etta med trägolv i Majorna. Det som hon trodde var en tillfällig lösning efter skilsmässan har blivit ett hem där hon rotat sig.

-Betyder tavlan något särskilt för dig? undrar Anette.
Martina rycker på axlarna.
-Stranden påminner om Halland, fortsätter Anette. Den får mig att tänka på mamma.
Martina snörper på munnen.
-Jag tänker aldrig på henne. Det borde du inte heller göra.