Uppleva

-Fan Julia.
De säger så till ibland. En svordom och så namnet med en konstpaus efteråt, för att konstatera att hon lyssnar. De skulle kunna sitta i ett konferensrum på ett Stadshotell eller på en sjaskig soffa i en restaurangs personalutrymme omgivna av sorl, alkoholångor och matos. De skulle kunna stå vid en bardisk eller sitta på instabila bänkar under den vita tältduken i ett fuktigt öltält. Den här gången sitter de i en lånad husbil. Regnet slår mot taket. De sitter knä mot knä och  dricker whiskey inköpt under fordonets senaste resa till Polen. Den här musikfestivalen bjuder på ett regn de inte vill uppleva. De söker skydd, tacksamma för att Bertil och Marianne bjuder in. Regnet droppar från jackorna ner på heltäckningsmattan på husbilens golv. Fönstren immar igen. Gummistövlarna har lera upp till anklarna fast det ännu knappt har blivit kväll. Det står ett papprör med pringleschips och plastmugg med jordnötter på det teaklaminerade bordet.

-Fan Julia.
Hon tar en klunk whiskey och fnittrar till.  Han vars knä nuddar hennes har hatt och tre dagars skäggstubb.
-Jag har spelat på så jäkla många ställen. Vet du? Jag har spelat på fester för miljonärer. Killar som bor ensamma på 350 nybyggda kvadrat och har all lyx man kan tänka sig. Tre segelbåtar, som de aldrig hinner segla. 12 meters motorbåtar. Jag har sett dem vaska champagne för tusentals kronor i Visby och  Båstad, fullständigt blasé och knappt medvetna om vad de gör. Det här landet glider isär för deras skull. Jag har varit med på deras fester. Tjejer i balklänningar. Walk-in-closets där plaggen hänger i färgordning. En tvårumslägenhet för skorna. Jag har spelat för svältfödda ghettobarn. Vi har sådant här också. Man tror knappt att det är sant att det finns ungar som far så illa. Lärt ungarna några ackord, fått dem saliga över det jag gjort för dem. De har fått hålla min gitarr. Prova på den. Jag har spelat på fängelsena, ofta med Sandra. Du vet ju hur hon är...
-Snygg.
-Dom hungrar. Internerna. Hungrar efter mänsklig värme. Skriver kärleksbrev till henne. Snutar efter väggarna. Som San Quentin. Ena dagen spelar man på kåken och nästa dag står man och pissar i ett badrum stort som en balsal. Marmor. Äkta mattor på golvet.  Kristallkronor polerade av någon underbetald städerska. Äkta konst på väggarna. Tavlor från Bukowskis som hänger på muggen. De köper mina grejer också. Sådant jag målar.
-Som en investering? Och du säljer?
-Jag måste. Pengar. Du vet. Känner mig som en jäkla konstnasare.
-Upplever de konst som vi? Kan de gå fullständigt in i en målning och ta in den som man kan se människor göra på museum? Vara fullständigt närvarande i en annans skapande eller styrs de av rastlöshet och pengar?