Musikbloggaren Julia dyker upp ibland på skrivpuff. Charlie har tidigare förekommit under enbokstavsnamnet V. Känner mig lite trevande, så peta gärna i gestaltningen. Har tänkt att skriva en flerdagarspuff. Läs om ni vill.
Julia vilar underarmarna mot träräcket framför den gamla folkparkscenen. Överliggaren är känns fortfarande fuktig efter åskregnet tidigare under kvällen. Trätrallen är hal under hennes fötter. På bänkarna bakom henne sitter grupper av utspridda människor. Från långborden och baren under takpresenningen längre bak hörs sorlet från samtal. Hon scannar av omgivningen. Siouxsi och Ola står bredvid henne på ena sidan, en tjej med svart spretigt hår på den andra. Det känns inte som det är någon fara. Charlie som ska spela som kvällens sista akt kan få henne att gråta och hon vill inte ha någon karl bredvid, som kladdar och tror att han tröstar. Hon vill kunna fokusera på spelningen, på det som sker på scenen och mötet mellan artisten och publiken. Siouxsi och Ola spelar själva i band, gör trubadurjobb, bokar och arrangerar spelningar. Det är killar hon känner sig trygg med, människor hon uppskattar för att de gör saker för andra och människor som vet hur det är att ha ett eget skapande. Tjejen bredvid verkar ha sin kille med sig.
Martin, ljudteknikern, som knäböjande förberett något på scenen, inför spelningen, reser sig upp och stoppar ner en rulle silvertape i fickan på de rymliga camouflagebyxorna. T-shirten, en 20-år gammal merchandisetröja, smiter åt runt hans muskulösa överkropp. Hon vet hur stolt han är över att fortfarande kunna bära den. Han får syn på henne och de möts i ett leende, som gör henne varm inombords. Det är vänskapen med människor som Martin, Ola och Siouxsi, som håller henne kvar i det här, spelningarna och festivalerna, samförståndet, musiklyssnandet och den näst in till ordlösa kommunikationen som finns mellan dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar