Lägga

Man lägger ett barn. Man lägger ett barn om aftonen, eller dess syster eller bror. Handen slätar till det himmelsblå täcket med lekfulla katter, vars färgglada konturer skulle kunna vara tecknade av ett barn. Man läser för barnet, för man vet vikten av ett ge det där barnet ett språk, eller för att man själv fröjdas av bilder och själva rytmen i orden. Nära ligger man och läser, om vänskap och glädje, död och sorg, under en stjärnljus lampa. Kanske vill det där barnet ha ett skrik istället för ett språk, man håller om och håller av.

Man ger sina löften om trygghet till det där barnet och lovar att inget ont kan hända, för man finns där. Inget krig, ingen död, ingen eldsvåda. Man tröstar för man minns sin egen rädsla om natten. Den hårda sängen och det kalla täcket, tacksamheten man skulle ha över att ha ett eget rum. Mardrömmar, stängda dörrar och rädsla för eld. Man minns och man vill trösta. Ingen ska behöva vara rädd om natten.

När man tror barnet kommit till ro möter man sitt eget hårda ljus, i kök och TV-flimmer och obetalda räkningar. Man har lovat trygghet, för man vill att ingen ska behöva vara rädd om natten. Man har lagt ett barn och stannar till inför något man minns. Varför var man så tydlig på att bara en av föräldrarna kunde lägga en själv? Varför lät man bara en av dem?