Tryck

De politiska partiernas stånd med bord och parasoller stod tätt på gågatan utanför biblioteket. För att locka väljare delade partiernas representanter ut pastaslevar, varmkorv, syrliga karameller och flygblad, allt efter läggning och partikassa. Leende män och kvinnor gick omkring och  försökte vinna sympatier för just sitt parti. Alla hade varit på valstrategisk kurs och lärt sig vikten av det personliga mötet. Från en högtalare på en pelare hördes musik. Ljudkvalitén var dock så låg att det inte framgick vilka valarbetare som skulle inspireras eller vilka väljare som skulle lockas till valurnorna med hjälp av en sång. Kanske delade partierna på den bristfälliga ljudanläggningen. Bara KD hade en egen strategi. De stod på andra sidan gatan, men hade å andra sidan en uppblåsbar hoppborg till sitt förfogande.

Maria tvekade. Både Kvinnan på övervåningen och Emilys porträtt som hon reserverat väntade bakom lånedisken. Trängseln kring partiernas stånd liknade mest av allt en mellandagsrea. Hon tog ett djupt andetag och började kryssa sig fram genom folksamlingen.

-Hej Maria! Hälsar du fortfarande eller har du läst tidningen?
Anna, en före detta arbetskamrat, stod framför henne. Hela hennes uppenbarelse signalerade elegans, från de oxblodsfärgade bootsen, de smala jeansen och den oklanderligt klippt och blonderade pagen. Det såg ut som hon kom direkt från frissan. Hon slog ut med armarna. De vida ärmarna på capen från Thomells Dammode böljade som en spinnaker kring henne.
-Jag har läst tidningen och jag hälsar fortfarande. Vi har ju jobbat ihop.
-Alltså det som stod är ju sant. Men jag har bara gjort som de sagt att jag skulle göra. Vi köpte ju den där gården. Tillfället kunde inte gå oss ur händerna, så jag skaffade en övernattningslägenhet här i stan. Man får göra så. Jag är fortfarande skriven här. Men jag ska avgå efter valet.

De pratade vidare en stund om vardagliga ting, som gamla bekanta glada över att se varandra. Maria gick på biblioteket och hämtade ut sina låneböcker och gick hem med en molande obehagskänsla. Anna hade handlat precis på det sätt är så lätt att fördöma och agerat på ett sätt som föder politikerförakt. Hon hade fifflat med arvodena och skaffat den billigaste lägenheten hon kunde hitta, en etta på 18 kvadrat med kokskåp, för att behålla ersättningen för de politiska arvodena, samtidigt som familjen köpte den där gården i grannkommunen. Ett år handlade det om. Kanske kände hon ett tryck att hålla ihop partigruppen åtminstone fram till valet, kanske handlade om ren girighet, en inkomst svår att avstå från. Lokaltidningen var tydlig. Anna hade fifflat och skott sig. Nu frågade hon om en gammal bekant fortfarande kunde hälsa, när hon egentligen skulle stå och dela ut valmaterial.