tisdag 31 januari 2017

Sudda ut

Osäker på var jag ska hänga den nyinköpta tavlan lutar jag den mot bokhyllan. Den föreställer en sidensvans där fågelns konturer suddats ut av vattnet i akvarellen. Ramen är silverfärgad och känns sval mot mina fingrar. Den är målad Marika Ek, som har sin ateljé i Ramsviks prästgård. Jag har sparat en tid för att kunna köpa dem.

Mitt hem är fyllt av sådant som andra gjort. Redan som tonåring började jag köpa konstkort och affischer på museer. Jag gick långsamt genom utställningssalarna och lät mig absorberas av konsten. Besöket avslutades i museibutiken där jag valde något som kunde bevara känslan. I hemlighet sörjer jag att jag inte kan måla. Allt går inte att lära sig. Det blir gräsligt om jag försöker.

I hörnet på soffan ligger en kudde min mamma broderat. Röda hjärtan av ylletyg har sytts fast mot en mörkblå bakgrund. Hjärtana är fastsydda med spretig langett och dekorerade med knutar som liknar pärlor. Gå dit hjärtat leder dig har hon broderat med stjälkstygn. Skulle jag gå dit hjärtat leder mig skulle jag gå rakt ner i en avgrund. Det är en sådan dag idag.

Häromdagen var hon på en konsert med Jan Hammarlund. Antagligen var hon där med en väninna. Hon har aldrig varit mycket för att ta egna initiativ, min mamma. Om Jan Hammarlund vet jag inte mycket.  Han var en av de tidiga gay-aktivisterna och kämpade för homosexuellas rättigheter redan på 1970-talet, när homosexualitet betraktades som en sinnessjukdom. Jag tycker om honom för det. Att kämpa för rätten att få älska. Jag lyssnade på Jag vill leva i Europa. Det är en sång om krig, lika mycket som om kärlek. Jag valde en amatörinspelning på You Tube och såg en äldre man med mustasch och keps. Han spelade gitarr och i bakgrunden hördes sorl från publiken. Kanske sjöng de med.

Min bror har börjat prata om prepping, att vi måste börja förbereda oss för samhällets sammanbrott. Att hamstra konserver bär mig emot. Jag vill inte leva i ett samhälle där man dödar för en burk tonfisk.

måndag 30 januari 2017

Aning

En aning om vår
Ljuset gör dagen längre
Snön blandas med regn
Promenerar i skogen
På stigen en död uggla


söndag 29 januari 2017

Hängande

Isen låg tilltrampad på stigarna i Bäckskogens naturreservat. För att inte halka och falla gick vi bredvid. De torra fjolårslöven prasslade runt våra fötter. Peter tog täten. Han gick med nacken böjd och blicken fästad vid marken. På hans svarta ryggsäck hängde en reflex i form av ett fredsmärke. Mina nya friluftsbyxor med rosa camouflagemönster som jag köpt under hösten stramade i midjan. Jag försökte att inte låtsas om det. Peter tog täten. Peter förminskade mig. Jag försökte att inte tänka så, utan att bara gå och följa hans tempo, som var högre än mitt.

Vi stannade vid vattenfallet och drack huttrande ur våra termosar. Han drack kaffe och jag drack rött te med ingefära och citron. Dimman letade sig in under jackan och kylde. Det rök från vattenspegeln under vattenfallet. Vattnet som runnit längs bergsidorna hade frusit i formationer som påminde om manen på tecknade sagohästar. När jag var liten kallade vi den sortens is för isfall, eftersom det liknade vattenfall som frusit.

På parkeringsplatsen stod två bilar bredvid vår mörkblå Toyota. Någon hade knutit fast en grön plastpåse vid tavlan med kartan över reservatet. Peter svor till.
-Har de lappat bilarna? Det sitter någon skit på vindrutan.  Man kan väl inte dela ut P-böter i skogen?
-Det är nog reklam, sa jag. Idrottsföreningen kanske ska ha någon loppmarknad eller nåt?
-Lappen ser ut som en P-bot.

Peter lossade lappen från vindrutan.
-Vad är det här för skämt? Parkeringsplatsen är mitt hem. Ställ bilen någon annanstans, snälla.  Jag har bott här hela mitt liv. 
Buskarna  i sluttningen ner mot bäcken böjde sig. Jag skymtade en liten farbror med gulaktigt skägg och toppig luva. Han hade en väska av canvas hängande över axeln och studsade vidare ner mot bäcken.

lördag 28 januari 2017

Historik

Historiken raderas
Sökningarna upprepas
Ingenting förändras
Eller
Historiken raderas
Sökningarna upprepas
Panta Rei
Allting flyter
Man kan inte två gånger
Stiga ner i samma flod

fredag 27 januari 2017

Damm

Tar bort dammet från fönsterbrädan
Ställer dit ett tråg med fuktig jord
Täckt av torra gula ärtor
Förväntar mig ärtskott att äta
Glor på ärtorna alltför ofta
Efter tre dagar - två groddar
Det sägs att
Ärtskott ska vara lätta att odla

torsdag 26 januari 2017

Ojämn

Ojämna sprickor
Isen täckt  av  smältvatten
Mulen vinterdag
Talgoxen  kvittrar lite
Bryter skogens ljudlöshet

tisdag 24 januari 2017

Spöke

Jag väntade på bryggan. Den var väderbiten och flera av brädorna hade bytts ut mot nytt tryckimpregnerat virke under våren. En slarvigt islagen spik stack upp ur dem. Bryggan vilade på en stenkista. Ytterst fanns två pålar, tjocka som telefonstolpar. Ekans akter var förtöjd i en av dem. Fören hölls av en lina som försvann in mellan alarna på stranden.

-Jag tror jag öst henne färdigt nu, sa Daniel.
Han rätade på ryggen och såg på mig med öskaret i handen.
-Det är lite kvar på botten, fortsatte han, men jag får inte upp det.
Han var kantig i kroppen. Trots att han hade kraftiga ben var höfterna smalare än axlarna. Gummistövlarnas skaft var nedvikta och han hade på sig en stickad tröja, som legat i ett skåp i stugan. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lik skådespelaren Michael J Fox han var. Det var nästan omöjligt för mig att se de där Tillbaka till framtiden- filmerna och möta hans ansikte på bioduken.

-Ska vi gå ut  med henne? frågade han.
Jag skakade lätt på huvudet och vände ansiktet mot vinden. Det doftade insjö. Ute på viken syntes några vita gäss på vågorna.
-Det blåser för mycket, sa jag. Vi har lovat att inte ta ut båten när det blåser.
-Som du vill. Vad ska vi göra istället? Vill du fiska?
-Vi går tillbaks till stugan. Vi kan ta en kopp te eller nåt.

Daniel gick före mig över strandängen. Mina lånade gummistövlar kippade. Uppe vid skogskanten skymtade stugan bakom en utblommad syrenhäck. Den var liten och rödmålad, två små sovrum, ett vardagsrum med öppen spis och ett kök med två spisplattor och 60-tals tapeter med grönsaksmotiv. Vi hade fått låna den över helgen av hans faster som var på Kreta.

Körvägen var smal. Gruset var tillkört och fyllt av gropar och vattenpölar. Vägen hade inte hyvlats på länge.
-Vet du, sa Daniel. Det spökar här. Johansson skulle slå ner en stolpe så han kunde sätta upp sin brevlåda. Då var det ett barn som skrek; nej, inte här, inte här. Han var tvungen att flytta på brevlådan.
-Jag kände något när vi gick ner till sjön, sa jag. Det låg något kyligt över vägen, precis innan brevlådan, en sådan där kyla som gör att man ryser.
-Du anade alltså något, redan innan jag berättade om spöket? Om jag inte tror på spöken då?

måndag 23 januari 2017

Färre

-Drömmarna blir färre med åren, tänker Anita och reser sig från Bettans skinnsoffa. Prylar ville hon inte ha fler och det kändes motigt att resa.
Parketten knarrar under hennes fötter och det knäpper till i knät. Bakom henne pratar Olle och Bettan om en ny veteranbil de funderar på att skaffa. I garaget står redan en VW-cab från -63. Nu vill Olle ha en Morris Minor också. Folkbilarna ligger honom varmt om hjärtat. Om somrarna åker de på bilträffar och veteranbilsrallyn, klädda i tidsenliga kläder. Bettan har letat rätt picnicutrustning som matchar bilen och gör smörgåsar med rotmos och fläskkorv efter recept från en gammal kokbok.

I fåtöljen sitter Eric tyst. Anita har noterat att han har blivit mer tystlåten det senaste året. Hon också kanske. Ingenting verkar glädja honom. Kanske har han blivit deprimerad, trots att han aldrig skulle erkänna det. De har växt ihop och fäst sig vid varandra med åren. Låt de sista ljuva åren...Gud, vilken dum låt.

Anita går in i badrummet. Katten Bosses kattlåda står under tvättstället. För närvarande är Bosse på drift i grannskapet och Bettan är så orolig. I en korg ligger flera nummer av Allers. Korsorden är påbörjade, men inte lösta till slut, noterar Anita. Rubriken Vandringen fick oss att hitta tillbaks till varann fångar hennes intresse. Artikeln handlar om ett par i 60-års åldern. Hon började vandra. Turerna i det närbelägna friluftsområdena blev längre och  längre. Hennes make började följa med henne och de fann ett gemensamt intresse. Nu planerade de en resa till Italien för att vandra. Förra året hade de varit på Kanarieöarna. Lätt om hjärtat lade Anita tillbaks tidningen i korgen. En ny dröm hade fått fäste hos henne och visst måste det gå att få med Eric ut.

fredag 20 januari 2017

Intensiv


Letar intensivt
Efter en försvunnen bild
Hittar den inte




eller möjligen med tanke på bilden

Letar intensivt
Efter försvunnen hundmat
Kommer hitta den 

torsdag 19 januari 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmening: Han gick bort till byrån istället, hämtad från Stephen King - Under kupolen.

Olle reste sig från sängen. Överkastet av orange sniljefrotté bar tydliga spår efter hans kropp. Han petade till Kalle Anka-tidningen på golvet med foten och funderade på att lägga upp tidningen på skrivbordet, men ansträngningen var honom övermäktig. Han hatade att städa. Alla människor hatade att städa.

Från sitt gavelfönster såg han rakt ner i grannarnas matrum. Micke, som var två år yngre än honom och en riktig plugghäst, hade somnat över en hög med böcker på matbordet. Han sov med öppen mun. Det röda håret var rufsigt i pannan.

Olle funderade på att ropa på Ante, för att han skulle få se Micke, men Ante spelade Kiss på hög volym på sitt rum och skulle säkert inte höra. Istället gick Olle bort till byrån. Han drog ut den mittersta av de tre lådorna. Lådan kärvade. Byrålådan var fylld med strumpor. Olle kände på ett par raggsockor farmor stickat och gett honom i julklapp. Strumporna var tomma. Han letade igenom hela lådan, utan att hitta det han skulle. Inte heller i någon av de andra lådorna fanns kvartingen med brännvin han köpt till överpris av Svennes brorsa. Kondomerna var också borta. I det ögonblicket bestämde sig Olle för att mörda Ante. Den som stjäl sin brorsas brännvin förtjänar inte att leva.

onsdag 18 januari 2017

Märka

Skrivövning

Martin
Är
Riktigt
Kaxig
Alltid

Märka

På ett av sina konton på sociala medier har Albin lagt in något som förefaller vara en kontaktannons. Jag söker dig som klarar att trampa på en legobit utan att skrika och har överlevt din barndom. Du bör ha varit i Lichtenstein. Det är en fördel om du talar flytande latin och det är viktigt att du tycker om att titta på uttrar. I hemlighet sparar Albins mamma ner inlägget. Hon tror inte att han kommer märka det. När Albin var barn gjorde de en utflykt för att se om de kunde hitta några uttrar i ån vid ridhuset. Några uttrar såg de inte till, men de fikade kanelbullar och apelsinsaft.


måndag 16 januari 2017

Första

Såg en Tom Alandh-dokumentär. Oscar och Greta och huset de byggde. Människoliv skildrade i efterlämnade brev, anteckningar och kvitton, illustrerade av journalfilmer. Han växte upp hos dem, fosterhemsplacerad, för att hans egna föräldrar skulle få möjlighet att reda upp sina liv. Både Oscar och Greta var födda år 1900. På bilderna ser de rara ut. Ont om mat och gott om stryk, sades det om Oscars barndom. Greta blev med barn utom äktenskapet, vid 18 års ålder, flera år innan hon träffade Oscar. Människoliv. Fragment.

Oscar förde dagbok. Vädret noterades i en liten fickalmanacka. -2. Lätt snöfall. Han skrev var han för tillfället arbetade. Adresser runt om i Stockholm. Under största delen av sitt liv var han murare. Syndikalist. Huset de byggde var på 3 rok och amorterades på 30 år. Han sparade kvitton. Konsum. Första TV-licensen. Alla amorteringar på huset. Brevväxling med en halvsyster i Amerika.

Dokumentären och skildringen av två vanliga människor grep mig. Jag sade att det var rart att de kallade varann gubben och gumman när de blivit äldre och låg inkallad under beredskapstiden, de som överöst varann med kyssar i de brev de skrev som unga. Samtidigt började jag fundera på vad vi själva lämnar efter oss. Hur ser våra avtryck ut? Om någon skulle skildra ett människoliv, ett hus eller ett äktenskap idag, vad skulle de visa?


söndag 15 januari 2017

Oförstående

Det var osedvanlig tyst ute. Trafiken var näst intill obefintlig. Pizzabilen såg jag på håll när jag gick ut. På järnvägen rasslade inga tåg fram. Inga skällande pudlar rastades bakom en permobil i hög fart. På marken låg ett par centimeter nysnö som inte plogats undan. Dimmoln dolde fullmånen.

Jag stod vid elcentralen nere vid järnvägen. På andra sidan lyste Preems ljusskylt och körsnärens blågula neonskylt. Spetsen nosade runt på marken. Alla hundar i grannskapet stannar här. Det finns mycket att ta in för en känslig nos. För en människa är fläcken ointressant.

Från skogen hördes en uggla skrika. Jag fick gåshud och lyssnade uppmärksamt. Ugglan skrek igen.
-Hör du ugglan? sa jag till hunden.
Den svarade inte. Vi gick vidare längs järnvägen. Ugglan fortsatte skrika med jämna mellanrum. När jag gick förbi en av villorna skymtade jag en man genom ett fönster. Han satt tillbakalutad med händerna knäppta bakom nacken. Jag gissade att de hade gäster. På trappan brann marschaller. Deras trädgård fascinerar mig. Den består av en helt slät gräsmatta. I hörnet finns ett skjul till gräsklipparen. Inga rabatter. Inga odlingar. Inget trädgårdspynt. I hela bostadsområdet var jag den enda som var ute. Jag var den enda som hörde ugglan.

När jag var barn tog pappa ut mig på gårdsplanen sent om kvällen för att jag skulle få höra ugglespel. I sådana stunder kom vi varann nära. Som tonåring visste jag att han hatade mig. Nu försöker jag ha en mer försonande hållning och tänka att han var oförstående inför mina och mammas behov. Hon var sjuklig och låg ofta till sängs. Fastrarna lade skulden på mig. Det var mitt fel att mamma var sjuklig.

lördag 14 januari 2017

Avtal

Utan avtal, med något som är större, en högre makt, tar tomheten över. Den lägger sig som ett band mellan skallbenet och hjärnan. Det är ett fysiskt tillstånd. Trots att tomheten borde motsvara stillhet, föder den smärta. Smärta är det enda som kan livnära sig på ingenting.

torsdag 12 januari 2017

Ge vika

Håkan Hellström spelar på Götaplatsen. Det är en gratiskonsert och hela stan verkar ha sökt sig dit. Jag står i kanten av publikhavet utanför en garnaffär som skyltar med grå tröjor och en stickad sjömanskrage. Framför mig hoppar en skäggig man i trettioårsåldern. Han är kraftigt överviktig och mina tår skulle inte må bra av närkontakt med hans kängor. Bakom skriker och trängs två tonårsflickor med rödmålade läppar och hennafärgat hår. Det som sker på scenen återges på stora bildskärmar på konstmuseets fasad. Längre ner på Avenyn finns fler skärmar. Jag försöker hålla ut och undvika att tänka på vad som skulle hända om mina ben ger vika och tonårsflickorna skulle ta ett steg fram för att komma närmare den skäggige som hoppar. Att söka sig mot kanterna på konserter har jag alltid lärt mig, en strategi för att komma nära utan att det blir alltför trångt, men här har jag blivit fastlåst. Jag gillar inte ens Håkan Hellström. Större delen av hans karriär har jag försökt förstå hans storhet utan att lyckas. Den här spelningen kommer inte ändra på det. Håkan kanske inte ens spelar på riktigt. Tänk om vi bara trängs framför bildskärmar och PA.

tisdag 10 januari 2017

lördag 7 januari 2017

Förvirrad

Poeten Stig Sjödin från Sandviken skulle fyllt 100 år i år, läste jag på facebook. Det där med Sandviken var viktigt. Brukssamhället. Folkhemmet. Någon hade delat en av hans dikter, ett mobilfoto, av en sida i en diktsamling. Dikten handlade om en man som arbetat övertid och offrat sig för att sönerna skulle kunna ta studenten. Sönerna studerade och kom upp sig, gjorde en klassresa från arbetarklass till medelklass. De gifte sig med kvinnor med kalla ögon och noterade att den äldre mannen åt med kniv.

Jag hittade inte tillbaks till dikten på Facebook och lyckades inte finna några hans dikter på nätet, men jag tänkte på den äldre mannen och tänkte på den förvirring han måste känt inför de kvinnor som genom gifte kommit in i hans liv.

Att läsa Stig Sjödin står på min lista att läsa. Jag har säkert läst en del av hans dikter förut, som tidningsnotiser, utan att jag lagt hans namn på minnet.  Dikten om kvinnorna med de kalla ögonen, kändes egendomligt välbekant. I det kortfattade och exakta vilar sammanhangen mellan raderna. Det är där våra tankar vistas mellan handlingarna.

fredag 6 januari 2017

Enda

Eskimåerna har inte ett enda ord för snö. De har minst trettio.
Minus ett-snö
Minus två-snö
Minus tre-snö
Gul snö
Sluta.
Jag skulle vilja lära mig alla de där orden för snö. Det låter så poetiskt att beskriva snö. Tror du att orden går att översätta till svenska eller är de så förankrade i det isiga landskapet att man inte kan förstå dem utanför polartrakterna?

torsdag 5 januari 2017

Vakna

Anette stod i hallen och funderade på att slänga tidningen redan innan Patrik kom hem. Hon höll  Annonsbladet mellan tummen och pekfingret och gjorde en grimas åt den. Gratistidningen var deprimerande tunn. ICA hade extrapris på ryggbiff. En baby hade fötts för femtio år sedan. Mamman trodde det skulle bli en flicka. Det blev en pojke. Hon hade redan tre söner. Stadshotellet skulle ha trettondagsfest.

Hon lade ner tidningen på hallbyrån och slog upp sidan med trettondagsfesten. Annonsen pryddes av två ynglingar med yviga polisonger och jeansjackor. Inte ens på 1990-talet hade Annette tyckt om Ronny och Ragge. Pöka. Fårrden. Korsberga. Polisonger. Nedhasade jeans som blottade bleka skinkor. Stockholmare som drev med lantisar. Nu hade duon återuppstått i form av ett coverband från Uddevalla. Pökerz. Varför ville hon skrika. För att få ligga? För att få stava med Z?

Under kvällen skulle även Cover-Up, coverbandet från grannkommunen, spela. För 15-20 år sedan var de inte så tokiga. Sångaren var faktiskt med på TV, i ett TV-program där man skulle härma sin idol. Det gick så där på TV, men folk kom på deras spelningar, söp och var glada och skrålade till Sweet home Alabama. Nu hade tiden kommit i kapp dem. Trots att de var närmare femtio draperade de fortfarande sina kroppar i kläder sydda av överblivna möbeltyger från Bröderna Bengtssons i Bäckefors. En sak var säker. Anette skulle inte vakna på trettondagen med baksmälla efter en kväll på stadens hotell.

onsdag 4 januari 2017

Klara satt i sitt kök

Klara satt i sitt kök. Det var målat vitt, sånär som på en tapetserad fondvägg med gröna blad. Motivet kom från servisen "Berså". På fondväggen hade Urban monterat en klocka med armslånga visare. Varje gång sekundvisaren rörde sig hördes ett metalliskt tickande.

I fönstret hade hon ställd fyra träbokstäver. Tillsammans bildade de ordet LOVE. Hon tyckte det var viktigt, att man älskade varann och höll ihop i familjen. Grannen hade också prytt sitt fönster med liknande bokstäver, fast i grannens fönster stod det FUCK, istället för LOVE.

Hon hade fått provsvaren från läkaren. De visade inte på något onormalt, men doktorn hade lovat att sjukskriva henne för utbrändhet, om hon behövde. Det svindlade för henne. Hon var så rädd att förlora allt hon och Urban byggt upp tillsammans. Skulle hon bli sjuk skulle hon bara vara en halv människa. Samtidigt kände hon hur livet krympt. Det som varit en irriterande självklarhet för bara ett halvår sedan, var inte längre möjligt. På ICA hade hon börjat gråta när sötmandeln var slut.

tisdag 3 januari 2017

Bil

Vi talade om nyåret som varit
Sa att det varit ovanligt lugnt
Med smällare och fyrverkerier
Regnet hade kanske gjort sitt till
Folk ville inte gå ut
Eller också så har djurägarnas kampanjer
Gjort verkan
Skjut inte på nyår, tänk på hundar, katter och vilda djur
Traumatiserade människor kan man också tänka på
Men det är det inte så många som gör
Det är mest tobaksaffären som säljer
Fyrverkerier numera
De andra butikerna som sålt, har slutat
Men tobaksaffären vill väl dra in de pengar den kan

Kommunens fyrverkeri sköts från torget vid 12-slaget
Vi brukar inte gå ner
Det är för mycket fylla och oreda
I år blev en man i 40-årsåldern skadad
Raketen kastades från en förbipasserande bil
Till lokaltidningen sa han:
-Jag väljer att se det positiva
Nu kanske politikerna väljer att
Ta tag i det här oskicket med smällare på nyår


måndag 2 januari 2017

Brun

Chokladen frestar
Kartongen töms bit för bit
Nyårslöften bryts
Nyårslöften ges igen
Resten av året är kvar


På temat - choklad är som bekant brun till färgen

Bildresultat för aladinask

söndag 1 januari 2017

Släppa



Utanför hyreshuset hukade en gråklädd själ över dagens första cigarett. Det var en stilla morgon, mild och lugn. En lucka i tiden där inget skedde. Fåglarna sjöng. Luften doftade vår. Jag gick upp i skogen och släppte hunden, lät den springa lös. Längre fram såg jag en räv passera över riksvägen. Hunden, som då var kopplad, såg den inte, men kände dess doft. Det var morgon, på årets första dag.