Oförstående

Det var osedvanlig tyst ute. Trafiken var näst intill obefintlig. Pizzabilen såg jag på håll när jag gick ut. På järnvägen rasslade inga tåg fram. Inga skällande pudlar rastades bakom en permobil i hög fart. På marken låg ett par centimeter nysnö som inte plogats undan. Dimmoln dolde fullmånen.

Jag stod vid elcentralen nere vid järnvägen. På andra sidan lyste Preems ljusskylt och körsnärens blågula neonskylt. Spetsen nosade runt på marken. Alla hundar i grannskapet stannar här. Det finns mycket att ta in för en känslig nos. För en människa är fläcken ointressant.

Från skogen hördes en uggla skrika. Jag fick gåshud och lyssnade uppmärksamt. Ugglan skrek igen.
-Hör du ugglan? sa jag till hunden.
Den svarade inte. Vi gick vidare längs järnvägen. Ugglan fortsatte skrika med jämna mellanrum. När jag gick förbi en av villorna skymtade jag en man genom ett fönster. Han satt tillbakalutad med händerna knäppta bakom nacken. Jag gissade att de hade gäster. På trappan brann marschaller. Deras trädgård fascinerar mig. Den består av en helt slät gräsmatta. I hörnet finns ett skjul till gräsklipparen. Inga rabatter. Inga odlingar. Inget trädgårdspynt. I hela bostadsområdet var jag den enda som var ute. Jag var den enda som hörde ugglan.

När jag var barn tog pappa ut mig på gårdsplanen sent om kvällen för att jag skulle få höra ugglespel. I sådana stunder kom vi varann nära. Som tonåring visste jag att han hatade mig. Nu försöker jag ha en mer försonande hållning och tänka att han var oförstående inför mina och mammas behov. Hon var sjuklig och låg ofta till sängs. Fastrarna lade skulden på mig. Det var mitt fel att mamma var sjuklig.