tisdag 30 juni 2015

Stick

Café Carneval är grabbgängets stamställe. De kallar sig så, Claesson, Sture, Torbjörn och Nils-Erik. Varje förmiddag tar de en kopp kaffe med en ostfralla till. Ibland fikar de på ICA, men det är mest för att det är billigt och ibland går de till Röda Korset, för damerna där är så käcka. Varje förmiddag avhandlas det som skett i staden. Vem har gjort mål i div 4, vem har problem med hjärtat och vem har problem med sockret (precis som om folk inte skulle veta det själva).

För några år sedan skrev Fanén på lokaltidningen om männen som samlades hos Wiids bildhuggeri där poeten och konstnären och några till avhandlade livets väsentligheter medan Wiid tillverkade förgyllda väggur i gustaviansk stil på löpande band. Claesson och hans vänner upprätthåller den traditionen. Enligt Claesson själv är de stadens ryggrad. De vet allt som är värt att veta.

Solen värmer gott på uteserveringen. Vid bordet bredvid grabbgänget sitter tre kvinnor. De jobbar inom äldreomsorgen och skvallrar om sin arbetsplats. Kvinnan som sitter närmast Claesson har en turkos tunika som knappt räcker nedanför stjärten. De rosafluffiga benen dallrar när hon rör på sig. När hon gestikulerar med armarna sprider sig en doft av mysk och rosor omkring henne.

-Inte nog med att det är ett elände att bli gammal, nu håller personalen på Svalan inte sams en gång, teaterviskar  Nils-Erik.
-Och kommunen ska privatisera med, säger Sture. Vad ska det vara bra för? Att politikerna aldrig kan lära sig någonting.
Kvinnan i turkos, kvittrar något om att hon måste till frissan. Hon reser sig så hastigt att stolen faller omkull. Claesson är snabbt där och ställer stolen till rätta.
-Den du, säger han till grabbgänget när kvinnorna gått. Torbjörn, vars favoritvits är säg aldrig stick till en geting, då sticker den dig, blänger på Claesson.
-Ska du springa efter fruntimmer i din ålder?
-De är inte i min ålder.

måndag 29 juni 2015

Text från bok

Om man ger dem pengar så kommer de alltid tillbaks, sa han. 
Ur Tess Callager - Han som älskade hästar
Jag har inte läst den, bibliotekarien tyckte jag skulle göra det.

Jag har slutat se rumänerna på gatan. Plakaten med böner om ett bättre liv. Berättelserna om barn som är sjuka och fryser och inte får någon vård om det inte finns pengar. Jag har slutat att se plastkassarna och trasorna. Numera blundar jag för trasiga nagelband och svullna ben med läderartad hud. Betalar gör jag fortfarande. Växelmynten faller ner i de knöliga pappersmuggarna. I Dagens Samhälle läste jag en artikel om att de bor i ett förfallet hyreshus i ett litet samhälle ute på slätten. Ett tjugotal barn passar varandra om dagarna medan föräldrarna är ute och tigger. Någon skolgång får de inte.

-Vad gör du?
Jag rycker till och tar ett fastare tag om påsen från systembolaget. Kommunens ekonomichef står framför mig. Han är rödbrusig i ansiktet och haltar lätt. Kavajen hänger snett över axlarna.
-Om man ger dem pengar, så kommer de alltid tillbaka, sa han. Fattar du inte det?
-Det handlar om medmänsklighet, säger jag och känner hur skör rösten låter.
En kamphund gör ett utfall mot en terrier som bundits i cykelstället. En kille med tatuerad nacke ryter till. Han blir högröd i ansiktet av ansträngningen att hålla tillbaka djuret. På gatan skramlar en hantverksarpick-up med trasig ljuddämpare förbi.
-Vilken kö det är, säger ekonomichefen. Har folk inget annat för sig än att gå på bolaget?
-Vet man bara vad man ska ha går det rätt fort, säger jag.
-Har du din chef inne i eftermiddag?
-Jag antar det. Det stod inget på tavlan.
-Be att hon ringer mig. Vi behöver diskutera hennes oförmåga att hålla budgeten.

lördag 27 juni 2015

Stjärna

Ulf har Lasse Berghagens autograf. Det är första och enda gången han kommit nära någon stjärna. För att få autografen var Ulf tvungen att klättra över gärdsgården på bygdegården där Lasse Berghagen uppträdde på en hemvändardag, ett slags arrangemang där sådana som flyttat därifrån återvänder till hemtrakten och träffar sådana som Ulf som inte flyttat därifrån. Lasse skrev autografen på Ulfs hårborste, eftersom det var det enda han hade med sig. Det gick bra, eftersom Lasse hade en bra penna. Numera använder inte Ulf hårborsten. Det vore att besudla stjärnans autograf med mjäll och döda hårstrån.

fredag 26 juni 2015

Dag + klor

Dag har tagit fram en av de populärpsykologiska böcker jag läser för att försöka få grepp om min tillvaro. Kärlek och makt ligger på soffbordet. Den handlar om till stor del av om självförakt och lösningen den här gången är att söka terapi, hos en duktig terapeut man känner förtroende för. Han sitter bekvämt tillbakalutad i den fårskinnsklädda fåtöljen och har jeans och en grå bomullströja på sig. Skäggstubben skuggar hans kinder. Med stortån ritar han han en figur på birkenstocksandalens korksula. Hans tår är långa och påminner mig om klor. Jag har aldrig förmått mig att bli intim med dem.

-Hur hade du det på bokmässan? frågar han. Jag är glad att jag inte följde med.
-Det var bra, svarar jag. Intressant.
-Några bra monterprogram?
-Suhonen var bra. Äh, det var så märkligt.
Jag tvekar och låter blicken glida över vardagsrumsväggarna. Dag har hängt upp sina målningar. En abstrakt violinist i akryl i mörkgrönt, lila och vinrött täcker en stor del av ytan mellan fönstren.
-Jag följde med Lotta på en signering, fortsätter jag. K J Reen, någon slags romantisk fantasyförfattare som skriver om moderna häxor. Lotta gillar henne. Det var lång kö framför signeringsbordet, mycket tjejer, från trettio och uppåt. Hon tog sig tid. Någonstans i myllret och kommersen blev det ett personligt möte.

Dag sitter orörlig i stolen. Händerna ligger på de formpressade armstöden. Jag går fram till honom och sätter mig i hans knä. Han smeker min nacke. Violinisten kaster en skugga på väggen. Jag berättar aldrig för Dag om mötet med författaren. Hon tog mig åt sidan och fattade min hand. Hennes midnattsblå paljettklänning skimrade i lysrörsskenet och hon doftade fylligt av mysk. Jag föreställde mig att själva hennes kroppslukt inspirerande henne.
-Sluta aldrig skapa, sa hon till mig. Du vet hur viktigt det är.
Det var sådan tyngd i hennes påstående att jag började skälva. Jag tänker på det när Dags hand söker sig in under min tunika och jag tänker på romanen som jag fick tillbaks från Bonniers utan ett ord när jag var 22 och keramikkursen jag aldrig gick färdigt.


onsdag 24 juni 2015

Lena

Ett besök på Forsbergets våffelstuga tillhör de sommartraditioner som är svåra att bryta, trots att våfflorna med åren börjat fylla mig med avsmak. Det är något med kombinationen av fett, vetemjöl och socker, som gör att det bara blir för mycket. Johans familj har haft våffelstugan som tradition och det var han som började ta med mig dit, när vi var lillvuxna och nyss hade träffats och Johan hade fått körkort. Då kunde vi ge oss ut längs någon av vandringslederna på berget, nu har vi blivit bekvämare.

Det kyliga vädret driver oss inomhus. Vi slår oss ner på en av de väggfasta bänkarna i hörnet och beställer kaffe och våfflor från en blond tonåring från trakten. Väggmålningarna från 1700-talet för mig alltid att undra hur den gamle soldaten som målat egentligen mådde. Rödsvarta blomster ringlar sig över timmerväggarna. En orm slingrar sig runt en trädstam och en kvinna i röd kjol håller ett svart äpple. I hörnet ligger en kamel. Den påminner mest om en utmärglad häst med två myggbett på ryggen.

Jag försöker låta bli att stirra på sällskapet som slagit sig ner vid bordet bredvid oss. En kvinna med rutig blus och strävt hår har lagt sina magra armar på bordsskivan. Underarmarna är täckta av myggbett. Hon får mig att tänka på om ett slaktfärdigt värphöns. Mannen har lutat sin kryckkäpp mot väggen och sitter med särade ben på en av de ålderdomliga stolarna med snidad rygg. De blålila benen är jämntjocka och svullna och fötterna är så vätskefyllda att han måste bära sandaler med löst sittande remmar. Magen är så utspänd att den skulle kunna rymma en tio-åring och han har inte kunnat knäppa alla knapparna. Han har nya glasögon och de gröna ögonen känns så innerligt iakttagande.

Utan att röra kroppen sneglar han på mig och säger:
-Visst är du Lena? Hoppas allt är väl med dig. En annan har inte långt kvar nu. Du känner väl igen mig?

tisdag 23 juni 2015

Kvävande

Det  var kvävande varmt inne i gårdshuset bakom Hildurs Hemtrevliga. 
-Hälsa ni på Ture, sa hon, när vi var inne för att köpa söderte och trängdes bland teer och honung och ljuslyktor i Hildurs den lilla butiken som doftade tungt av torkade örter.
-Han har sitt tryckerimuseum där nu.

Vi släntrade över kullerstensgården. På den grönmålade trädgårdsmöbeln satt en svartvit katt och iakttog oss med spelat ointresse. Ett gammal bykkar av sotsvart koppar var fyllt med röda pelargoner. Från ett fönster på andra våningen hördes De sista ljuva åren.  Dörren till Tures tryckerimuseum stod på glänt och vi drog upp den tjärsvarta porten.

Två tryckpressar, stora som halva personbilar, stod längs varsin vägg. En man i sjuttioårsåldern med pikétröja och kakibyxor rörde sig vant mellan dem. Han sken upp när han fick syn på oss.
-Den har maskinen har jag köpt från ett nedlagt tryckeri i Mariannelund, sa han. Pressen var i drift till och med 1995. Det var ett äldre par som drev tryckeri fram till sin pensionering. Många mindre tryckerier drev på det sättet. Man hade ett par år kvar till pension och fortsatte utan att göra några nyinvesteringar.
I tryckpressen låg två tryckta ark. Ett blått och ett gult. Motiven var identiska. En holländsk väderkvarn.

Ture går över till den andra maskinen.
-Den här har jag köpt i delar från Tyskland och renoverat själv.
Vid tryckpressen hänger ett foto från en tidningstryckeri. Ture förklarar hur maskinen fungerar. Det är mekaniskt och logiskt, men samtidigt en process som kräver stort hantverkskunnande. I tanken jämför jag hur enkelt det är att skriva ut en dokument från datorn. Tryck på tangenterna Ctrl +P och se till att sladden är i. Ture demonstrerar de gamla blytyperna och jag häpnar över hur enkelt, men ändå komplicerat det är att sätta en sida. Det är inget man lär sig i en handvändning. Han visar ett slags skrivmaskin som användes av DN från 1965 och 20 år framåt. Texten skrevs in på ett tangentbord och från detta gjöts det som skulle bli en tidningssida.

Ovanför hyllan med blytyperna hängde ett svartvitt foto. Ture pekar på det och säger.
-Det är från 1959, när jag gick som lärling.
Jag ser en ung man med ett brett leende och uppknäppt skjorta, en dansbanecharmör med framtidstro och pengar på sparbanksboken.


måndag 22 juni 2015

lördag 20 juni 2015

Sofrito, latinamerikansk tomatsås

8-10 dl

2 msk olivolja
1 finhackad gul lök
1 urkärnad och finhackad grön paprika
2 hackade vitlöksklyftor
800 g krossade tomater
Bladen från 1 knippe färsk koriander, finhackade
1 tsk paprikapulver
salt och peppar

Fräs lök i olivolja. Tillsätt paprika. Fräs 5 min. Tillsätt vitlök och låt den få färg. Häll i krossade tomater, koriander och paprikapulver. Koka 5-10 min och smaka av med salt och peppar.

Passar till äggröra, kyckling och fisk.

Lagom

Drömde om gamla kärlekar
Inte om kommande
Genomskinligt smärtsamma
Tecknade i gråskala
En utsträckt hand
Med bön om försoning
Lagom halvvaket
Och lagom skrockfullt
På midsommarnatten

fredag 19 juni 2015

Trevlig midsommar!

Morgon går mot förmiddag. Jag plockar i köket. Lokalradion har bjudit in en polis som bakar surdegsbröd och en trubadur som spelar lyssnarnas önskevisor. Det blir en sådan där stund där man inser vilken privilegierad människa man är. En familj att laga mat till...Astrid Lindgrens sommarvisor. Calle Schewens vals. Barfotavisan. Jag är en fattig bonddräng. Visa i midsommartid. Samtidigt inser man hur skört allting är. På E4:an ligger ett dött rådjur, meddelar trafikredaktionen. Under midsommarafton ökar antalet samtal till SOS Alarm med 43 % jämfört med en vanlig fredag. På facebook skämtar någon om att väderleksrapporten borde döpas om till Kalla Fakta.

Hoppas ni får en trevlig midsommar, skrivpuffare.

torsdag 18 juni 2015

Text till bild

Vintertid förvarades de gamla cyklarna i stenkällaren under villa Blomsterro. Det kändes alltid som en befrielse att dra fram dem. Damcyklar med rundad ram från Fram och Hermes. En flickcykel från DBS. Arturs gamla racercykel från början på 1950-talet och militärcyklar som Bengt-Erik köpt på Kviberg och Ann-Marie målat klarblå.

Jag valde alltid den grå Fram. Hermes tillhörde Gittan. Vi hade börjat cykla på dem långt innan vi var tillräckligt långa och fortfarande var så korta till växten att vi fick stå och trampa. Cyklarna var våra hästar och vi rullade fram längs längs grusvägarna på väg till Hellmans kiosk eller Stenvikens badplats. Luften var tung av kaprifoldoft och vi stal söta körsbär utanför Brants gamla stuga.

En minnesbild från den sista sommaren vi tillbringade tillsammans har etsat sig fast hos mig, på det sätt som ovidkommande saker ofta kan göra. Till hösten skulle Gittan till USA som au-pair och jag skulle fortsätta på den ovissa, men förfinade framtid jag valt på gymnasiets humanistiska linje. Vi hade bestämt oss för att vattenfasta och inte äta något på tre dagar  utan bara dricka vatten. Idén hade vi fått från ett gammalt nummer av Saxons veckotidning. Innan vi cyklade till stranden hade vi hällt brunnsvatten i gamla vinflaskor. På något vis trodde vi att valet av flaskor som innehållit Blue Nun och Moselblümchen gjorde oss vuxna och sofistikerade.

Mercedescabrioleten stod parkerad på strandängen nere vid Hägna gård. En man i kilt vandrade runt bilen. Han ropade till oss och verkade vilja ha hjälp med något. Gittan viftade avvärjande med handen. När vi lagt oss i vår vanliga klippskreva ovanför trampolinen på Stenviken kunde vi inte sluta skratta.

onsdag 17 juni 2015

tisdag 16 juni 2015

Två

Fortsätter vandrarhemsinteriören. Det är kväll. Två kvinnor ska äta efter en vandringsdag. Bör kunna läsas fristående.

När jag är tillsammans med Anna föreställer jag mig att vi två är intressanta, att det finns något tilltalande hos oss. Jag dagdrömmer om att våra samtal lockar människor att tjuvlyssna och tystna för att stilla sin nyfikenhet och berika sig med våra ord. Främlingar tilltalas av vårt rörelsemönster och inspireras av våra vandringar, resor och kulturella handlingar. Våra erfarenheter blir viktiga för dem och vi är något större och mer givande än den alltmer tilltagande osynligheten skapad av vårt begynnande åldrande.

Vi åt lunch på ett café i Ersa by, på andra sidan Kullsjön. En kvinna från Göteborg hade tagit över det gamla missionshuset och gjort om det till trädgårdscafé. Det är så man förverkligar sina drömmar. När vi kom satt ett sällskap i pergolan. Innehavaren bad oss stiga in. Hennes grå hår vad klippt i pagefrisyr och hon hade svarta linnekläder. 
-Jag vill att ni ska känna er som hemma, sa hon. Det ska kännas som om fika i någons vardagsrum.

I rummet som försetts med halvpaneler och randiga tapeter i två grå nyanser stod en rad sittgrupper utställda. Jag och Anna slog oss ner i varsin Carl Malmsten-fåtölj. I fönstret stod ett par storvuxna pelargoner. En zinkkruka var fylld med mynta och citronmeliss. Anna drog fingrarna över växterna. Med ett skratt bad hon mig dofta och jag andades mint och citron.

På väggarna hängde en rad foton. Insekter sökte föda i blommors mitt. Regndroppar skimrade på kronbladen. Caféinnehavaren, som inte gjorde någon brådska med att servera oss, berättade hon själv tagit bilderna. En rad svartvita porträtt fångade mitt intresse. Längst till vänster hängde Martin Leidemann.

måndag 15 juni 2015

Text till bild

Sjön tar färg av soldiset. Jag stannar till på krönet till rasbranten och funderar på att gå ner till bryggan en stund. Världen är människotom. På TV visas prinsbröllopet, en dyrbar verklighetsflykt i håruppsättningar, diadem och långa klänningar. Jag tittade en stund och hungrade efter att få röra mig långsamt och självmedvetet. Hunden väckte mig ur min hypnos och vi gick ut, trots att jag skulle missa själva höjdpunkten, ringen på fingret. Den sortens begivenheter sänds alltid i repris.

På väderleksrapporten har de sagt något om regn framåt kvällen. Jag står stilla i skogen. Från tallen hörs en fågel och i väster gal en gök. Så skärs luften sönder av ljudet från utryckningsfordon. Det visar sig vara ett mord, av det slag som bara blir en notis i kvällspressen. Ett knivdrama på en pakeringsplats. Vare sig offer eller gärningsmän var tidigare kända av polisen.

söndag 14 juni 2015

Luta

Fortsätter ett par tidigare puffar, bör kunna läsas fristående. Någon slags vandrarhemsinteriör.

Anna lutar sig fram över killen med laptopen. Han har slutat att titta på de levande, döda bläckfiskarna och den äcklade programledaren och istället tagit fram ett bildspel med häpnadsväckande fakta. På ett år hinner man räkna till 15 768 000. En Fanta innehåller 52 sockerbitar. Holland är det land i världen där man odlar mest tulpaner. När Anna bjuder honom på ett glas vin, skruvar jag irriterat på mig. Han tackar nej, rakt ner i datorskärmen. Under T-shirten sticker skulderbladen ut som två vägdöda fåglar.

Vandrarhemmets vita tallrikar är repiga och besticken matta av åtskilliga diskar. Vinet dricker vi ur vanliga dricksglas. Trots det smakar maten bra. Vi är trötta efter vandringen i runt Kullsjön (behöver jag ens berätta att det klottrats ett extra N, på varenda skylt vi såg?).

torsdag 11 juni 2015

Topp

Fortsätter gårdagens, kan läsas fristående.

Anna har en prickig topp från Gudrun Sjödén och ett par vida linnebyxor. Vinet står på diskbänken. Hon har valt Ekologica. Vid ett av de andra borden sitter en ung man med en laptop. Det råttfärgade håret är uppsatt i en klibbig svans. Han stöder hakan i handen och tittar på någon slags matlagningsprogram. En blond kvinna smakar på asiatiska specialiteter. Kocken försäkrar att bläckfisken är död. Det är bara muskelryckningar som gör att bitarna slingrar sig på tallriken. Hon smakar på fisken och sugpropparna fastnar överallt i munnen på henne. Min hunger och längtan efter Annas mat förbyts i ett illamående.

På vandrarhem kommer man nära trots att man värnar om det privata. Människor är skörare än de man möter på hotell, mer jordnära och öppna, trots att man försöker vara diskret. På hotell dämpas den mänskliga existensen av de mjuka mattorna. Hotellrummen känns som celler.




onsdag 10 juni 2015

Sina

Människor bär sina kors. Problemen skaver som illasittande ok på skuldrorna. Ibland känns det tydligare än annars. Jag sitter i ett hörn i vandrarhemmets kök. Mina armar vilar mot den laminerade bordskivan. Den formpressade stolen känns hård mot mina skinkor. I fönstret ligger en död fluga på rygg. Dess förtorkade kropp föder något sentimentalt hos mig.  Bakom mig står en lagerhylla med torkade eterneller i en vas. På ett av hyllplanen ligger några sönderlästa pocketar av svenska deckardrottningar. Blodet flyter på de svartglänsande omslagen. Olle Länsbergs Käre John lade jag tillbaka efter att ha bläddrat i den. Om jag börjat läsa historien om sjömannen som träffar en ensamstående mor, skulle jag blivit fast och övergivit alla föresatser om att umgås. Dess språk är hypnotiserande.

Anna står vid en av spisarna och lagar mat. Riset kokar i en kastrull med snett lock. Ånga pyser ut ur springan mellan locket och kokkärlet. I en emaljerad gryta med blå blommor puttrar en köttfärsgryta. Hon har lagat den i förväg, fryst in den och tagit med den. Den är långkokt i hennes nya älsklingspryl, en crock-pot, där maten står i åtskilliga timmar och sägs bli mör och smakrik. Det mesta som kommer från crock-poten smakar likadant. Ibland känns de där köksprylarna som hennes husdjur. En hamster skulle kräva mindre engagemang och skötsel än en stekgryta. Salladen är redan uppskuren och ligger i en enkel glasskål. Jag bad att få hjälpa till, men hon sade åt mig att sitta ner och vila.

måndag 8 juni 2015

Leder

Haralssons har sålt sitt ställe till stockholmare. Mangårdsbyggnaden ligger vykortsvacker uppe på höjden. En smal grusväg med sandbruna hjulspår och en grässträng i mitten leder fram. De rödslammade väggarna vänder sig mot solen. Gården skulle kunna pryda omslaget till en turistbroschyr. Love och Kim har startat getfarm och byggt upp ett gårdsmejeri. Ostarna säljs till finkrogar och Love och Kim berättar om sitt nya liv i diverse livstilsmagasin,om det fysiska slitet och den självklara rytmen och vännerna som kommer ner från Stockholm för att hjälpa till. Vad är det för vänner som kör 30 mil enkel resa över helgen för att få äta löksoppa, slipa färg och rensa blomrabatter?

Jag ser pappa framför mig. Han sitter vid köksbordet. Vaxduken är nött och grå i kanterna. Kaffet dricks ur en benvit mugg med fylligt röda äpplen. Alltid samma mugg, den med ett nagg. Muggarna fick han i julklapp något år. Det är bättre att dricka kaffe ur mugg, än ur kopp. Muggen rymmer mer.
-Haraldssons ja. Vad är det för folk? Det går väl an för dem, som kommer från Stockholm och kan betala kontant. Då finns det pengar till att starta verksamhet. Pengar och kontakter, för folk som lärt sig att föra sig.
Ögonen som jag minns som klarblå, har bleknat. Handen, som jag har svårt att se efter den där olyckan på sågen, kramar om muggen. En stympad kropp. Halsen är skrynklig och hårtofsen som sticker upp ur flanellskjortan har grånat. Det luktar surt om honom, otvättat. För oss är tre mil en lång resa.

En get har klättrat upp på stenröset. Den är lika androgyn som sina ägare. Finns det mjölkmaskiner som passar till getter eller handmjölkar man kreaturen?

söndag 7 juni 2015

Avlägsen

När kungen stakar sig genom ett tal
Som handlar om skogsbruk
På självaste nationaldagen
Och vi pratar om varför Madde
var med på Skansen,
Men inte i kortegen
Och undrar var Chris håller hus
Då känns annandag pingst
Både efterlängtad och avlägsen
En långhelg med konfirmation
och bröllop, mot det här

torsdag 4 juni 2015

Förstå

Carl står på vedbacken när jag kör förbi. Han bär den rutiga flanellskjortan öppen som en jacka. Magen är stinn, som på en höggravid kvinna. Gabardinbyxorna hänger tungt på höfterna. Gummistövlarna kippar runt vaderna. Veden sköter han. Obrukbara jordbruksredskap växer ner i jorden. Yxan blixtar i luften.

Jag tycker mig se hans mamma bakom köksgardinen. Hon går aldrig ut. Marita säger att hon har problem med sockret, hur hon nu kan veta det. De behöver varandra. Carl och hans mamma. Han sköter veden. Vedbodens väggar är täckta med sorgfälligt staplat, lager för lager. Hon lagar mat. Ute. Inne. En gråstrimmig katt sitter vid stenmuren. På en del ställen säger man att sådana som Carl och hans mamma är lite eljest. Här säger vi ingenting, vi kör bara förbi. I alla fall gör jag det. När jag är på väg hem till pappa reser jag genom mina minnen. Jag försöker förstå mig själv och människor som Carl och hans mamma, men mina tankar slutar bara med varför. Handen med vigselringen vilar på ratten. Jag fjärmar mig från det självklara.

onsdag 3 juni 2015

Ögonblick

Fortsätter historien om kvinnan som är ensam hemma, för att maken gått till sjöss. Kan läsas fristående.

Ett ögonblick känner jag mig skamsen, som om jag lurar Erik. Det är Anita som lärt mig dricka och gett mig recepten. Sherry kallar hon det, som om vi vore två fina och bildade damer eller frusna engelskor med spetsjalar runt axlarna, små plirögda tanter som kikar fram bakom gardinerna i en röd tegellänga. Jag har en flaska med patentkork i skafferiet och det som är över står i matkällaren, bakom några burkar med körsbärssylt. Bredvid flaskan står den blommiga koppen jag brukar dricka ur. Sherry och skorpa. Kaffe och skorpa. Vad spelar det för roll? Jag gör sherryn själv och det syns inte på boken. Erik är nykterhetsman och han vet hur illa det går om man börjar dricka. Det räcker att man får smak på det, en enda gång, sedan kan det vara klippt.

Rödbetorna på spisen sprider en fuktig och unken doft omkring sig. Fyra, fem timmar ska de koka, så de blir alldeles gråa och skrumpna. Russin har jag hemma och två rågbrödscirklar som jag ska bre med jäst och lägga i hinken med rödbetsspadet, när det svalnat till fingervarmt. Sedan ska sockret i jäshinken. En månad tar det innan det är färdigt.

Om vintern gör jag drickan på potatis, som jag tärnar och fryser i snön över natten. Apelsiner och citroner hör till receptet och brygden ska jäsa varmt, så jag har den i köket. Den på hel råg och farinsocker gör jag om hösten, så bottensatsen används till julbaket. Det håller mig lugn att hålla på med det där. En kopp till eftermiddagskaffet bara, när jag är ensam...