Två

Fortsätter vandrarhemsinteriören. Det är kväll. Två kvinnor ska äta efter en vandringsdag. Bör kunna läsas fristående.

När jag är tillsammans med Anna föreställer jag mig att vi två är intressanta, att det finns något tilltalande hos oss. Jag dagdrömmer om att våra samtal lockar människor att tjuvlyssna och tystna för att stilla sin nyfikenhet och berika sig med våra ord. Främlingar tilltalas av vårt rörelsemönster och inspireras av våra vandringar, resor och kulturella handlingar. Våra erfarenheter blir viktiga för dem och vi är något större och mer givande än den alltmer tilltagande osynligheten skapad av vårt begynnande åldrande.

Vi åt lunch på ett café i Ersa by, på andra sidan Kullsjön. En kvinna från Göteborg hade tagit över det gamla missionshuset och gjort om det till trädgårdscafé. Det är så man förverkligar sina drömmar. När vi kom satt ett sällskap i pergolan. Innehavaren bad oss stiga in. Hennes grå hår vad klippt i pagefrisyr och hon hade svarta linnekläder. 
-Jag vill att ni ska känna er som hemma, sa hon. Det ska kännas som om fika i någons vardagsrum.

I rummet som försetts med halvpaneler och randiga tapeter i två grå nyanser stod en rad sittgrupper utställda. Jag och Anna slog oss ner i varsin Carl Malmsten-fåtölj. I fönstret stod ett par storvuxna pelargoner. En zinkkruka var fylld med mynta och citronmeliss. Anna drog fingrarna över växterna. Med ett skratt bad hon mig dofta och jag andades mint och citron.

På väggarna hängde en rad foton. Insekter sökte föda i blommors mitt. Regndroppar skimrade på kronbladen. Caféinnehavaren, som inte gjorde någon brådska med att servera oss, berättade hon själv tagit bilderna. En rad svartvita porträtt fångade mitt intresse. Längst till vänster hängde Martin Leidemann.