Sina

Människor bär sina kors. Problemen skaver som illasittande ok på skuldrorna. Ibland känns det tydligare än annars. Jag sitter i ett hörn i vandrarhemmets kök. Mina armar vilar mot den laminerade bordskivan. Den formpressade stolen känns hård mot mina skinkor. I fönstret ligger en död fluga på rygg. Dess förtorkade kropp föder något sentimentalt hos mig.  Bakom mig står en lagerhylla med torkade eterneller i en vas. På ett av hyllplanen ligger några sönderlästa pocketar av svenska deckardrottningar. Blodet flyter på de svartglänsande omslagen. Olle Länsbergs Käre John lade jag tillbaka efter att ha bläddrat i den. Om jag börjat läsa historien om sjömannen som träffar en ensamstående mor, skulle jag blivit fast och övergivit alla föresatser om att umgås. Dess språk är hypnotiserande.

Anna står vid en av spisarna och lagar mat. Riset kokar i en kastrull med snett lock. Ånga pyser ut ur springan mellan locket och kokkärlet. I en emaljerad gryta med blå blommor puttrar en köttfärsgryta. Hon har lagat den i förväg, fryst in den och tagit med den. Den är långkokt i hennes nya älsklingspryl, en crock-pot, där maten står i åtskilliga timmar och sägs bli mör och smakrik. Det mesta som kommer från crock-poten smakar likadant. Ibland känns de där köksprylarna som hennes husdjur. En hamster skulle kräva mindre engagemang och skötsel än en stekgryta. Salladen är redan uppskuren och ligger i en enkel glasskål. Jag bad att få hjälpa till, men hon sade åt mig att sitta ner och vila.