Stick

Café Carneval är grabbgängets stamställe. De kallar sig så, Claesson, Sture, Torbjörn och Nils-Erik. Varje förmiddag tar de en kopp kaffe med en ostfralla till. Ibland fikar de på ICA, men det är mest för att det är billigt och ibland går de till Röda Korset, för damerna där är så käcka. Varje förmiddag avhandlas det som skett i staden. Vem har gjort mål i div 4, vem har problem med hjärtat och vem har problem med sockret (precis som om folk inte skulle veta det själva).

För några år sedan skrev Fanén på lokaltidningen om männen som samlades hos Wiids bildhuggeri där poeten och konstnären och några till avhandlade livets väsentligheter medan Wiid tillverkade förgyllda väggur i gustaviansk stil på löpande band. Claesson och hans vänner upprätthåller den traditionen. Enligt Claesson själv är de stadens ryggrad. De vet allt som är värt att veta.

Solen värmer gott på uteserveringen. Vid bordet bredvid grabbgänget sitter tre kvinnor. De jobbar inom äldreomsorgen och skvallrar om sin arbetsplats. Kvinnan som sitter närmast Claesson har en turkos tunika som knappt räcker nedanför stjärten. De rosafluffiga benen dallrar när hon rör på sig. När hon gestikulerar med armarna sprider sig en doft av mysk och rosor omkring henne.

-Inte nog med att det är ett elände att bli gammal, nu håller personalen på Svalan inte sams en gång, teaterviskar  Nils-Erik.
-Och kommunen ska privatisera med, säger Sture. Vad ska det vara bra för? Att politikerna aldrig kan lära sig någonting.
Kvinnan i turkos, kvittrar något om att hon måste till frissan. Hon reser sig så hastigt att stolen faller omkull. Claesson är snabbt där och ställer stolen till rätta.
-Den du, säger han till grabbgänget när kvinnorna gått. Torbjörn, vars favoritvits är säg aldrig stick till en geting, då sticker den dig, blänger på Claesson.
-Ska du springa efter fruntimmer i din ålder?
-De är inte i min ålder.