Text från bok

Om man ger dem pengar så kommer de alltid tillbaks, sa han. 
Ur Tess Callager - Han som älskade hästar
Jag har inte läst den, bibliotekarien tyckte jag skulle göra det.

Jag har slutat se rumänerna på gatan. Plakaten med böner om ett bättre liv. Berättelserna om barn som är sjuka och fryser och inte får någon vård om det inte finns pengar. Jag har slutat att se plastkassarna och trasorna. Numera blundar jag för trasiga nagelband och svullna ben med läderartad hud. Betalar gör jag fortfarande. Växelmynten faller ner i de knöliga pappersmuggarna. I Dagens Samhälle läste jag en artikel om att de bor i ett förfallet hyreshus i ett litet samhälle ute på slätten. Ett tjugotal barn passar varandra om dagarna medan föräldrarna är ute och tigger. Någon skolgång får de inte.

-Vad gör du?
Jag rycker till och tar ett fastare tag om påsen från systembolaget. Kommunens ekonomichef står framför mig. Han är rödbrusig i ansiktet och haltar lätt. Kavajen hänger snett över axlarna.
-Om man ger dem pengar, så kommer de alltid tillbaka, sa han. Fattar du inte det?
-Det handlar om medmänsklighet, säger jag och känner hur skör rösten låter.
En kamphund gör ett utfall mot en terrier som bundits i cykelstället. En kille med tatuerad nacke ryter till. Han blir högröd i ansiktet av ansträngningen att hålla tillbaka djuret. På gatan skramlar en hantverksarpick-up med trasig ljuddämpare förbi.
-Vilken kö det är, säger ekonomichefen. Har folk inget annat för sig än att gå på bolaget?
-Vet man bara vad man ska ha går det rätt fort, säger jag.
-Har du din chef inne i eftermiddag?
-Jag antar det. Det stod inget på tavlan.
-Be att hon ringer mig. Vi behöver diskutera hennes oförmåga att hålla budgeten.