Fortsätter gårdagens, kan läsas fristående.
Anna har en prickig topp från Gudrun Sjödén och ett par vida linnebyxor. Vinet står på diskbänken. Hon har valt Ekologica. Vid ett av de andra borden sitter en ung man med en laptop. Det råttfärgade håret är uppsatt i en klibbig svans. Han stöder hakan i handen och tittar på någon slags matlagningsprogram. En blond kvinna smakar på asiatiska specialiteter. Kocken försäkrar att bläckfisken är död. Det är bara muskelryckningar som gör att bitarna slingrar sig på tallriken. Hon smakar på fisken och sugpropparna fastnar överallt i munnen på henne. Min hunger och längtan efter Annas mat förbyts i ett illamående.
På vandrarhem kommer man nära trots att man värnar om det privata. Människor är skörare än de man möter på hotell, mer jordnära och öppna, trots att man försöker vara diskret. På hotell dämpas den mänskliga existensen av de mjuka mattorna. Hotellrummen känns som celler.
bilder skapades och sugpropparna kunde riktigt kännas i min mun
SvaraRaderaJag råkade se just det inslaget (har annars tröttnat på matlagning i teve för rätt många år sen). Herregud, jag mådde illa. Klibbig svans känns inte heller så fräscht :-).
SvaraRaderaFörstår känslan vandrarhem kontra hotell. Mycket bra skildrat.
Ja jag förstår vad du är ute efter men jag tycker att jag får lite för mycket. Gudrun Sjödén-kläder, det måste finnas andra sätt att beskriva en människa. Jag gillar sista stycket mest.
SvaraRaderaJag längtar tillbaka.
Läste just gårdagens, gillar den mycket!
SvaraRadera