Lena

Ett besök på Forsbergets våffelstuga tillhör de sommartraditioner som är svåra att bryta, trots att våfflorna med åren börjat fylla mig med avsmak. Det är något med kombinationen av fett, vetemjöl och socker, som gör att det bara blir för mycket. Johans familj har haft våffelstugan som tradition och det var han som började ta med mig dit, när vi var lillvuxna och nyss hade träffats och Johan hade fått körkort. Då kunde vi ge oss ut längs någon av vandringslederna på berget, nu har vi blivit bekvämare.

Det kyliga vädret driver oss inomhus. Vi slår oss ner på en av de väggfasta bänkarna i hörnet och beställer kaffe och våfflor från en blond tonåring från trakten. Väggmålningarna från 1700-talet för mig alltid att undra hur den gamle soldaten som målat egentligen mådde. Rödsvarta blomster ringlar sig över timmerväggarna. En orm slingrar sig runt en trädstam och en kvinna i röd kjol håller ett svart äpple. I hörnet ligger en kamel. Den påminner mest om en utmärglad häst med två myggbett på ryggen.

Jag försöker låta bli att stirra på sällskapet som slagit sig ner vid bordet bredvid oss. En kvinna med rutig blus och strävt hår har lagt sina magra armar på bordsskivan. Underarmarna är täckta av myggbett. Hon får mig att tänka på om ett slaktfärdigt värphöns. Mannen har lutat sin kryckkäpp mot väggen och sitter med särade ben på en av de ålderdomliga stolarna med snidad rygg. De blålila benen är jämntjocka och svullna och fötterna är så vätskefyllda att han måste bära sandaler med löst sittande remmar. Magen är så utspänd att den skulle kunna rymma en tio-åring och han har inte kunnat knäppa alla knapparna. Han har nya glasögon och de gröna ögonen känns så innerligt iakttagande.

Utan att röra kroppen sneglar han på mig och säger:
-Visst är du Lena? Hoppas allt är väl med dig. En annan har inte långt kvar nu. Du känner väl igen mig?