Jag valde alltid den grå Fram. Hermes tillhörde Gittan. Vi hade börjat cykla på dem långt innan vi var tillräckligt långa och fortfarande var så korta till växten att vi fick stå och trampa. Cyklarna var våra hästar och vi rullade fram längs längs grusvägarna på väg till Hellmans kiosk eller Stenvikens badplats. Luften var tung av kaprifoldoft och vi stal söta körsbär utanför Brants gamla stuga.
En minnesbild från den sista sommaren vi tillbringade tillsammans har etsat sig fast hos mig, på det sätt som ovidkommande saker ofta kan göra. Till hösten skulle Gittan till USA som au-pair och jag skulle fortsätta på den ovissa, men förfinade framtid jag valt på gymnasiets humanistiska linje. Vi hade bestämt oss för att vattenfasta och inte äta något på tre dagar utan bara dricka vatten. Idén hade vi fått från ett gammalt nummer av Saxons veckotidning. Innan vi cyklade till stranden hade vi hällt brunnsvatten i gamla vinflaskor. På något vis trodde vi att valet av flaskor som innehållit Blue Nun och Moselblümchen gjorde oss vuxna och sofistikerade.
Mercedescabrioleten stod parkerad på strandängen nere vid Hägna gård. En man i kilt vandrade runt bilen. Han ropade till oss och verkade vilja ha hjälp med något. Gittan viftade avvärjande med handen. När vi lagt oss i vår vanliga klippskreva ovanför trampolinen på Stenviken kunde vi inte sluta skratta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar